Helsning från Tummelplatsen (Sånger till Hulda)
| ← Den Frånvarande |
|
Jag gick en gång → |
Helsning från Tummelplatsen.
Jag längtansfull att få bland männer strida,
Med drömmar blott om segrar i min barm,
Mig störtade från glädjen vid din sida
Till lägerplatsens larm.
Jag nådde det; men hvar är all den ära,
Som drömmen viste mig i strid och slag?
Ej skaldens dröm och verkligheten bära
Ens samma anletsdrag.
För storsint anda bland de djupa leder,
För helig kärlek för vårt fosterland,
Småaktighet blott nu för ögat träder
Med flärden vid sin hand.
För snillets kraft och för den skaparanda,
Som, allt föryngrande, bor deruti,
Beherrskar i dess ställe nu vårt Skanda
En reglementsmani.
För denna vishet, som på säkra vingar
Sågs fordom lag åt tidehvarfven ge,
Oss tiden vishet nu — i utkast bringar:
Ett krigs a-b-c-d.
Om utur ledet der en man med värma
För landets ära framstår någon gång;
De högvälborne tro blott honom svärma,
Och svärmeri — fy dång!
För hvarje bragd som lik en ljungeld blänker
Med härlig glans från häfdens alla blad,
Oss dagen nu — med all sin storhet — skänker
Högst — blott en storparad.
Och krigets sköna ungdomsdröm förflyktar,
Närvarandet står lumpet framför mig;
Men ännu drömmande jag ögat lyktar
Och, hell, nu ser jag dig.
Till dig jag längtar. Dagens tomma hvimmel,
Med all sin vapenglans, bedragit mig.
Må hela verlden dock stå utan himmel,
En äger jag i dig.