De gula husen/Kapitel 13
| ← KATTEN ROSAS DÖD OCH BEGRAVNING |
|
DICKA → |
STORFRÄMMANDE
Postiljonen tutade gällt i sitt krumma horn — det lät så särskilt festligt i den bleka vårkvällsdagern. Nu kom också diligensen skramlande och i samma nu syntes gamla huvuden i alla fönster — det var alltid något nytt, ett litet avbrott i enformigheten.
Men nere vid torget, där diligensen stannade, hade assessorn redan länge gått fram och tillbaka i väntan på ankomsten. Han var fylld av en nervös men glad förväntan, och Stina Kajsa hade länge omsorgsfullt och grundligt berett sig på ett värdigt mottagande. Och majoren och rådmannen och kommissarien och stärbhusnotarien voro högtidligen inviterade.
Nu svängde också det gamla åkdonet om hörnet och genast varseblev assessorn sin ärade gäst. Det fryntliga och runda ansiktet med den vita skäggkransen lyste bland alla kappsäckarna och bagaget, och snart stod den trygga gestalten på stenläggningen och hälsade, bullrande och hjärtligt, sin högt trakterade och charmerade vän. Det låg också i assessorns välkomnande, hur uppriktigt och glatt det än var, något av vördnad och reverens, och man kunde se att han kände sig riktigt stolt, där han i vårkvällen vandrade genom de tysta gatorna vid sidan om sin nykomna gäst. Det var heller inget av de nyfikna ansiktena bak’ rutorna, som ej igenkände främlingen; han var känd och omtalad och beundrad och populär, och även till den lilla staden hade många av hans böcker hittat vägen och blivit lästa och lästa omigen. Hans porträtt hade ju också många gånger stått i tidskrifterna, och nu gick han där livslevande, den store August Blanche.
Assessorns alla inbjudna voro redan samlade och stodo i litet stel och högtidlig väntan. Men Blanche var i sitt bästa humör, och stämningen lättade omedelbart. Supén var också dignande rik, det var minsann inte ofta man hade en sådan gäst i huset. Och Blanche pratade och berättade. Det var nästan som en enda lång monolog inför ett tacksamt och uppmärksamt auditorium.
Så kommo bålarna fram — de gamla blåvita ostindiska — och assessorn serverade själv den varma punschen. Och gästen var förtjust och strålande; resan och omväxlingen och det varma mottagandet satte hans känsliga själ i den ypperligaste stämning. Han gick så långt att proponera brorskål med både rådmannen och majoren, och snart slog han sig ned vid den gamla taffeln. Det rödbrusiga ansiktet lyste, fadermördarna pekade käckt ut i luften, och kuplett efter kuplett tonade ut i rummet, burna av hans djupa och varma röst. Dramatiskt och omväxlande var föredraget och de förtjusta åhörarna sekunderade taktfast refrängen. Det var en högtidsstund i assessorns hus, och de bleka vårstjärnorna tindrade darrande ned på många lyssnare utanför på gatan.
Timmarna skredo i sorl och sång, men den oförbrännelige gästen tycktes ej känna någon trötthet. Trots resan var hans livlighet, hans abandon, hans brio utan gränser, och när slutligen gästerna troppade av var luften redan däven av morgonens dagg och Eos förgyllde kyrkotuppen.
Men minnet av Blanche dröjde länge kvar, och assessorns gäster tröttnade aldrig att berätta och berätta. I de låga rummen, där han sjungit i vårkvällen, tycktes kupletterna ännu ligga kvar i luften, och ofta stod assessorn, nickande och småleende, och betraktade den lilla vita parianbysten av denne sin högt beundrade och avhållne vän, som fryntlig, självmedveten och godmodig blickade ut från kakelugnsfrisen.