Charlotte Löwensköld/Kap 02

←  Överstinnan

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Frieriet

Önskningar  →

Frieriet.

Schagerström hade friat! Rike Schagerström på Stora Sjötorp.

Nej, är det möjligt, att Schagerström hade friat?

Jo, det är minsann riktigt säkert, att Schagerström hade friat.

Men hur i all världen kom det sig, att Schagerström friade?

Jo, se saken var den, att i Korskyrka prostgård fanns det en ung flicka, som hette Charlotte Löwensköld. Hon var litet släkt med prosten, och hon tjänstgjorde som sällskap åt prostinnan, och hon var förlovad med pastorsadjunkten.

Men vad hade hon då att göra med Schagerström?

Jo, Charlotte Löwensköld var rask och munter och frispråkig, och i samma ögonblick, som hon satte sin fot inom dörren i prostgården, gick det som en frisk fläkt genom hela huset. Prosten och prostinnan voro gamla, och de hade gått där som skuggor av sig själva, men hon satte nytt liv i dem. Och adjunkten var smal som en tråd och så from, att han varken tordes äta eller dricka. Han hade ämbetsgöromål dagen i ända, och om natten låg han på knä framför sin säng och grät över sina synder. Han höll på att gå alldeles förlorad, men Charlotte Löwensköld hindrade honom från att helt och hållet förstöra sig.

Men vad har nu allt det där att...

Ni skall veta, att för fem år sen, då adjunkten första gången kom till Korskyrka prostgård, var han alldeles nyss prästvigd och obekant med allt, som hörde till yrket, och att det var Charlotte Löwensköld, som hjälpte honom till rätta. Hon hade levat i prästhus i all sin dar, så att hon var väl hemma i allt hithörande, och nu lärde hon honom både hur han skulle döpa barn och föra ordet vid kyrkostämma. Under tiden förälskade de sig i varandra, och nu hade de varit förlovade i hela fem år.

Men på det här sättet kommer vi ju alldeles bort från Schagerström...

Det, som var det mest utmärkande för Charlotte Löwensköld, det var, att hon hade en så ovanlig förmåga att ställa och ordna för andra. Och hon hade knappast blivit förlovad med pastorsadjunkten, förrän hon listade ut, att hans föräldrar inte voro nöjda med att han hade blivit präst. De hade önskat, att han skulle ha tagit magistergraden för att sedan läsa sig fram till licentiat och filosofie doktor. Han hade också legat fem år i Uppsala och läst på kandidatexamen, och på sjätte året skulle han ha blivit färdig magister, men just då hade han kastat om och i stället tagit prästexamen. Föräldrarna voro förmögna och litet ärelystna. De tyckte inte om, att sonen valde en så anspråkslös bana. Även sedan han hade blivit präst, hade de tiggt och bett, att han skulle fortsätta i Uppsala, men till dem hade han sagt nej. Nu förstod ju Charlotte Löwensköld, att om han bara hade en högre examen, så skulle han ha bättre utsikter till befordran, och hon skickade honom tillbaka till Uppsala. Och som han var den värsta plugghäst man kunde tänka sig, så hade hon honom färdig på fyra år. Då hade han både avlagt licentiatexamen och blivit promoverad till filosofie doktor.

Men vart i all världen har Schagerström...

Se, Charlotte Löwensköld hade räknat ut, att bara fästmannen hade blivit promoverad, skulle han kunna söka befattning som lektor vid ett gymnasium och få så pass hög lön, att de kunde gifta sig. Om han nödvändigt ville bli präst, så kunde han om några år få befordran till något stort pastorat, för så var det ju brukligt. Den vägen hade prosten i Korskyrka gått och många med honom. Men härvidlag gick det inte så, som hon hade beräknat, för fästmannen ville prompt bli präst med detsamma och gå den vanliga prästvägen. Och därav kom det sig, att han vände tillbaka än en gång till Korskyrka som pastorsadjunkt. Och så filosofie doktor han var, hade han inte så pass stor lön som en stalldräng.

Ja, men Schagerström...

Ni förstår ju, att Charlotte Löwensköld, som redan hade gått och väntat i fem år, inte kunde låta sig nöja med detta. Hon var ändå glad åt att fästmannen hade blivit skickad till Korskyrka. Han bodde i prostgården, så att hon råkade honom var dag, och hon trodde nog, att hon skulle kunna lirka med honom, tills hon fick honom till lektor, liksom hon hade fått honom till doktor.

Men vi får ju inte höra något om Schagerström!

Ja se, varken Charlotte Löwensköld eller fästmannen hade det allra minsta att göra med Schagerström. Han var av ett helt annat slags folk. Han var son till en hög ämbetsman i Stockholm, var rik själv och hade blivit gift med en brukspatronsdotter från Värmland, som var arvinge till så många bruk och gruvfält, att hemgiften kunde beräknas uppgå till ett par miljoner. Till en början hade Schagerström varit bosatt i Stockholm och bara under sommarmånaderna vistats på något av Värmlandsbruken, men då hustrun efter ett par år dog i barnsäng, hade han flyttat ner till Stora Sjötorp i Korskyrka. Han sörjde och saknade och kunde inte stå ut med att bo någonstans, där hustrun hade levat. Schagerström var nästan aldrig ute på bjudningar, men för att få tiden att gå tog han sig för att övervaka förvaltningen av de många bruken, och Stora Sjötorp byggde han om och förskönade, så att det blev det ståtligaste stället i Korskyrka. Så ensam han var, höll han sig med många tjänare och levde som en grand-seigneur. Och Charlotte Löwensköld visste, att det var likaså troligt, att hon skulle ta ner sjustjärnorna och sätta dem i sin brudkrona, som att hon skulle bli gift med Schagerström.

Se, Charlotte Löwensköld, hon var av den sortens människor, som alltid säga vad som faller dem in. Och en gång, när det var bjudning i prostgården och många främmande voro församlade där, föll det sig så, att Schagerström for förbi i sin stora öppna landå med präktigt svart fyrspann och galonerad betjänt på bocken bredvid kusken. Och naturligtvis rusade alla fram till fönsterna och följde Schagerström med ögonen, så länge man kunde se en skymt av honom. Men när han hade försvunnit ur sikte, då vände sig Charlotte Löwensköld till sin fästman, som stod längre inåt rummet, och ropade så högt, att alla människor hörde det: »Det säger jag dig, Karl-Artur, att nog tycker jag om dig, men friar Schagerström, så tar jag honom.»

Alla gästerna visste ju, att hon inte kunde få Schagerström, så att de började storskratta. Och fästmannen skrattade med, för han förstod ju, att hon sade detta, bara för att de främmande skulle få litet roligt. Själv såg hon ut, som om hon skulle ha blivit alldeles bestört över det, som hade råkat halka över hennes läppar, men det var nog inte så alldeles säkert, att hon inte hade en liten tanke bakom orden. Hon ville kanske skrämma litet på den kära Karl-Artur och få honom att tänka på lektoratet.

Nå, Schagerström, han var ju alltjämt försänkt i sin sorg och hade inte en tanke på giftermål. Men alltsom han kom ut i affärslivet, fick han vänner och bekanta, och de började snart nog uppmana honom att gifta om sig. Han undskyllde sig med att han var så mjältsjuk och tråkig, att ingen ville ha honom, och hörde inte på några försäkringar om motsatsen. Men en gång kom saken på tal vid en stor bolagsmiddag, där Schagerström hade ansett sig tvungen att närvara, och då han svarade på det vanliga sättet, berättade en av hans grannar från Korskyrka om den unga flickan, som hade sagt, att hon skulle låta fästmannen löpa, om bara Schagerström friade. Det var en mycket glad middag, man skrattade gott åt historien och behandlade den som ett lustigt skämt, alldeles som i prostgården.

För att säga sanningen, hade Schagerström många gånger funnit, att det var svårt att reda sig utan en hustru, men han älskade ännu den döda, och blotta tanken på att sätta någon i hennes ställe fyllde honom med vedervilja.

Hitintills hade han alltid tänkt sig ett äktenskap med en jämlike, men sedan han hade hört historien om Charlotte Löwensköld, slogo hans tankar in på en ny väg. Om han till exempel inginge ett förståndsäktenskap, om han gifte sig med en enkel person, som varken kunde eftersträva den förra hustruns plats i hans hjärta eller den höga sociala ställning, som hon hade intagit genom rikedom och släktförbindelser, då tycktes honom ett nytt äktenskap mycket mer genomförbart. Det skulle inte längre vara en förolämpning mot den hädangångna.

Nästa söndag for Schagerström till kyrkan och tittade på den unga flickan, som satt bredvid prostinnan i prostgårdsbänken. Hon var anspråkslöst och enkelt klädd och tog sig ingenting ut. Men detta var intet hinder. Tvärtom. Om hon hade varit en lysande skönhet, skulle han inte ha tänkt på att välja henne till hustru. Den döda skulle inte behöva tro, att denna nya på något vis kunde ersätta henne.

Medan Schagerström satt och såg på Charlotte Löwensköld, började han undra hur hon skulle bete sig, ifall han verkligen fore till prostgården och frågade henne om hon ville bli fru på Stora Sjötorp. Hon hade ju aldrig kunnat vänta sig, att han skulle fria till henne, men just därför skulle det roa honom att se vilken min hon skulle anta, om han gjorde allvar av saken.

När han for hem ifrån kyrkan, undrade han hur Charlotte Löwensköld skulle ta sig ut, ifall hon bleve dyrbart och vackert klädd. Helt plötsligt kom han på sig med att det hade smugit sig in något lockande i tanken på det andra giftermålet. Detta, att så oförväntat komma med lyckan till en fattig flicka, som ingenting kunde vänta sig av livet, hade något romantiskt över sig, som ingalunda misshagade honom. I samma ögonblick, som Schagerström märkte detta, upphörde han emellertid att tänka på saken. Han visade den ifrån sig som en frestelse. Han hade alltid föreställt sig, att hans hustru endast hade lämnat honom för en kort tid. Han ville vara henne trogen, intill dess att de återförenades.

Nästa natt såg Schagerström sin döda hustru i drömmen, och han vaknade, uppfylld av all sin gamla ömhet. De farhågor, som hade uppstigit hos honom på hemvägen från kyrkan, syntes honom överflödiga. Hans kärlek levde, det var ingen fara för att den enkla unga flicka, som han tänkte göra till sin hustru, skulle kunna utplåna den avlidnas bild ur hans själ. Han behövde i sitt hem en duglig och klok kamrat till sällskap och trevnad. En lejd husföreståndarinna, som passade för uppdraget, hade han inte kunnat finna och inte heller någon släkting. Han såg ingen annan utväg än att gifta sig.

Han for hemifrån samma dag i stor gala och tog vägen till prostgården. Han hade levat så instängd under de gångna åren, att han inte ens hade avlagt visit där, och det blev ingen liten uppståndelse, då den stora landån med det svarta spannet svängde in genom grinden. Han blev emellertid införd i stora salongen i övervåningen, och där satt han en stund och språkade med prosten och prostinnan.

Charlotte Löwensköld hade smugit sig undan på sitt rum, men om en stund kom prostinnan själv och bad henne, att hon skulle gå in i salongen och hålla sällskap. Brukspatron Schagerström hade ju kommit, och det blev långsamt för honom att bara prata med de två gamla.

Prostinnan var litet echaufferad och högtidlig på samma gång. Charlotte Löwensköld såg stort på henne, men hon gjorde inga frågor. Hon knöt av sig förklädet, doppade fingrarna i tvättfatet, slätade till håret och satte på sig en ren halskrage. Därpå följde hon efter prostinnan, men just som hon skulle gå ut ur rummet, vände hon om och knöt åter på sig det stora förklädet.

Knappt var hon inkommen i salongen och hade hälsat på Schagerström, förrän hon ombads att sitta ner, varpå prosten höll ett litet tal till henne. Han brukade många ord och utbredde sig över den glädje och trevnad, som hon hade fört med sig till prostgården. Hon hade varit som en öm dotter både för honom och hans hustru, och de ville bra ogärna mista henne. Men då nu en sådan man som brukspatron Gustav Schagerström kom och begärde henne till hustru, finge de inte tänka på sig själva, utan måste råda henne att säga ja till ett anbud, som var så mycket bättre än allt, vad hon kunde ha väntat sig.

Prosten påminde henne inte med ett ord om att hon redan var förlovad med pastorsadjunkten. Både han och prostinnan hade länge varit emot förbindelsen och hjärtligt önskat, att den skulle bli bruten. En fattig flicka som Charlotte Löwensköld kunde ju inte hålla fast vid en man, som absolut nekade att skaffa sig ett anständigt levebröd.

Charlotte Löwensköld hade hört på utan att göra en rörelse, och som prosten ville ge henne tid att forma ett passande svar, så tillfogade han en ståtlig harang om Schagerström, om hans präktiga egendomar, om hans duglighet, om hans allvarliga levnadssätt och om hans välvilja mot sina underhavande.

Prosten hade hört så mycket gott om honom, att han, fastän det var första gången brukspatron Schagerström visade sig i prostgården, redan betraktade honom som en vän och var glad att få lägga sin unga släktings öde i hans händer.

Schagerström satt hela tiden och gav akt på Charlotte Löwensköld för att se vilken verkan hans frieri skulle göra på henne. Han märkte, att hon rätade upp ryggen och kastade tillbaka huvudet. Därpå steg färgen på kinderna, och ögonen mörknade och blevo djupt mörkblå. Så drogs överläppen upp till ett litet spotskt leende.

Schagerström blev helt bestört. Charlotte Löwensköld, sådan han nu såg henne, var ju en skönhet, och därtill en skönhet, som varken föreföll ödmjuk eller anspråkslös.

Hans anbud hade synbarligen gjort ett starkt intryck, men om hon var nöjd eller missnöjd, det vågade han inte avgöra.

Han behövde inte länge sväva i okunnighet. Så snart prosten hade slutat, tog Charlotte Löwensköld till orda.

»Jag undrar om inte brukspatron Schagerström har hört, att jag är förlovad», sade hon.

»Jo, naturligtvis», sade Schagerström, och mer hann han inte säga, förrän Charlotte Löwensköld fortsatte.

»Hur kan då brukspatron Schagerström understå sig att komma och fria till mig?»

Just detta sade hon. Hon begagnade sådana ord som »understå sig», fastän hon talade till den rikaste mannen i Korskyrka. Hon hade glömt, att hon var en fattig sällskapsdam, och kände sig som en anrik och stolt fröken Löwensköld.

Prosten och prostinnan höllo visst på att trilla av stolarna av häpnad, och Schagerström såg också ganska överraskad ut, men han var en man av värld, och som sådan visste han att skicka sig i brydsamma situationer.

Han steg fram till Charlotte Löwensköld, tog hennes ena hand mellan båda sina och tryckte den varmt.

»Min kära fröken Löwensköld», sade han, »detta svar förökar den sympati, som jag känner för frökens person.»

Han bugade sig för prosten och prostinnan och hindrade dem med en åtbörd både från att säga något och från att följa honom till vagnen. Såväl de som Charlotte Löwensköld förundrade sig över den värdighet, som låg över den avskedade friaren, då han avlägsnade sig ur rummet.