Carl von Linnés resa till Skåne 1749/20 juni

Junius 20

Höstvädret lärer uti detta härliga land icke vara det bästa, därpå vi hade i dag ett tydeligt prov, då här regnade starkt och blåste kallt, att vi fröso som om sena hösten med ett krällande emellan hull och skinn, som gav tillkänna, huru de kroppar supa fuktigheten, som äro vande vid fast, torrt och kallt klimat. Holländarne undrade på mig de vintrar, jag vistades hos dem, att jag, som varit uppfödd i kallare klimat, kunde frysa mer än de, vilket härrörde av den fuktiga luften. Här i Skåne märktes, huru lerväggarne i husen gåvo en unken, kvavd och oangenäm lukt för dem, som därmed icke desto mer voro vane, och denna ånga blev starkare emot regnväder. På slätten fick man känna, vad förmån vi äga upp i landet av sköna eldbrasor, vid vilka vi torka kroppen i kuligt och fuktigt väder.

Hyllen Fl. 250, som nu blomstrar vid alla gårdar i största myckenhet, giver här i Skåne årlig frukt, ty är det oförsvarligt, att våra apotekare hämta flädersaft ifrån Tyskland, där de likväl kunde få inom riket många tusen gånger mer flädersaft, än hos oss konsumeras.

Beslagne hjul bruktes nästan aldrig här på orten av bönderna, och hästarne voro sällan skodde, i synnerhet på bakfötterna.

Gödslen utkördes i går och i dag på åkren överallt och straxt utspriddes, fastän den ej nedkördes förrän nästa år. Alltså får hon nog uttorkas av solen, bortdunsta av luften, skingras av vädret, utlakas av regnet och till största delen fördärvas. När jag frågade orsaken härtill, blev mig svarat, att höst och vår sysselsätter folket i det andra åkerbruket, att de då ingen tid hava övrig till gödslens utförande.

[ 247 ]Trälleborg var en lång, smal by med en stor gata, låg utsträckt efter södra havssidan av Skåne land. Trälleborg har tillförene varit stad och på allt sätt även ännu hade skapnad av stad, uti vilken ett stort antal av hantverkare bodde, såsom:

skomakare 25	hattmakare 1	repslagare 1
skräddare 16	snickare 5	bagare 2
grovsmeder 3	timmermän 3	slaktare 2
klensmeder 3	garvare 6	köpmän 3
fällberedare 1	glasmästare 2	fiskare 10.
handskmakare 2	sadelmakare 3

Tång, Fucus vesicularis Fl. 1002, samlades på stranden då hon färsk blivit uppkastad och torkad. Den brändes av de fattige i stället för ved, men osade värre än kodynga.

Datura Fl. 185 växte här vilt.

Phalæna seticornis nasuta nigra, maculis quattuor ferruginesis transversalibus. Detta insektet fanns i husen i Trälleborg och är icke tillförene uppsökt av vår Fauna. Det var något större än en mygga, och vingarne lågo tämmeligen flatt. Kropp och vingar voro svarte, men på vardera övre vingarna voro tvenne bruna punkter eller fläckar, så ställde, att alla 4 tillsammans lagde formerade en angel, som pekade bakåt.

Stavsten låg en kvart ifrån Trälleborg i väster neder emot havsstranden. Denna ort är namnkunnig därav, att högtsalig konung Carl XII efter sitt bortovarande i Turkiet här kom i land d. 13 decemb. 1715. Stavsten var något högre än en karl, smal och nästan fyrkantig. Här togo vi ett minnesmärke, på vattnet, att eftervärlden må kunna döma, om antingen vattnet stiger eller faller. Vid närmaste havskanten söder om Stavsten ligga tvenne nästan lika stora stenar eller klippor uti O och V, som nu nästan stodo ett kvarter ovan vattnet. Eljest låg på själva havsstranden något öster om den linjen, som går rätast ifrån Stavstenen intill stranden en gråstenshäll, som är till färgen nog vit, vid pass 1½ famn lång och nästan en famn bred. Denna klippa eller flisa har i SV tvenne hörn, av vilka det hörnet, som ligger mera åt V, skilde denna tiden ackurat [ 248 ]havsvattnet ifrån det torra. Ifrån Stavsten till vattubrynen voro 357¾ aln.

Tapeter sågos i husen, tätt hopvävna av stickor, som vardera var mer än en tum bred, och som desse stickor voro dels vita och ofärgade, dels färgade röda eller svarta, sågo sticktapeterne ut som en brokig dräll.

Ulva tubolosa Fl. 1013 är en ört, som växer på havsens djup och uppkastas därifrån till strandarne. Om jag skulle säga, att denna växte på skåningarnas tak, skulle var botanist tro, att det antingen vore ett tryckfel eller uppenbar osanning, ty vilken hade någonsin hört, att de salte havsörter skulle kunna växa på de torraste tak? Alla gamla halmtak här på orten voro liksom med en grön mossa helt och hållne överdragna, och all denna mossan var ej annat än idel Ulva, som här kallades bunkje och växte smal som en tråd, så att botanici här få på taken söka den ört, som de eljest borde söka på havsbottnen. Att samma Ulva växer på taken, kommer därav, att ryggåsen täckes med Fuco eller tång (p. 242), vilken ditlägges frisk utur havsvattnet upptagen, på vilken frön av Ulva i havet blivit strödde, som här avsköljas av regnet och således bliva sådde vid sidan av taket. Som nu halmtaken på norra sidan merendels hålla fuktigheten kvar, så uppväxer här Ulva men mycket mager och små.

[ 249 ]Stendosor lågo tvenne i norr och en sydväst om Magderups by. Vardera stendosan var en stor klippa, som näppeligen av dragare kunde dänflytas, lagd på tvenne famnars långa parallella stnar, som lågo ett par alnar ifrån varandra. Vid bägge ändarne voro gavlar av sten. En stenring av små stenar var lagd ett par famnar utom denna. Alltså voro desse stendosor till sin struktur alldeles desamma som de gamlas gravställen under ättehögarne. Men vart själva jordhögen tagit vägen, och om han blivit bortförd, bortblåst, bortsköljd eller aldrig förfärdigad, har jag mig icke bekant.

Gärdesgårdarne voro mest av flintor hopkastade, vilka stodo helt vita av kritskorpan.

Sandstensflisor uppbrötes av bönderne vid havsstranden under vattnet. Flisorne bestodo av en så lös och fin sandsten att han nästan kunde skäras med kniv, till dess han en gång blivit torr, då han vart mycket hård. Uti flisan på övra sidan lågo många flintor, som med stenen voro blandade och hopvuxne. Här såg man tydeligen, att denna stenflisa nyligen genererats av havssand eller flygsand.

Lantborg eller en strand, som var något högre än själva landet, utsträckte sig efter havsstranden ifrån Trälleborg till Fredshöga, kvart 2. Densamma var bredare på strandsidan och vid pass från sitt högsta till havet 60 à 100 steg. Denna var 2 alnar högre än på landet, men merendels 6 alnar högre än havet på denna orten.

Landet, som vi i dag överreste, var med sina fält nästan horisontellt som ett golv och icke som i går kullrigt. De högste toppar av almträden syntes fjärran ifrån såsom buskar och gåva tillkänna, varest som byarne lågo i dälderne. Och inga trän märktes på andra ställen än vid byarna. flintklappur var strödd överallt.

Väderkvarnar voro vid de mesta byar, ty på slätten är sällsamt att se någon ström.

Gässen voro allmänt större här på slättten, besynnerligen nere mot havskanten, än upp i landet.

Lammen, som gingo i bet med sina mödrar, hade en kapson eller [ 250 ]grimma, som var bunden om nacken och under hakan, dock icke i munnen, men fram över nosen stodo spetsiga spetor ställde i kors, med vilka de stungo mödrarne, då de ville di och således avstängde sig själva ifrån mjölken. Somlige brukte till samma ändamål ett igelkotteskinn och satte det som en kägla på lammens nos.

Fårmjölken användes mest till fårost. Osten var vit och mycket smakelig. Vasslen efter osten uppkoktes sedermera till valle, som åts av folket. Mjölken uppkoktes undertiden och åts söt. Insyltad fårmjölk blev, då söta mjölken uppkoktes och saltades väl, sattes sedermera att surna, rördes var dag ett par gångor omkring och kunde således bevaras halva året.

Mjölkningen av korna sker här på slätten ifrån första maji till Michaelis var dag 3 gångor, men den övriga tiden om året allenast 2.

Såningstiden med kornet begyntes här mitt i maji och varade till slutet av maji, men om hösten sås rågen ifrån Denismässo eller d. 9 oktober allt intill Helgamässo. Havren sås för kornet. Här på trakten såddes inga ärter, bönor, vickor eller bovete.

Skägg var än i bruk här ute på landsbygden, icke allenast hos de mesta bönder utan ock de meste drängar, vilka ifrån sjuttonde året voro barbati, likväl rakade på kinderna, så att skäggborsten endast täckte hakan.

Syra, Rumex hastata Fl. 296, gjorde de vilande trakter emellan åkerfälten helt rödbruna.

Hästarne åto begärligen Bromus Fl. 84, Centaurea Fl. 708. Mindre begärlig var Antheims arvensis Fl. 704, men Echium Fl. 158 lämnades av dem alldeles orörd.

Cochlearia danica Fl. 538 växte med sina foliis tricuspidatis på havsstranderna, som eljest är nog sällsynt i Sverige. Jag sådde henne uti Uppsala trädgård, där hon fick rundare blader och nästan femkantige, men hölt sig mycket liten och var väl 4 gångor mindre än den ordinäre Cochlearia.

Fredshög, kvart 5 ifrån Köping, var en av de täckaste bondgårdar till dess inrättning, belägenhet vid havet och tarveliga inbyggare.