En av dem

Från boken Där ute. Skisser..

Chicago den 16 maj, 1894.

Min kära, älskade, lilla mamma!

Jag förmodar du fått mitt brev från New York? Som jag lovat skrev jag genast efter framkomsten och skildrade utförligt hela resan. Som du nu kan se är jag i Chicago och allt har gått mycket bra. Vid Niagara stannade vi i sex timmar och besågo fallen. Vilken syn! Den kan jag verkligen ej beskriva. Men jag skickar härmed tre fotografier, som du skall titta på. På den ena har jag satt ett rött märke, du ser, alldeles under fallet, där har jag stått, vad säger du om det? Man kan gå in under själva vattenmassan — det är dock märkvärdigt.

Nu bor jag i ett svenskt »boardinghouse», det vill säga ett sorts hotell. Mitt rum är mycket litet, men det är rent och snyggt och jag har packat upp min koffert (vet du, när jag fick se hur ordentligt du lagt ned och märkt allt mitt linne blev jag litet våt i ögonen, du rara, lilla mamma!) och satt upp ditt och pappas porträtt på väggen. Badrum finnes i huset och allt är mycket bekvämt. Maten är ganska bra (tre lagade måltider om dagen och långtifrån enkla rätter) men inte smakar det så gott som hemma hos dig. Dock man vänjer sig val vid allting. För rum och mat betalar jag fem dollars i veckan och det anses vara mycket billigt.

Chicago är nog en märkvärdig stad, men ännu har jag ej hunnit se mig omkring så mycket. Ned i den så kallade affärsdelen av staden äro husen förfärligt höga — ände till tjugufem våningar, ja, ännu mer har jag hört sägas. Det är detta storartade i allting, som slår mig. Jag var inne i en av de där väldiga byggnaderna i går. Tänk dig, marmor hela vestibulen och tjugu stora elevatorer, som blixtsnabbt gingo upp och ned med gallerkorgarna fyllda av människor. Och sådan trängsel, ett sådant stim och surr, vilken brådska, vilket liv! Det är annat än i vårt sävliga Sverige, där alla gå och dröna! Här märker man att man kan komma någon vart, bliva något. Och jag ser tydligt att man sätter värde framför allt på ungdom och jag känner en sådan arbetslust och energi att du ej kan föreställa dig det. Jag är fullkomligt säker på framtiden, det är ingen fara, jag tycker alla människor se så hurtiga och glada ut, de svara leende, artigt och vänligt och affärsmässigt på samma gång ser du det tycker jag om. Jag är övertygad om, att de äro hjälpsamma mot främlingar, ty de äro förståndiga och vilja draga nytta av dugliga invandrare.

Och så detta brusande liv på gatorna! Å, så mycket människor! Och vilken elegans i klädsel fast naturligtvis också många fattiga synas, men det hör ju till, kan man säga, i en storstad. Och vad allt är billigt mot hemma! Ostron, fågel, de läckraste sydfrukter — allt vad vi vant oss betrakta som delikatesser äro här vardagliga rätter, som till och med de fattigare äta. Du skall få smörja kråset när du kommer hit, må du tro, och så mycket i klädväg du här skall få. Även guld och ädelstenar äro relativt taget billiga. Vanliga arbetare ha alltid guldklocka och diamantring skall du tro. Och i sina egna hus — riktiga små villor — bo de flesta. Arbetarna, menar jag, det är ju dock förvånansvärt! Men vänta bara, det skall ej dröja länge förrän din herr son är på grön kvist också och du likaså!

Jag märker nu att när jag kommer i tagen att berätta om guldlandet, som jag redan håller av (för det är något så stiligt överallt här!), så tappar jag tråden. Egentligen skulle jag ju beskriva stadens läge, och så vidare. Chicago ligger vid en härligt vacker och stor insjö, blå som Medelhavet, påstås det. En flod delar genom en krök staden i tre huvuddelar, norra södra och västra delen. (Jag bor i norra stadsdelen, där bo de flesta svenskarna.) Jag skall skicka vyer och en karta i nästa brev så kan du själv börja sätta dig in i ditt blivande hemvist. Floden är icke vacker, stinker och luktar, men strunt vad betyder det, allt kan ju ej vara fullkomligt, det är nog att det mesta är det. Under floden äro tunnlar, genom vilka spårvagnar gå och trafiken är oerhörd. Butikerna äro kolossala, det finnes de, som upptaga hela kvarter och i vilka man kan få köpa allt. Du förstår, en affär med tio, tolv våningar och många hundra biträden. Parker, mycket stora, lär också finnas gott om, men jag har ej besökt någon än. Gatorna äro mycket breda och mycket långa, numren gå ända upp i tusental. Men det är åtskilligt mer ovårdat och smutsigt än hemma, men så bo här två miljoner människor av alla nationer, tänk på det! Allt är emellertid så nytt och ovant och typerna så växlande. Det är intressant, men jag medger att man nästan blir litet yr i huvudet.

Här börjar redan bli varmt och jag är litet rädd för sommaren, alla säga att det då skall bli mycket hett, värre än jag någonsin känt. Om kvällarna (egendomligt är att ingen skymning finnes, natten kommer med ens!) sitta alla ute på trapporna, som från varje hus leda till trottoaren. Vanligtvis spelar och sjunger något kringvandrande musikband och det är ganska stämningsfullt under träden (de flesta gatorna äro trädplanterade) i svalkan och mörkret och med den stjärngnistrande himlen över en. Och så gå männen efter öl i kannor och pytsar och dricka helt ogenerat och fruntimren äta glass — är inte det lustigt?

I morgon skall jag ut och höra efter plats. Jag tror ej det skall bli så svårt som man påstår, ty utom mina goda merkantila kunskaper är jag ju villig att gripa i med vad som helst. Jag har nu fyrtio dollars kvar och är så sparsam och förståndig så du ej skulle känna igen mig. Var ej orolig, lilla mamma, den där tråkigheten i Stockholm skall ej upprepas, du vet vad jag lovat och du skall se att din gosse skall bli en ordentlig och duktig man. Med Guds hjälp som du brukar säga.

Att du nu känner dig ensam, det förstår jag så väl och det gör mig så ont, lilla mor. Men när det gått mig bra och jag fått ett hem i ordning här ute, då skall du komma hit och pyssla om din pojke. Och du får se att jag blir lika präktig som pappa var. Än engång: var ej orolig, här finnas ej de frestelser och sällskaper, som jag i Stockholm var utsatt för, och du kan vara viss på att jag har så mycket ambition att jag nu vill visa dem därhemma att jag är en bättre karl än många tro!

Nu väntar jag otåligt brev från dig. Du måste ovillkorligen skriva varje vecka och så skall jag säkert, säkert göra som ju uppgjort var. Min adress är 638 Wells st. Care of mr Charles Swanson. Chicago, Ill., U. S. A.

Det är nog mycket mer att skriva om, men slutar jag ej nu får jag ej i väg brevet. Bästa postdagen härifrån, för svenska brev, är måndagen. Och med fotografierna är jag rädd den här episteln går till en trettio, fyrtio cents i porto och det är ju en hel summa då man skall vara förståndig. (Du hör jag redan har miljonärsgryet i mig!)

Så adjö då lilla morsan så länge! Inte gråta! Nästa vecka ett nytt ändå längre brev med utförligare beskrivningar och glada underrättelser — om plats, förstår du, det är jag nästan tvärsäker på. Hemlängtan får inte komma, men däremot arbete — skall jag så också sopa gatorna att börja med!

Många kyssar! Och hälsa fastrarna och moster så hjärtligt, men mest — det vet du — är du hälsad från

din egen, tillgivne gosse Emil,

Chicago den 26 sept., 1894.

Kära, lilla mamma!

Du får verkligen förlåta mig att jag ej på länge skrivit, men då man inte har något roligt att berätta mister man totalt lusten. Så att liksom i början skriva var vecka kan jag icke. Dessutom är allting här så olika och blir följaktligen svårt att beskriva, du skulle inte kunna begripa det.

Jag hoppas du fortfarande har hälsan, själv mår jag bra, men lider förfärligt av den onaturliga hettan. Ännu intet arbete, det är som förgjort, allting ligger nere, står still. Arbetare, även de skickligaste, avskedas varje dag, här är intet att påräkna före hösten. De dåliga tiderna äro fortfarande sviter av världsutställningen, heter det. Jag har bjudit till allt vad jag kunnat, men omöjligt. Så du behöver ej förebrå mig för lättja och så vidare. Vad jag behöver är uppmuntran, inte klagovisor.

Tack kära mamma för pengarna i sista brevet. Skada blott att kronor så litet förslå när de omsättas i dollars här ute. Tack även för tidningarna.

Ja nu slutar jag för denna gång. Var inte orolig. Allt blir nog bra så småningom. Hälsa alla, själv är du hjärtligen hälsad från

Din tillgivne Emil.

Chicago den 15 nov, 1897.

Snälla mamma!

Jag mår bra och hoppas du gör detsamma. Har nu fast arbete, men förtjänar ej så mycket än. Har litet utgifter till julen och frågar dig därför om du ej skulle vilja sälja den ena järnvägsobligationen (som ju enligt arvet efter pappa ändå ä r min) och sända mig pengarna?

Men iakttag detta: Sänd dem ej till Swansons utan under mitt namn poste restante. Glöm ej detta!

Din tillgivne Emil.

Chicago 2. 10. 1898.

Mrs. Lindström.

Jag får svara till Ert letter att jag inte alls vet var Emil finns. Jag önskar jag visstet. Han ä skyldig mej över hundrasexti dollars å lämna oss här mitt i natten som en tjyv. Aldrig kunde han kipa ett jobb när han fick nått å drack jorde han jämt. Å ändå va han inte dum å skulle ju föreställa en bildad person. Men så ä de när dom kommer till det här kontrit.

De skulle inte förvåna mej om han vore dö!

Yours truly Charley Swanson.