Dödens aning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den frommes afsked till sina vänner
Dödens Aning.
av Elias Sehlstedt
Förr och nu  →
Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832


[ 5 ]

Dödens Aning.

(Efter en sjukdom.)


Fader! Fader! öfver höjd och dalar
Morgonsolen strålar rent och klart.
O! hur allt uti naturen talar
Om Din magt och kärlek underbart!
Ännu, ännu får jag glad betrakta,
Hur Din sol går opp, hur blomman ler —
Men min helsas ros förvissnar sakta,
Och min lefnads sol går tidigt ner.

Dock jag gråter ej dess snabba stunder,
Fast af tåren fylls mitt ögas rund:
Hoppet blott om högre lifvets under
Föder den, i sin förtjusnings-stund.
Ty när jag dess höga vinning tänker,
Känner hjertat mer ej smärtans tagg;
Blomman så, som vissnad krona sänker,
Friskas upp af himlens silfverdagg.

Lifvets blomma, ljusets slägting vorden,
Trifves ej i stoftets öckengrund:
Blomstra upp och falla af på jorden,
Så vi dömdes uti fallets stund.
Derför är vårt lif så kort, och anden
Längtar evigt till Guds himmel blå;
Der ej mera slitas syskonbanden,
Men der lifvets eterneller stå.


[ 6 ]

Fader! Fader! äfven jag är redo,
Att uppstå och gå till Dig igen:
Lif och död om mig helt nyligt stredo;
Lifvet vann och gaf mig jorden än,
Dock, när nästa gång de strida åter,
Segrar döden visst, och fängslets band
Löser sakta, och mig öfverlåter
Till min längtans sköna fosterland.