Den frommes afsked till sina vänner

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bön
Den frommes afsked till sina vänner.
av Elias Sehlstedt
Dödens aning  →
Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832


[ 4 ]

Den Frommes Afsked till sina Vänner.


Mitt bröst är tungt, min röst är matt,
Mitt hjertas Ur knappt slår,
Mitt öga skyms af dödens natt,
Min dag till ända går,
Min kind är blek, min hand är kall;
Jag ned i grafven stiga skall
Till Fridens lugna dal.

Ett Emaus är grafvens land:
Säll den, som nalkas får,
Ledsagad utaf Jesu hand
Och i Hans sällskap går!
Ju mindre qvar af lifvets lopp,
Ju mera klarhet vecklas opp
För själens sanna blick.

Ej rädes jag för grafvens stig,
Ej räds jag dödens syn.
Ett himmelskt bådskap är han mig,
En engel ofvan skyn.
Och i dess famn, från tidens svall,
Hur saligt glad jag vaggas skall
På ljusets våg till Gud!

Och nu — fullbordad är min tid,
Min pröfvo-dag förbi;
Dock Vänner! gråten ej dervid:
Ej evigt skiljas vi.
Der tid och skiften mer ej ges,
En gång jag vet vi återses
Hos Herran Zebaoth.