Den Frånvarande (Sånger till Hulda)
| ← Aftonstunden |
|
Helsning från Tummelplatsen → |
Den Frånvarande.
Bortayarandet ger glans likväl
At hvar hugkomst, åt hvart hemmets minne,
Dessa kära tankar i ens själ,
Denna verid af bilder i ens sinne!
Låter rosor med sitt purpursken
Växa upp — i eljest tomma dalar;
Och från lundens vissna, nakna gren
Sjunga jublande blott näktergalar.
Poesien i din egen barm
Slår sin slöja kring naturens prosa;
Är blott fantasi’n för hemmet varm,
Vet du nog dess döda former rosa.
Bortovaron bryter af med makt
Detta lifvets evigt enahanda,
Nya skapelser med sitt: gif akt!
Träda upp — med visdom — för ens anda.
Nysedd utsigt nya tankar ger,
Bildning växer, då ens utsigt ökes,
Visdom kommer af hvad ögat ser,
Och ej lager vinnes, som ej sökes.
Sjelfva kärleken, i mannens bröst,
Bortovaron ungdomskrafter bringar,
Den får åter älskarns ljufva röst,
Den får åter Amors fria vingar.