Hoppa till innehållet

Chefen fru Ingeborg/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Gammal kärlek rostar
Chefen fru Ingeborg
av Hjalmar Bergman

Officiella meddelanden
Dixi et salvavi —  →


[ 226 ]

OFFICIELLA MEDDELANDEN

Dörren till yttre kontoret öppnades och Kurt steg in. Herr Andersson försvann genom dörrgläntan. Vid åsynen av sonen, som hon inte sett på de senaste veckorna, utbrast fru Ingeborg: O nej, så roligt! I tonen fanns så mycket kvar av den forna moderliga hänförelsen och avgudningen, att sonen rodnade. Han gjorde emellertid inte något försök att besvara hennes känsla. Han hälsade, satte sig, sa: Jag har kommit för att meddela mamma något, som jag anser att mamma bör få veta före alla andra. Julia och jag tänker gifta oss. — Julia? Julia? upprepade fru Ingeborg oförstående; fick plötsligt klarhet och ropade: Vår Julia? Gamla Julia? Det menar du inte! — Ett par ögonblicks tystnad, varpå Kurt svarade: Hon är ungefär femton år yngre än mamma. Ser jag nyktert på saken, så måste jag ju medge att hon är höggradigt giftasvuxen. Men det kan inte hjälpas. Jag är kär i henne. Jag får dras med henne sådan som hon är.

En mor uppfattar i förstone sonens förälskelse som ett trohetsbrott mot henne själv. Är föremålet hennes bästa väninna, fördubblas brottet. Fru Ingeborg satt där och tru[ 227 ]lade, mumlade misslynt med neddragna mungipor: Äsch, vad det var tråkigt. Det tycker jag inte om. — Vartill Kurt lugnt men snävt genmälte: Jag kom inte heller för att fråga vad mamma tycker. Jag ville bara inte göra mig skyldig till samma taktlöshet som Suzanne vid hennes förlovning. Vi eklatera någon av de närmaste dagarna. — Hemma hos mig? frågade fru Ingeborg och märkte själv att hon inte längre sa hemma hos oss. Kurt svarade: Ingenstans. Bara i tidningarna. Bröllopet i tysthet, så snart säsongen är över och teaterapan upphört att hoppa. Nu vet mamma lika mycket som jag.

Tystnad, varunder fru Ingeborg tog en linjal, omfattande dess ändar med båda händer, lyfte den långsamt över sitt huvud som en atlet lyfter sin stång, krökte armbågarna och vilade huvudet tungt mot linjalen. Hon såg några sekunder sonen stint i ögonen; därpå sa hon lugnt och likgiltigt men med en viss stålklang i rösten:

Andersson har begärt pension från och med första januari. Det ska han naturligtvis få. Jag tänker att Louis kan ta hans plats. Saken är avgjord, men jag ville i alla händelser underrätta dig.

Kurt, med armbågen stödd mot knät, hakan i handen, såg hastigt upp på henne och lika hastigt åter ned i golvet. Modern betraktade honom oavvänt och för varje tyst sekund steg hettan i hennes ögon. Slutligen yttrade Kurt sävligt:

Jag antar, att gubben Andersson inte gjort särdeles stor nytta på de sista tio åren. I gengäld får vi väl hoppas att den andre inte kommer att göra särdeles stor skada.

Tystnad. Fru Ingeborgs vänstra hand släppte plötsligt sitt tag i linjalen. Båda armarna föllo slappt ned och huvudet sjönk mot bröstet. Kurt spratt till. Han rätade upp sig och [ 228 ]sa i korrekt och uttryckslös ton: Ja, kära mamma, sedan jag nu meddelat dig, att Julia och jag ska gifta oss och sedan du meddelat mig att du tänker låta de Lorche ingå i firman, antar jag att vi inte har någonting vidare att meddela varandra. Eller hur? — Fru Ingeborg förblev orörlig i samma slappa ställning; hon stirrade framför sig under halvsänkta ögonlock och mumlade:

Gå du, kära barn. Inte behöver du sitta här. Jag är lika gärna ensam.