Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 21 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   20 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
22 juni  →


Junius 21[redigera]

Kålgården, som nämndemannen i Fredshög inrättat, var täck med den myckna ruta, buxbom och lavendel, som fanns däruti, utom vita liljor till stor myckenhet. Här råkade jag en ört planterad, den jag icke förmodat, att någon skolat ägt i en svensk trädgård mer än jag i Uppsala akademiträdgård, nämligen Ornithogalum racemo longissimo, floribus patentibus, filamentis dilatato-linearibus acuminatis, capsulis erectis. Ornithogalum spica longissima, filamentis triangularibus, Hall. Helv. 294. Ornithogalum angustifolium majus, floribus ex albo virescentibus, Bauh. Pin. 70, Rudb. Elys. 2, p. 134, f. 3. Ornithogalum pyrenæum, Clus. Cur. 21.

Anis hade bondkvinnan sått i denna kålgård på ett par sängar, där han redan var 3 kvarter hög och så frodig, att jag icke sett dess like utomlands. Jag önskade, att sådan anis varit sådd på alla de ställen, där kummin är sådd i Skåne, att vi måtte slippa hämta utifrån anisen, då han växer hos oss härligare än hos utlänningen. Det vore mödan värt att åtskilliga, som bo här nere vid havssidan, även ville så denna örten, som så väl här trives.

Torsken, som här fångades, var till färgen grönaktig, med mörka karaktärer målad och hade en liten cirrhus under hakan. Dess magfenor slötes i en smal spets såsom en cirrhus. Denne Gadus är Callarias barbatus, lineis maculisque fuscis varius &c., Klein, Miss. 5, p. 6, t. 1, f. 2. På denna räknade vi strålarne således:

Ryggfenan A 15 Magfenan 6
  B 19 Gumpfenan A 17
  C 17   B 16
Bröstfenan 18 Stjärtfenan 24

Sill fångades här, som var 1 kvarter lång.

Gälfenan 8 Magfenan 9
Ryggfenan 18 Gumpfenan 17
Bröstfenan 18 Stjärtfenan 18

Sedum acre Fl. 389 bands i kransar och upphängdes under taken över bordet, där han växte hela sommaren intill hösten, som en upphängd Aloe. Härutav ser man, huru Skaparen givit örterna som växa uppå bergen, mycken fetma eller saft, att de måtte kunna leva på hullet och icke försmäkta uppå sina magra klippor om sommartiden, då den mycket torkande och tvinande hettan infaller.

Örtenamn här på orten äro följande: Dianthus barbatus jungfruer, Papaver Rhæas Fl. 428 agersilke, Delphinium segetum, Fl. 440 fågletungor, Melampyrum arvense Fl. 511 skälla, Cynoglossum vulgare Fl. 154 prästelöss, Erica Tetralix Fl. 310 kopattar, Empetrum nigrum Fl. 832 lopperis, Vaccinium maximum Fl. 312 böljon, Chelidonium majus Fl. 430 sönnerdönnes, Sedum acre Fl.389 rölleka, Agrostemma segetum Fl. 383 klint, Convolvulus Fl. 173 drabin.

Klinten går fram under kastningen i sädesbingen och giver bröd men gör det starkt till smaken.

Kämpinge by låg vid sydvästra hörnet av Skåne land och var nu mycket plågad av flygsand, som kastade sig in i byen såsom stora snödrivor och fördärvade böndernas ägor.

Pilarne, som här blivit planterade omkring byen, hade vid starka vintren 1741 tagit skada men dock kommit sig före igen. Icke desto mindre hava de sedermera årligen falnat med några grenar, så att ehuru trädets liv återvunnits, kan det dock aldrig mer vinna sin rätta hälsa åter.

Apis parietina av hel annor art, än den vi tillförene (p. 162) beskrivit, fanns här i väggarna. Corpus nigricans. Caput et thorax villosa, grisea. Abdomen nigrum, acuminaturm, incisuratum quattuor marginibus, flavis, primo interrupto. Antennæ nigræ.

Landet ifrån Kämpinge utsträckte en udde åt väster av en mils längd och 1/4 mils bredd. Detta landet är slätt och låglänt, att det om höstetiden till stor del inunderas, så att yttersta udden emellan Matsmässan till jul bliver liksom en ö. Denna mark kallas allmänt Ljungen, är mager och överhopad med flygsand, som uppkastas ifrån havet, så på den norra som södra sidan, varigenom hela denna trakten är beströdd liksom med små ätteplatsar av sand, vilka mestedels överst äro sönderbrutne av blåsten och icke kunna läkas tillsammans. Det förnämsta, som här växer, är små och knappt synlig ljung Fl. 309, marvide Fl. 806 (It. Gottl. 206), vilket slog ut långa rötter och fäste sanden med kvistarne. Kråkebärsris Fl. 832 band också sanden. Pors Fl. 817 var här rätt mycken, men Tetralix Fl. 310 mera sparsam. Detta land sluttar sig på västra sidan och gör liksom ett par uddar, den ena åt norr, den andra åt söder, och bliver emellan dem mera höglänt. På denna höjd äro städerne Skanör och Falsterbo belägna, nämligen Skanör åt norra udden och Falsterbo på södra udden, bägge inemot västra havssidan.

Pors, Myrica Fl. 313, bruktes här än i dag på öl i stället för humle, men härtill togs allenast frukten. Ölet blev därav bittert och tvärt och gjorde mycken huvudvärk.

Skursand fanns här på heden eller Ljungen den aldra vackraste.

Havsmygg, Tipula Fn. 1135, flög här på ljungen överallt liksom bisvärmar, alldeles som på Öland (It. Öland. 40).

Grylle kallades Charadrius Fn. 159, som här flög i myckenhet.

Skanör är en liten stad, som förut säges varit ansenlig och stor. Han är belägen ett par bösse-skott ifrån västra havet och har på norra och södra sidan öppna åkerfält. Husen äro täckte med halmtak. Gatorne äro krokige och ej stenlagde, ty ingen sten finnes här på trakten, till en sådan förnödenhet. Här äro tvenne stora torg. Rudera efter ett slott synas straxt norr om staden uti en hög, med dubbla gravar och en vall omgiven. Köpenhamn synes här tydeligen över Sundet. Skanör är full planterad med vita pilar; består av 85 nummer: Borgmästare 1, rådmän 4, notarien eller klockaren 1, borgerskapet med hantverkare 78, såsom snickare 2, skomakare 3, skräddare 5, handskmakare 1, sadelmarkare 1, smed 1. Stade är icke instängd utan ligger öppen på alla sidor som en by, ej heller är här någon tull. Här gåvos denna tiden inga handlande och inga krögare, utan vad som behövdes av vin, brännvin och dylike persedlar, måste hämtas ifrån Trälleborg. Landsvägen hit till staden ifrån vattnet kan näppeligen synas, utan körer man havsstranden, då vattnet är utfallet, ifrån Kämpinge, eller ock över ljungen genom bivägar. Ingen ordinär postgång är inrättad till denna staden närmare än ifrån Malmö. Utan den som vill söka sig en stilla retrait, kan näppeligen få den i Sverige tystare än här, ty här bo inga ståndspersoner utom kyrkoherden, borgmästaren och en strandriddare. Ingen by är utom staden på hela milen. Borgerskapets förnämsta hantering är fiskande. All stranden omkring Skanör är befästad med fin sandgrund, så att man här ofta kan vada ut hela åttondels milen, då vattnet knappt stiger till knäs. Emellan N. udden och östra Skåne land är en ståtelig hamn. Då något vid Skanör skall transporteras till skeppen i hamnen, köres det med hästar långt ut i vattnet till båtar, vilka föra varan ombord. Inbyggarena äro här mycket vane vid vadande och att håva räkor, ål och annor fisk. Torv och gödsel, som om sommartiden faller av hästar och kor, med halm äro invånarnes bränsle och ved på denna alldeles skoglösa trakten.

Gärdesgårdar och plank äro här upplagde som en mur av grön torv, merendels famnshöga och breda, så att man kan bekvämligen spatsera ovanpå dem. De måste ock på fleste ställen göras så täta omkring åker och äng, att höstfloden från havet icke må tränga sig igenom och bortskölja åkern. Igenom denna torven, som är oumgängelig till gärdesgårdar, flås betesmarken, som förut är mycket mager och sandblandad, så att hon icke kan mera bättras.

Torven, som skars på betesmarken till grädesgårar, var i yttra kanten 3 à 4 tvärfinger tjock, men i närmaste helt vass, varav jorden efter torvskärningen såg ut som trappsteg, men torven, som lades på taket, nämligen överst på ryggåsen ovanpå tången, var jämntjock.

Åkerbruket på denna sandiga trakten är helt särskilt ifrån andra orters, ty när ängen icke mera vill bära gräs, gödes hon och vändes med en plog. Härpå sås korn, som nedharvas. Hösten därefter vändes samma torven med samma plog helt jämnt utan att rivas sönder, och sås häruti vinterråg. Hon tväras alldeles icke, att torven ej må bliva oredig. Således kontinueras med denna torvens aktsamma vändande i 4 högst 5 år, till dess hon icke mera kan bära säd. Tvingar man åkren för länge med säd, bär han sedermera icke ens gräs. Således köres åkren allenast en enda gång om året till säden. När åkren lägges till äng, så är det mesta gräset nästan allt kvickrot Fl. 105 med någon Aira lanata Fl. 67, men följande åren intränga sig andra örter, och kvickroten förgås.