De tvenne Plantorna (Sånger till Hulda)
| ← Sväfva flicka! |
|
Amor Poët → |
De tvenne Plantorna.
En morgonstund såg jag en snöhvit arm
Fram mellan häckens blomstergrenar sticka;
Klart såg jag den ifrån min fönsterkarm,
Uppå den mjella var det skönt att blicka!
Ha, tänkte jag, der får jag se min flicka!
Men intet mer likväl än armen kom,
Jag såg dock flickan uti andanom.
Hvad gör hon der? tyst, tyst! Ack, låt mig se!
Två späda plantor synes handen bära,
Dem tänker hon plantera ut kanske;
Ack, ja! der stå de re’n, så tätt och nära,
Som qvinnans oskuld står till mannens ära,
Men fast ej ord från hennes läppar kom,
Förstod jag flickan re’n i andanom.
Hvar morgonstund såg se’n jag alla dar
På samma ställe — dock ej armen mera —
Men i dess ställe der ett öga var,
Så klart och rent, som tusen, om ej flera;
Det tycktes plantans rötter jemt studera.
En dag hon fann dem sammanvuxna, som
Två hjertan växa hop i andanom.
Full af hin håken, full af argan list,
Gick jag en gång också att dem beskåda!
Ty äfven jag tänkt blifva botanist;
Men upp ur marken ryckte jag dem båda,
Och gömde mig att ej min stöld förråda.
Hon saknar dem då hon till stället kom.
Jag ser hon gråter uti andanom.
Helt lätt och hastigt, som en vingad hamn,
Hän till den hulda skyndar jag tillbaka,
Och hastigt slöt jag henne i min famn,
Hvi skulle jag det famntag ock försaka?
I hoppet var hon re’n min drömda maka!
Fast ej ett ord vi talat förr derom,
Vi dock förstått hvarann i andanom.
I jordens djup mig, hulda flicka, tro! —
Må ej två hjertan först hvarann omsluta:
Förgängelse och död der nere bo;
Häruppe må de först tillsamman skjuta:
Allenast lifvet mägtar lifvet njuta;
Och flicka, flicka! vi plantera om
Oe tvenne plantor nu i andanom!