Den frommes lif
| ← Den bästa vännen |
|
Aftonpsalm → |
Evig tomhet, evigt mörker breder
Sig kring djupet, förrn i vestans sus
Herrans ande stilla sväfvar neder,
Och förklarar natten med sitt ljus.
Men när Herrens ande ned sig sänker
Bildar lifvet sig till skön gestalt.
Då först Solens prakt på fästet blänker,
Doftar blommans ljufhet, lefver allt.
Menskans själ den Högstes anlet röjer
Utan slöja. Som sin längtan fri
Öfver tid och rymd sin flygt hon höjer
Och förnimmer sferers harmoni.
Leende hon ser, hur former falla
Liksom löf om hösten falla af.
Lugn hon hör hur tidens vågor svalla,
Lugn hon ser sin egen hyddas graf.
Aldrig mer, som under fordna drömmar,
Lockas hon af sina sinnens röst.
Det är Guds Musik, som genomströmmar
I hvart andedrag den frommes bröst.
Tecknad står hon med sin Guds insegel,
Sjelf den Högstes milda återsken,
Och ser Gud, liksom uti en spegel,
I sitt hjerta, salig, skön och ren.
Som en droppe uti hafvets sköte,
Som i Solen strålen, förrn han far
Neder darrande till jordens möte,
Så sitt lif i Gud den fromme har.