Det är bara klockan
| ← Se ny klyfver en blixt |
|
Visor från gångna tider → |
| Ur diktsamlingen Visor i byn utgiven 1913. Sidnummer i originalutgåvan: text till och med ”rosslande aspar / och klockan i tornet slår.” på sidan 19; till och med ”den kvar!»” på sidan 20; text till och med ”som går.” på sidan 21. |
DET ÄR BARA KLOCKAN.
Det är vaktlar i kullarnas klöfver,
det är ugglor i lindarnas snår,
och världen är stjärnig däröfver,
och en klocka i tornet slår.
Man har slutit riglar och haspar…
En flicka på byvägen står
under svarta, rosslande aspar,
och klockan i tornet slår.
Det är något som bränner och svider
och en flicka går och går,
det är något som rinner och glider,
och klockan i tornet slår.
Det rifver i sanden, det raspar —
hon öppnar munnen och ler.
hon ler under frasande aspar,
där ingen människa ser.
Hon stiger så lätt på sin sula,
en kropp som söker en kropp,
och asparna darra så gula,
och det blåser från topp till topp.
Hvad är det som bränner och brinner,
hvad är det som far och far?
»Det är min tid som förrinner…
O kunde jag hålla den kvar!»
Det hvitnar af dimma på maden,
en flicka lyssnar och ler,
och daggen stelnar på bladen,
där ingen människa ser.
Det spinner en knarr i kornet
»Hvad är det som slår och slår?»
Det är bara klockan i tornet,
det är bara klockan som går.
＊ ＊ ＊