Den Första Maj 1839

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 35 (3 Maj 1839)

Den Första Maj 1839.

Så njut af Sommarn och det gröna,
Så länge du det njuta får,
Ack snart försvinner allt det sköna,
Som här för dina blickar står.
Då doftar mer ej någon drufva,
Då grönskar mer ej någon lund,
Och ingen menlös turturdufva
Flyr i ditt sköt med mirt i mund.
Dahlgren.

Icke knöt på flera år kring den nyss barhalsade Svea någon Maja en behagligare och mer himlafärgad fiancé, än den nästförflutna gjorde. Också tindrade förtjusningen i hennes blickar, lik solstrålen i blåsipporna; ty af lefnadslust häfde sig hennes rikådrade barm, vid hvars glänsande himlaglober hvarje nyvingad lärka, hvarje nybonad varelse redan diade sommarmjölken. Derföre var det fröjd i allas hjertan; derföre drucko alla merg i benen, för att kunna bära denna fröjd med dess skummande pokaler. Knappt hade den första solstrålen gjutit sitt rosenvatten öfver de silkeslena blonderna kring Sveas ögonpar, förrän gatorna och torgen, mindre till följd af Polisförfattningarna än af en inneboende manande känsla, antogo en slags helgdagsmin. Ogalocherade stöflor skymtade deröfver, som glänsande skuggbilder, och den lilla skon, balanserande på kalfskinnsläppar den nya hvitstrumpan, beskref fjärilsfjäten kring de hårdhjertade stenar.

»Till Djurgården till Djurgården», ropar den lefvande menskligheten. »Till Djurgården», befaller den nattmössade potentaten från sitt, tidigare än vanligt, öppnade kabinettsfönster. »Till Djurgården,» svarar stalldrängen, i det han uppglänsar hästhofvarna och blanklädershatten. »Till Djurgården», läspar i sin negligé den barm- och barmhertighetslösa Nåden, i det hon framräcker en juvelbeströdd hand ur de mångfärgade jalusierna. »Till Djurgården», stammar den icke mindre negligerade tiggerskan, i det äfven hon leder vid handen en hel knippa af skrikande juveler. »Till Djurgården», kommenderar den unga, nyss utlockade mustaschen, i det han lättfärdigt kastar de dyrbara guldbyxorna öfver hästryggen. »Till Djurgården», skrålar den upprätade och ändå oefterrättlige Bussen, valkande sin namne mellan knalltrotsande tänder. Derföre

»Till Djurgården! till Djurgården!»

Och nu röra sig öfver gatstenarna lefvande saxar af alla dimensioner och i den mest sprittande rörelse klippa vägen till Djurgården. Man står på den vackra bron, bjuder åt höger, och det qväfvande stadslifvet, ett gladt farväl, och skådar åt venster med hopp och förnöjelse i blick och hjerta. Ännu hvilar ingen grönskande matta öfver de solbeglänsta fälten; det är blott ränningen som är färdig — åtta dagar till, och Floras sked är i full fart i naturens sjelfarbetande väfstol, och snart skola liljor och rosor täfla om den äran, att dö för dina fötter. — Man står vid Blå porten. — En ny grindflickas vackra majansigte ler emot dig och din byxficka, hvarur du tager kopparslanten. Hon är belastad med den tunga penningepungen, och hennes friska blomläppar äga något i dubbelt mått inbjudande. Sex styfver i stället för en bankovitten, det förstås. Vackra barn! Måtte den dag aldrig komma, då du står vid denna port, dignande under den icke mindre tunga tiggarepåsen med bleka läppar talande eländets och armodets språk! — Så är man då på Djurgården! — »Men mången ej till höger vill blott för att krogen är till venster»; — må så vara — man bör då dröja här. En annan musik än positivernas fängslar här dina öron; det är, om man så vill, negativernas; men herrligare och majestätligare. Der har du Andra Lifgardet — rödt vin och röda reverer famna broderligt hvarandra. Der har du Artilleriet och blixtens söner — en mål-skjutning, men af helt annat slag än den å Ladugårdsgärdet, är der å färde. Men till höger hvilket lif, hvilken rörelse! Följ denna vaggande ström af hjuldon och hjulbente, af dem med band på bröstet och dem som förfärdiga banden, Häradshöfdingar utan Domsagor, Kaptener utan Kompanier, Damer med korgar i ögonen och madamer med korgar under armen, trekantiga hattar och trädkantiga nackar, hufvuden utan hattar och hattar utan hufvuden etc. etc., så långt vägen räcker. Se der hafva vi Slätten. Hvad är det för ett kolossalt ruckel, som stoppar till förtjusningen i dina ögon? Det är Hr Tourniaires konstridarebana. Nå för tusand', konstridarebanan har redan ridit bort med en af Djurgårdens vackraste naturscener; om det ej är någon konst i den ridten, så är det åtminstone konstigt, det måtte jag säga. — Sedan man nu lyckligt och obefläckadt banat sig vägen genom Devuemangets sirapskarameller och Rabulismens cigarrer, genom gummor med pepparkakor och jungfrur med peppar på näsan, uppblåsta munkar och bortblåsta nunnor, ägg och höns, slänggungor och mamseller, så står man nu framför Franska Wärdshuset, der Svea Lifgarde tager sin förfriskning för dagen — blått och gult skifta, så att det blir grönt för ögonen. — Men hastom till andra scener!

Hvadan denna rörelse in och ut från Schweitzare-butikerna, värdshusen och krogarne! Hvartill syftar du i dag, mitt tvåfotade slägte med och utan fjädrar? »Att dricka merg i benen», svarar du i chorus.

O alla behöfva de det, de styrande, så väl som de styrda — de förra för att kunna hålla sig på fötter så länge som möjligt, de sednare för att spjerna emot, i händelse sådant skulle vara af nöden. Från och med den stolta Hästgardisten, som utgör det täcka könets hela ögonfägnad och förtjusning, till och med den der i mörkblå rocken med hasselkäppen i näfven, som deremot är samma köns buse och förskräckelse; från och med tänkaren, som sålar och lappar i vetandets verkstad, till och med skoflickaren, som gör detsamma med våra skosulor; den pryglande, så väl som den pryglade; den som sätter på handklofvarna, så väl som den, hvilken nödgas sätta till handlofvarna — den förre för att kunna skrufva som en karl, den sednare för att tåla, som en stackare egnar och anstår. Fröjden eder, derföre, J alla, medan vårens första dag gifver eder privilegium dertill! Jublen och söken åtminstone en gång på året upptina den Nordiska flegman, som, lik en isskorpa, lägrat sig öfver edra känslors grumliga insjöar! Och om J stapplen eller biten i gräset, varen trygge; J skolen ej vakna och uppstå i polisbetjentens eller värfvarens armar, för att äta vatten och bröd eller svära fanan, ty i dag, blott för i dag, hvila polisförfattningarna och värfningsstadgan.

Man hurrar ut åt slätten — den Kungliga familjen synes mellan folkskarorna — Måtte en evig Majdag glänsa öfver dess öden!

Men redan framträder skymningen ur Vestern för att sätta nattmössan på den väna majas guldlockar. Den jungfruliga rodnadens sista glöd lågar på hennes fylliga kinder; och i samma stund hon sätter den ena foten på vesterns guldbroderade sängtäcke, gifver hon den druckna jorden med den andra en hjertlig spark in i sömnens rike. Nu väntar hon blyg på brudgummen, den herrlige sommaren, med blommor i hatten, brunnskurer och saltbad, spenat och ärtskidor.

—e.