Den första vår-seglatsen
| ← En vår-morgon |
|
Skärgårds-flickan → |
Den första vår-seglatsen.
la och kila, min ekbygda båt!
Länge jag legat i land nu och rotat.
Vind är nord-ost, bidevind har jag skotat;
Skräck ej på fockskot, hal an, det gör åt!
Syns der ett berg? Nej, ett isblock, som hittar
Vägen i Östersjöns brusande flod.
Ser ni ej skjäl'n, der i lovart han tittar!
Lägg'en på skall'n med det vingade lod!
Tog det? jo pytt!
Hufvuwt han vred.
Ladda på nytt!
Nu dök han ned.
Våren har ännu ej isarna smält,
Lapptals de komma från Bottniska viken.
Skjälarna, ledsna vid fiskarnas riken,
Segla på dem som kaptener så snällt.
Solskenet vänligt de bestarna söfver,
Ungarna leka med mödrarna gladt;
Spräckliga hafs-örnar sväfva deröfver,
Äntra ibland deras våta fregatt.
Skjälen då far
Djupt ned till Ran.
Örn sitter qvar
Snopen som fan.
Gossar, pass på! det ser mörkt ut i skyn,
Stormen i seglena ilsknare hviner,
Vågen slår öfver: ös, edra kaniner!
Vräk er i lovart, håll opp emot byn!
Fockskot har sprungit, gör klart till att vända,
Håll bara fullt, vi ha Grönskär[1] förut!
Ligg ej i lä, det går rakt öfverända:
Ös bara friskt! Är ni rädda? Åh hut!
Nu tror jag mest
Kölen är lös.
Tag din sydvest,
Ös bara, ös
Här ha vi Grönskär, och här ha vi strand.
Det var hin håle hvad hafvet kan vräka!
Nu börja molnena också att läka:
Himmel och haf ta hvarandra i hand.
Gossar! ej längre med öskaret bråken:
Pumpa förslår ej, ty båten är läck.
Här står fyrmästar'n, och här ha vi båken,
Här få vi kaffe, kanske med "avec"!
Kors, sådan il!
Hafvet det rök.
Nu, kapten Pihl!
Ge oss en gök!
Se'n dra vi hemåt med glädje och mod.
Stormen har lagt sig och luften är rensad.
Allting är klargjordt och båten är länsad,
Himlen har lättat och vinden är god.
Andra må fritt uppå landbacken vandra,
Krångla med stutar och beta sin ko! —
“Hafvet är godt, det må du ej klandra,
Frihet och glädje på hafvet bo.”
Gossar, sätt ut!
Seglena loss!
Ladda och skjut!
Tack nu för oss!
- ↑ Den yttre fyrbåken vid Sandhamn.