Den här sidan har korrekturlästs
15
Men upp ur marken ryckte jag dem båda,
Och gömde mig att ej min stöld förråda.
Hon saknar dem då hon till stället kom.
Jag ser hon gråter uti andanom.
Helt lätt och hastigt, som en vingad hamn,
Hän till den hulda skyndar jag tillbaka,
Och hastigt slöt jag henne i min famn,
Hvi skulle jag det famntag ock försaka?
I hoppet var hon re’n min drömda maka!
Fast ej ett ord vi talat förr derom,
Vi dock förstått hvarann i andanom.
I jordens djup mig, hulda flicka, tro! —
Må ej två hjertan först hvarann omsluta:
Förgängelse och död der nere bo;
Häruppe må de först tillsamman skjuta:
Allenast lifvet mägtar lifvet njuta;
Och flicka, flicka! vi plantera om
Oe tvenne plantor nu i andanom!
