Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 16 juli

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   15 juli
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
17 juli  →


Julius 16. Söndag[redigera]

Resan ifrån Vegeholm till Ängelholm igenom bar och sandig mark med mycken flygsand.

Poa gigantea Fl. 73 växte mycket omkring dammarna vid Vegeholm.

Pors, Myrica Fl. 817, växte allmänt på låglända sandmarken, till ett tecken att sandmoen hölt sig alltid fuktig.

Sandmoar syntes här tydeligen vara fordom lagde av flygsand, som efter många tiders förlopp blivit mjölig. Huru sanden förändrar sig och koaguleras till grus, grus till klappur, klappur till kullerstenar, kullerstenar till hällar, berg och klippor, därpå hade vi dageligen nya spår, allt som vi mer och mer kommo ifrån slätten åt de bergiga skogslanden.

Ängelholm, en liten stad, ligger vid norra hörnet av inre viken, som stryker in ifrån havet norr om Kullen, nästan ½ kvart ifrån stranden. Staden består av 70 à 80 borgare, har en enda gata men ljus och täck och är nyligen uppbyggd efter branden. Floden Röen löper jämte stadens södra sida och böjer sig straxt efter dess västra sida. Skeppen hava fordom skolat kunna gå upp genom floden in till själva staden, men flygsanden har täppt hamnen och farten i floden, att seglation in till staden icke kan återställas, därest icke floden tätt skulle pålas, då strömmen kunde själv tvingas att skära sig på djupet. Flolket påstod, att staden fått sitt namn av engelsmän och blivit av engelsmän uppbyggd. De söka bestyrka det av ett här vid staden liggande hospitalshemman, som kallas Lunterutll, vilket skall vara ett engelskt ord.

Sandfält av flygsand hade lagt sig på alla sidor omkring staden och kastat sig bredevid kyrkan samt inuti själva staden och jämmerligen översvimmat all marken, sträckt sig till Skärpinge by i sydost och till Rävenberga kyrka i nordost, där han gått intill kyrkan alltifrån havet och stadssidan, så att flygsanden ingenstäds i riket varit så ymnig och gjort så stor skada som vid Ängelholm.

Flygsand är en fin, klar, vit sand, som genereras på vissa ställen i havet. Havet är en moder till jorden, på ganska underligt sätt inrättat av den oändeliga natursens Mästare. Havets vatten utdunstar och giver moln med regn, som fuktar jorden, då det mesta rinner åter neder i havet, men en del uppsupes av jorden och i de däruti växande frön, som förena vattnet med jordpartiklarne och luften, att vända det till sin natur och änteligen med sin undergång föröka svartmyllan. Detta är en orsak till jordens tilltagande och vattnets förminskande. Då havsvattnet står stilla, slemmas det och sätter ett sediment, som är lera, vilken går till botten, drives åt stranderna och hjälper till landningen. Alla snäckor och musslor i havet med deras släktingar bygga sig av havsvattnet skal och hus som äro intet annat än kalk och efter deras undergång uppkastas till stranderna. Ja, månge hundrade små maskar måste hjälpas åt att bygga en korall eller kalksten, stor som handen, vilken änteligen vräkes till stranden att fylla och föröka landningen. Alla stillastående naturliga vätskor kristalliseras omsider till ett fint grus, och en sådan kristallisation i havet kallas flygsand, då den drives till stranderna och på slutet varder torr, då starka stormen, som alltid är starkare ifrån havet än ifrån landsidan, den där har mera skygd, driver upp sanden, uppfyller med honom dälderna, tillreder fält och höjder, där han änteligen med växter, fast sent, bliver övervuxen, får lugn, fästes, hopgyttras till sten, grusar och berg. Det händer ofta här i orten, att ett fält, som för många tider tillbaka blivit täckt, åter igen öppnat sig, då lantmannen igenom mycket körande för mycket utmärglat svartmyllan, så att sanden legat bar, eller ock då han genom gravande eller torvskärande blottat sanden, ja, ock att själva blåsten öppnat jorden, brutit hål på kullarna, sedan träd, skog eller andra skyggen blivit ur vägen röjde, så att mången trott, det sanden kommit ifrån landet och icke ifrån havet, där likväl en sådan sand alltid avlas av havet. När flygsanden ligger uppkastad, har han de mesta egenskaper enahanda med snöen, ty han är vit nästan som en snö. Han kastas av blåsten såsom snödrivor till ansenlig höjd, men ej utan där som är motstånd av gärdesgårdar, byar eller dylikt, då han lägger sig på bägge sidor om gärdesgården, men mest och slättast på läsidan, får överst en vass kant, som vänder sig åt vädret. Han sopar jorden, och var som tuvor äro, lägger han sig i lång slutt på baksidan men icke på framsidan. Han bliver som snö ovantill hårdare och tager an skara, visar även ovanpå helt små, krypande linjer liksom snön. Sanden håller sig nederuti beständigt fuktig, så att, då man kommer en tvärhand ned i sanden, är han städse däven. Vädret och stormen, som stadigt blåser bort den övra sanden, så fort han torkas, kastar honom här hela fjärdedels milen ifrån havet och flyttar honom ifrån det ena stället in till ett annat, till dess han omsider stannar i lugn och bliver hämmad av naturen eller konsten.

Sandgräs, som endast kan frodigt och lyckeligen växa i flygsanden såsom i sin egen jordån, är förnämligast av tvenne slag, det den allvise Skaparen inrättat, att icke allenast göra en steril sandöken fruktbar utan ock att därmed fästa sanden till ett beständigt land, att det må kläda på sig gräs och örter, antaga svartmylla och vliva ifrån ett vilt och onyttigt land till en nyttig åker eller skog för jordens inbyggare. Desse två så märkvärdige gräsen, som växa, där intet annat trives i bara sanden, kallas här på orten margräs och sandhavre.

Margräs, Arundo foliis mucronato-pungentibus Fl. 102.

Sandhavre, Elymus foliis mucronato-pungentibus Fl. 106. Bägge desse gräsen äro till utseende varandra mycket lika, fast de till arten eller genus äro vida åtskilda. Bägge växa i rena sanden utan all matjord, bägge äro ett par alnar höga, bägge hava vita ax, bägge äga blader, som slutas med en vass spets, vilken sticker en i benet som små nålar, då man går i gräset, och bägges gröna blader äro på övra sidan ljusblå, så att mången kunde tro, att det ena alstrats av det andra. Åtskillnanden emellan desse två så lika gräsen är den, att roten på Arundo går djupare och växer mera uppåt fördelad som en kvast, men roten på Elymus hölls för bättre till plantering på sanden. Bladen på Arundo äro böjde långsåt såsom en halv cylinder och alltså kullrige på undra sidan men på övra sidan refflade med 9 stycken uppstående, grova strimmor, av vilka den fjärde och sjätte äro något mindre, men Elymi blader äro flata, breda som bladen på rör, men ganska många och långt flere strimmor. Axet på Arundo är helt löst och delas uti en vippa eller panicula, nästan som på havre, men axet på Elymus liknar någorlunda ett kornax och är hopsatt av små, mindre ax, som sitta 2 och 2 på vart ställe. Elymus mognar med larsmässorågen den 24 julii, men Arundo vid den 3 augusti. Desse bägge växa endast i sand och trivas aldra helst i flygsand, så att ju mer flygsand kastas över dem, ju frodigare växa de, liksom andra örter av den fetaste gödsel. De hålla sanden kvar, som bliver liggandes emellan deras många blader, som komma av roten, så att sanden såsom förtjust icke kan komma undan utan måste formera vid dem liksom en tuva eller liten kulle, varav de få en nästan fördubblad kraft att växa och att hålla mera sand, så att då desse gräsen fått så och föröka sig över hela sanden, så måste han ligga stilla och tillstädja, att andra växter må få rota sig däruti att täcka honom och änteligen att fästa honom med mylla. Detta är natursens lag, vilken konsten måtte efterapa, om hon skall kunna göra några lyckeliga sandplanteringar.

Sandplanterningar äro anlagde i de meste riken, som gränsa till havet och äro utsatte för flygsand, så att denna konsten är varken ny eller egen här på orten. Holländrarne hava anställt dem på sina duyner och bruka därtill de förenämnda gräs, förnämligast den första, den de kalla helm. Häromkring Ängelholm voro åtskilliga och vidlöftiga plantager anlagde, som till större delen vunnit lyckelig effekt. Planterningen söder om staden var lagd neder emot havssidan. En gärdesgård var upprättad år 1742 av 7,000 alnars längd, ifrån norr till söder, att dämpa den sanden, som uppkastades ifrån havet, och gick hela fjärdingsvägen till Skårpinge by. Gärdesgården var av perpendikuläre störar, emellan vilka smått ris var flätat som en korg. När denna gärdesgården blivit upprättad, måste flygsanden, då han såsom en snö yrar av blåsten, lägga sig vid gärdesgården liksom en snödriva, till dess gärdesgården täckes av sand. Härpå upplyftes denna gärdesgård och sättes ovanpå denna nya sandrivan att stå där, intill dess att sanddrivan åter blivit så stor, att hon täckt densamma, då han åter uplyftes, och kontinueras på samma sätt, till dess man fått en sandås så hög som man behagar. Här var nu sandåsen genom denna gärdesgård samlad till 5 à 6 alnars höjd och till dubbel bredd. Förrän nu planterningen fick anställas, upprestes tvenne mindre och parallelle gärdesgårdar med den förra, nämligen en på vardera sidan och vid pass 1,000 alnar ifrån den mellersta, att ingen ny sand måtte komma till den mellersta ifrån havssidan eller landsidan utan stanna vid sidesgärdesgårdarne, vilket ock så noga lyckades, att de fälten, som voro emellan gärdesgårdarne, lågo liksom sopade och hade icke den minsta sand utan allenast i läet bakom tuvorna. Alltså låg jorden, som förut varit av sand översvimmad, hel svart, att nästan ingen ört eller gräs var uti henne, och liksom torven varit dragen av henne, utom tvenne gräs allenast, som här och där begynt växa ett eller annat stånd att göra begynnelsen till jordenes täckning, sedan hon blivit förlossad ifrån sanden. Desamma gräsen voro en Carex och en Agrostis.

Sandstarren, Carex arenaria Fl. 749 planterade sina stånd efter linjer på trädgårdsmästarevis, ty roten kröp rätt fram uti en linea och uppstack merendels emellan vart kvarter en ny växt.

Agrostis stolonifera Fl. Sv. 61 eller krypvenen var det andra gräset, som här växte, men så olikt sig självt, att det kunnat bedraga den starkaste botanist, ty det hade så tilltaget i frodighet, att bladen gingo i vågor (undulata) och stjälkarne lågo kullkastade, på vilka bladen växte kortare, bredare, horisontellt utspärrande, och då vippan (panicula) kom utur sitt tjocka bladhölster, liknade den i förstone ett ax, förrän den sedermera fick upplösa sig och skilja sig åt. Så mycket kan tillräckelig föda och fetma förändra växterna, varföre ock denna fått sitt särskilta namn: Gramen radice repente, panicula densa spicata spadiceo-viridi, locustis exiguis muticis, Scheuchz. Hist. 130.

Planterningen anställtes på följande sätt över den mellersta omtalte sandåsen. Den lilla gärdsgården borttogs. Den vassa ryggen långsåt sandåsen rundades med spadar. Sedan tog vardera karlen sin fyrkantiga blaggarnspåsa och hängde den såsom en posttaska på bältet framför kroppen, uti vilken voro ax av sandhavra och margräs tillsammans blandade, ty denna säden tröskas icke utan sås med hela axen. Sedan går var karl nerifrån sidan uppåt med planterningen, stryker med bara foten eller med hälen skrapar tillbaka i sanden och gör ett hål med tvenne strykande, att hålan därefter bliver vid pass 3 tum djup, så att han kommer ned till fuktiga sanden, varpå han kaster 2 à 3 ax utur påsan i hålet och med andra fotbladet sparkar eller stryker hålet tillsammans och med sanden således täcker axen. På det sättet fortfar han att så sina ax, då var håla bliver vid pass en aln ifrån varandra. När nu såningen således är beställd, låter han samma dag utströ våt och fuktig tång av Fuco Fl. 1001, 1002 och Zostera Fl. 1137, vilka framkörde i högar frambäras med bår, utbredas så tunt, som det är möjeligt, dock så, att man icke kan se sanden, vilket sker till den ändan, att sanden icke det minsta må röras av stormen, förrän de sådde frön fått rota sig och uppvuxit. Denna planterningen sker hela sommaren ifrån aprilis månad till hösten, och så länge folket kan gå barfota. Gräset av de sådde frön uppkommer första året långt och smalt som en tråd. Gärdesgårdarne på sidorna förhindra, att icke ny sand får kvävja planterningen, förrän hon väl stadgat sig med det planterade gräset, varföre de ock där lämnas kvar 6 à 8 år. Efter 3 år är merendels gräset vuxit så stort, att det kan slås.

Löjtnant L. Siwers begynte år 1739 denna planterning vid Ängelholm. Det berätttas dessutom, att konung Christian IV även låtit här plantera sandgräs, fast numera knappt därefter synes något tecken. Planteringen emellan floden och Rävelberga kyrka hade så dämpat flygsanden, att alla backar sågos blågröna av Elymus, som växte frodigare, sedan Arundo mist tillförsel av ny sand, varföre ock Elymus bar många ax, då Arundo sällan viste något. Denna åsen, som låg invid och väster om Rävelberga kyrkomur, var först planterad och liknade nu den frodigaste åker, emedan Elymus där växte tätt som säd till ett par alnars höjd, och visade nogsamt, hurudana de andra planterade backarne i framtiden månde bliva. På de andra backar, där stånden ännu stodo tunnare, lågo de förvissnade blader såsom halm emellan stånden och täckte jorden. År 1749 uti februario voro här 15 tunneland flygsand sådde och istånd satte, samt 121 tunneland ingärdade men ej sådde, och 1,547 tunneland resterade ännu av sandlanden. Löjtnanten hade arrenderat de med sandgräs redan planterade sandplatser för årligit arrende 50 daler silverm:t att använda det avslagna gräset såsom hö till boskapsfoder. Jag såg, att både kor och hästar, som voro vane därvid, åto detta höet av bara sandgräs, dock är det ofelbart av sämsta slaget, men det gräset, som även växer emellan backarne i dälderna, kan uppspäda detta skarpa höet och någorlunda betala arrendet. Det berättades, att överheten använt 20,000 daler silvermynt på den planterning, som redan var gjord och alltså dyrt nog betalt de tunneland, som redan voro dämpade, men detta är dock ringa att akta emot den skada, som en yr flygsand kunde vidare förorsaka, om han lämnades odämpad, ty han kan gå än mycket längre att fördärva nästgränsande ängar, åkrar och byar. Det är, utom allt annat, värdigt för ett rike, att någonstäds sådan planterning idkas, att andra inbyggare måge taga exempel och lärdom samt experience, huru de sig böra förhålla, när flygsand dem angripit, på det de i tid må kunna förekomma en skada, som förökar sig och fördärvar landet såsom en kallbrand. Holländaren planterar på sina doynes sin helm eller Arundo utan gärdesgård och utan att så honom, då han tager roten och fördelar den samt nedsätter densamma i lösa sanden entvärhand djupt, vilken fattar rot, växer och förökar sig. Detsamma vore värt att här försöka och att plantera denne långsåt stranden, där mesta tillförseln är av sand; ty jag skulle tro, att om sanden endast där stängdes, skulle han dämpas och stängas ifrån det övre landet. Jag såg även norr om staden några stånd så av denna Arundo som av Elymo, vilka växte nere emot vattnet, där de fingo mera sand, att de växte dubbelt frodigare, så att då bladerne av dessa sandgräs på backarna voro föga mer än en aln långa, stodo de här nere väl 2 alnar långa. Det skulle vara en stor sak för planterningen, om gärdesgårdarne kunde sparas på denna skoglösa orten, där gärdesgården gör mesta omkostnaden.

Skursand, hel fin och vit, finnes väster om staden på sandfälten under jorden. Denna sand består av vita, fina, runda kiselkorn med några rödaktiga och några svarta partiklar inblandade.

Sandörter, som växe på bara sanden över fälten, där sandgräsen voro planterade, såges förnämligast följande:

Jasione Fl. 713.
Lagopus Fl. 616.
Linaria fl. 501.
Serpillum Fl. 477.
Erigeron Fl. 691.
Hieracium fruticosum Fl. 639.
Cakile Fl. 569.
Scleranthus perennis Fl. 349.
Viola tricolor Fl. 721.
Galium luteum Fl. 116.
Abrotanum campestre Fl. 668.
Anthemis arvensis Fl. 704.
Carex arenaria Fl. 749.
Phalaris arundinacea Fl. 48.

Phalaris arundinacea Fl. 48 växte på sandbackarne, ehuru det var ett gräs, som endast trivs vid stranderna, men kom dock väl för sig, fastän sanden tycktes vara torr, emedan han är neruti alltid fuktig.

Carex arenaria Fl. 749 sådde sig själv i dälderna emellan sandplanteringarna och var där tillräckelig att hålla sanden.

Hieracium fruticosum Fl. 639 växte här mer än på något annat ställe och kunde här aldra lättast samlas till någon myckenhet. På denna ört slutar alltid stjälken sig in ubellam med pedunculis utur ett allmänt centrum, men var och en pedunculus fördelar sig sedermera alternatim grenig. Stjälken på denna ört var ofta gibbosus eller knylig, då knylen var tjock som en tumme, men slät och hade uti sig många små maskar. Aphides fusco-virides pedibus albis sutto tusendetals på stjälkarne. Denna örten är en av de förnämsta färgaregräs till gul färg, som brukas mycket i Schweiz vid färgerier, vilket herr kommerserådet Lagerström i Göteborg nyligen gjort bekant för vår nation.

Equisetum Fl. 836 kallades här tapperock.

Vårråg var här sådd på åkrarna, emedan åkren för sandens skull är mycket mager. Axen på vårrågen höllo 32 korn, då vinterrågen merendels hade 48 och larsmässorågen merendels 76 korn; var alltså profiten långt mindre.