Där ute

Från boken Där ute. Skisser..

Han går Clark street nedåt — från norr till söder — långsamt och makligt. Han har gott om tid och det roar honom att med flit promenera dåsigt sakta för att därigenom liksom tyst protestera mot den narraktigt överdrivna brådska, som råder runtomkring honom. Människor ila halvspringande framåt, ännu tuggande på sista frukostbiten, somliga kränga på sig överplaggen ute på gatan. Kabelvagnarna rusa hejdlöst sin väg, överfyllda och icke stannande ens vid gatukorsningar. Butikerna öppnas i en hast, luckor och gardiner försvinna som med ett trollslag och golvets sopor vräkas ut på gatan. På vänster hand är allt svalt och skuggigt, men till höger, västerut, har solen redan hunnit sätta stora, glänsande, heta fläckar på de fula husens takstolar och övre våningar, och de gamla fönsterrutorna lysa som kattögon. Gatan spolas skyndsamt och slarvigt, en stinkande smörja rinner i rännstenen. Det kommer att bliva en varm dag. Han fortsätter sävligt sin vandring på gatans skuggsida, vänster sida. Med andra ord, han går enligt amerikansk uppfattning på orätt trottoar och även det roar honom.

I ett hörn är ett apotek, det vill säga en butik, där allting säljes, men mest patentmediciner, preventivartiklar, klädesborstar, frimärken, cigarrer och läskedrycker. I de stora fönstren dammas de granna glaskulorna, fyllda med olikfärgat vatten, men en bjärt målad, i trä skuren indian, tobaksskylten, är redan utburen och uppställd på sin piedestal vid dörren. Den lugne mannen observerar detta och går in.

Den stereotypa hälsningen försiggår och åtföljes omedelbart av det om möjligt ännu stereotypare uttrycket »vacker dag — eh?» Ett mummel blir svaret, men då en tämligen dyr cigarr utväljes, finner sig apotekaren föranledd att ytterligare fråga »hur affärerna — business — äro». Cigarren snoppas omsorgsfullt och tändes långsamt och väl, och första blossen dragas sakta och betänksamt. Så går kunden med en kort nick och utan att svara. »Svensk», säger bodägaren mellan tänderna, »men han lär vara rik den där sengångaren. Fördömda utlänningar!» Och då hans blick samtidigt faller på pojken i fönstret tillägger han hetsigt: »Somna inte, damma på, lathund!»

På gatan storma fortfarande omorgnade människor förbi söderut. Därnere ligger »staden», jättebutikerna, börserna, bankerna, affärskontoren, tryckerierna och ännu längre bort och mer västerut, fabrikerna. Dit hasta alla dessa framrusande män, kvinnor och barn. På klockslag tager allt arbete sin början — varje minut är dyrbar och tillvaratagen i dollarslandet. Men den förmögne svensken fortsätter sin morgonpromenad. Han röker den goda cigarren och går så stilla och dock så självmedvetet säkert, ett halvt leende kring munnen. Blicken kall, men vaken, en blick, som sett mycket och lärt av det den sett.

Medan han går, tänker han på en del saker. Han tänker lugnt och sansat, utan bitterhet, utan översvallande glädje. Det har inte alltid varit förlig bris — stundom stiltje, stundom hård motvind. Men han bar kryssat sig fram. — Liknelsen behagar honom och han tänker vidare i samma riktning. — Så hade han då efter många svåra, tröttande seglatser äntligen kommit sig upp, utbytt skutan mot ett präktigt ångfartyg, kunde man säga. Bra hamnar hade han också funnit och skyddande dockor — ja, det var verkligen ingen dum liknelse. Och dock, en smula haltade den likväl. Ty han hade, trots allt, ingen hamn, som han precis kunde kalla sin egen, det vill säga, icke så som han engång trott att han haft eller åtminstone hoppats han skulle få. Säker och fast ankargrund fanns nog, men ingen hamn, nej, ingen hamn.

För ett ögonblick lägrade sig ett moln över den tänkandes panna. Dragen blevo ovanligt bistra, läpparna vitnade över de sammanbitna tänderna. Han glömde bort att röka och cigarren slocknade. Ingen hamn, ingen stad, intet land ...

En vacker vårmorgon då solen lyste och vinden, snärtade i en blågul flagga hade han vinkat farväl till en hastigt svinnande grå klippkust med ett vitt fyrtorn. Hans sinne var ljust, hans hjärta lätt, båtens kölvatten virvlade som en fåra av smält guld och stäven var riktad mot ett silvertöcken, bakom vilket nya vidder och sagoäventyr dolde sig. Hans bröst vidgade sig för havsluften och saltstänk slogo honom i ansiktet — bort från det gamla, trånga, ut till det lockande nya!

Men akteröver lade sig skorstenens rök, det mindes han, som ett långt, svepande sorgflor och dolde synranden, där det lämnade fosterlandet låg.

Den tänkande vandrade fortfarande helt mekaniskt gatan framåt. Han tuggade sin cigarr och märkte ej att han ibland stötte emot passerande eller att personer hälsade honom. Hans tankar voro ombord på en atlanterångare med en yngling, som för tjugu år sedan reste ut.

Ut, var det ja. Där ute skulle han bliva en man, som betydde något. Slut med leken. Och sen, när målet var hunnet, hem igen till sitt land, hem, hem. Ah! där ute var medlet, intet annat. Hade han då trott.

Och så kom han ditut, hitut. Vilka år, de första! År då ryggen böjdes för att bli rak, år då karaktären omdanades, blicken skärptes, idealen tvättades bort och hjärtat stelnade till is. Hårda år, men icke långa, nej, förfärande snabba. Endast vägen var lång — o, så lång! — det fanns intet slut. Men den blev bredare och bättre ju längre man hann. Och han hade hunnit ganska långt. Egentligen ville han i allmänhet ej gärna i detalj tänka på denna vandring. Där funnos exempelvis saker, som lagens väktare, om de nu bara kände till... nog skulle...

Det för tillfället bleka ansiktet färgades svagt. Nu hade han kommit till en tvärgata. En vagn hejdade hans steg. En polis, som igenkände honom, gjorde vördnadsfullt honnör och röt åt kusken att köra undan. Han gick vidare och tänkte och mindes.

Det var dock märkvärdigt med de där idealen. Han intresserade sig, bland annat, engång mycket för konst, det kom han väl ihåg. Tänkte bli konstnär själv — ha! ha! Såg färger och linjer i allting och gick om kvällarna, efter arbetet på fabriken, i akademiens friskola och tecknade antik. Och om söndagarna målade han, ja, tillhörde en artistklubb. Han hade goda anlag, sade de. Ja visst, ja. Det var de två första åren där ute — hm! — här ute. Sen var det slut. Där funnos också andra ideal. En lagom inkomst och ett litet hem med en ljuslockig husmor, små barn, små händer ... Så blå ögon hon hade, den fattiga svenska flickan, så glad hon var och vad hon var stolt över honom. Tre år räckte det. Var var hon nu? Så blek hon blev då han sista gången talade vid henne, sade henne sina planer, försökte få henne att inse, vad som var förståndigt. Att man också skall komma ihåg allting. Var fanns hon nu?

Mannen hade hunnit nästan ned till bron, där alla de illa beryktade husen ligga och där de fallna kvinnorna bo. Han skyggade för en plötslig tanke och var nära att påskynda sina steg.

Det idealet, som emellertid varit mest seglivat, var fosterlandskänslan. Humbug visserligen, den också, liksom allt det andra, men svårt hade det varit. Då han på tio år samlat en förmögenhet, icke längre arbetade i en fabrik utan själv ägde en, började han på allvar längta hem. Han upptäckte brister i det land som blivit hans andra hem. Han började kritiskt granska människor och förhållanden och det var alldeles märkvärdigt så liten procent, som bestod provet. Och hela tiden växte och växte denna hemkänsla, dragningen till landet i norden — ja, till hela östra, världsdelen. I de vackraste färger utmålade den fantasi, han då ännu ägde kvar, hemkomsten. Tänk — de gamla vännerna, de gamla gatorna, skolkamrater och ungdomsminnen! Det var hans land, icke detta, här var han främling, lycksökare, utbörding, trots rikedomen. Hem! Och så sålde han sin uppfinning, patent och allt, sade ett glatt farväl och for.

Den bittra missräkning, som följde, tordes han knappast erinra sig. Den var förfärlig. Han fann att han, den rike svensken, i själva verket var hemlös. Var det det övergivna fäderneslandet som hämnades — låg felet, förändringen hos honom eller hos de gamla vännerna? Det visste han ej, hade aldrig brytt sig om att egentligen göra klart för sig. Men han visste att han icke mer hade något land, någon stad, hamn ... Han frös därhemma, han nästan längtade tillbaka. Och så en vacker vårmorgon med leende sol och vind, som lekte med en blågul flagga, lämnade en bruten man med dyster blick den främmande kust, han en-gång kallat sin, för att ånyo vända till det hemland, som aldrig varit hans. Där ute under stjärnbanerets braskande färger och örnens stolta sinnebild skulle han leva sina dagar och grubbla över sitt livs Fata Morgana. Till dess en dag emigrantens grav skulle skottas igen och ett vittrande kors med ett oläsligt nummer slutligen beteckna den sista viloplatsen.

Ja, så var det. Det vill säga, fullt så tragiskt tog han det ej med tiden. Tillbaka hade han kommit och nu, sedan alla illusionerna begått självmord, hade han vuxit i rikedom och grosshandlaranseende. Han hade tur emedan han var lugn och kall, penningar fattades ej. Bara ett hem.

Den rike främlingen, som makligt promenerade ned Clark street en morgon och gjorde reflexioner, vaknade plötsligt upp och rätade på sig. Han hade hunnit över bron och var nu mitt i miljonstadens brusande liv med luftbanor, skyskrapare och tusentals jäktande brödsökare. Och jordens alla språk surrade i hans öron — hu!

Han såg en välbekant elegant viskybyffé och gick in trots den väl tidiga timmen. Därinne var så skumt och svalt, de slipade glasen och det polerade silvret blänkte svagt på spegelhyllorna bakom marmordisken. Liköressenser och kryddofter slogo emot honom, i ett hörn brann med liten låga en röd ampel, buren av en bronsfigur. Från väggarnas många tavlor — ryktbara europeiska mästare i en amerikansk kroglokal — blickade leende ansikten bakom de lätta skir, varmed konstverken voro överspända. Den artigt bugande kyparen i sin nystärkta vita dräkt frågade vad han behagade.

— Visky, svarade mannen kort och befallande. Men, tillade han därpå, icke min vanliga sort utan en starkare.

Han står vid disken och betraktar sin visky. Vad är det egentligen med mig i dag? tänker han. Är det våren, som gör mig ömsom sentimental, ömsom hårdare än vanligt? Och han mindes hur han som ung varje vår brukade längta bort, ville ut och resa.

Det förargar honom att känna sig vara bragt ur jämvikten på något oförklarligt sätt. Att man då ständigt skall påminnas om det förflutna, se spökande gengångare! Och han mulnar alltmer. Kyparen, som tror sig kunna bedöma sina kunder ur affärsvärlden, förmodar att järn- och stålmarknaden gått ned och vågar ej säga något. I stället börjar han tyst damma de redan omsorgsfullt avtorkade glasen, men betraktar på samma gång förstulet den välkände spekulanten.

Denne rätar hastigt upp sig. Han har på engång kommit ihåg penningens nutida överlägsenhet över både skrupler och fantasi — åtminstone »där ute». Han tömmer sin visky i ett drag och går visslande ut för att fortsätta sin spatsertur. Gatan ligger ljus, bred och jämn framför honom och människorna hava så brått. Men han går alltjämt på orätt trottoar och oppositionellt långsamt. Det roar honom och bidrar att skingra besvärliga tankar.