Det nya Templet på Drottninggatan

←  Förslag till utwidgad hamn för Ångbåtar

Det nya Templet på Drottninggatan av August Blanche

De Tre Vise-Polismästarne  →

Ur Nya Freja, tryckt i Nya Freja 1838, n:r 22 (19 Okt. 1838)

Det nya Templet på Drottninggatan.

Men i thet landet Gosen, ther Israels barn bodde, var thet ljus.
 Gamla Testamentet.

Den vise Salomo Davidsson byggde, för många Herrans år sedan, i »then stora staden Jerusalem» ett herrligt tempel, »sextio alnar långt, tjuge alnar bredt och trettio alnar högt.» — »Och han gjorde fenster på huset, them man upp och igen låta kunde.» — »Innantill var huset alltsammans af ceder (cider?) med svarfvade knappar och blomverk.» — »Theslikes bedrog han huset med ceder (cider?) och lät göra snidverk ther uppå.» — »Och stodo i templet ljusastakar med gyldene blommor, et gyldene altar, et gyldene bord, ther skådobröd på ligga skulle.» — »Och the plogo dit och offrade, får och fä, så många, att man them hvarken tälja eller räkna kunde.» — »Och var thetta Herranom en söt lukt.» (Se vidare 1:sta Konungaboken.)

Den vise August Davidsson^[1] byggde, år ettusende åttahundra trettioåtta, i »then stora staden Stockholm» theslikes ett herrligt tempel på det stora Barnhusets grund, med en »praktfull salong af 23 alnars längd, med 5 fönster från golf till tak på den ena sidan och trymåer på de mellanliggande pelarne.» — »Fönstren äro prydda med krukväxter och så väl längs efter väggarna som midt i rummet en mängd bord för gästerna.» — »I fonden är sjelfva butiken, elegant konstruerad med sina förföriska batterier af glas och skålar; midt uti rummet en gigantisk bronskandelaber, omgifven af krukväxter och fullsatt med vaxljus, hvilka tjena till rummets eklärering.» — »Är utan tvifvel en ibland de anläggningar, som mest bidragit till hufvudstadens förskönande i sednare tider.» (Se vidare Aftonbladet för den 12 dennes.)

Sedan jag, som är en likaså stor beundrare af allt, hvad den märkvärdiga »natsionen» både i äldre och »sednare tider» för sitt eget bästa tänkt och gjort, som trots Aftonbladet och hvilken President eller Statssekreterare som helst, jemförelsevis genomögnat ofvanciterade skrifter, den Konungsliga och den icke-Konungsliga, hvilka båda, ehuru långt ifrån att vara evangelier, likväl hafva de största anspråk på trovärdighet; kastade jag kappan öfver mina skuldror och några fyrkar i min ficka, och vandrade derefter uppåt Drottninggatan, genomvadande alla de impedimenter, den surmulna hösten lade i min väg. Snedt emot Kejserliga Ryska Ministerns hotell, ur hvars fönster det barbariska mörkret gapade, reste sig i full glans detta af Hr Davidsson uppbyggda civilisationens tempel, utanför hvilket hvimlade en talrik hop af mindre väl lottade varelser med blickar, som stodo de utanför porten till ett för dem, för evigt, tillslutet paradis. Utan att länge lemna rum för den skuggverld, som, i detta ögonblick, hotade nedstörta mina förhoppningar om en glad och sorglös afton, besteg jag trappan. Liksom af sig sjelf, upplät sig den mångfärgade glasdörren, en strålande bild af ett folk, hvars glatta yta burit alla slags färger, och jag stod i Vestibulen, kringgjuten af en nästan magisk glans, ehuru något qväfd af de med lampos förenade punschångor, som från det aldraheligaste hvirflade mig till möte. Utan att jag sjelf visste det, försvann galoschen från foten, kappan från axeln, hårluggen från pannan — och äfven jag var en af ställets ifrige tillbedjare. Hvilken skön anblick! — Inflätade och införlifvade bland doftande krukväxter, sutto der Nordens telningar med rosenläppar, immerfort uppfriskade af de nektardrycker, hvitförklade och rosenkindade Ganymeder, under ett öfverlägset, ja nästan öfverjordiskt småleende, räckte dem ur den genomskinliga porcellainen och den vidtkringblixtrande kristallen. Huru lifligt dansade ej allas blickar på de rika draperierna, hvarifrån de slutligen, omfladdrade af belåtenhetens florshufvor, flögo till honom, denne novi templi Conditor, ur hvars varde allt detta herrliga framsprungit, och hvars triumferande anlete, stjernan likt i österlanden, tindrade öfver den hänryckta församlingen, under det att trymåerna bakom honom visade för samma församling den rygg, som förmått bära så mycken »kostnad och möda», så många oerhörda uppoffringar för vår hufvudstads beqvämlighet och trefnad! — Sedan jag tagit i akt alla dessa intima »förhållanden», förflyttades jag oförmärkt till »ställningarna», hvarvibland, i första rummet, presenterade sig den ställning, — »en af de väsendtligaste omständigheterna», som Aftonbladet säger — hvarifrån »en af den spekulative Hr Davidsson införskrifven Fransysk sångarfamilj» utöfvade sin »makt på en stor del af det närvarande publicum.» — O Aftonblad! du har funnit en rival — och du erkänner hans väld; antingen är din oegennytta utan gräns, eller också har du öfvergifvit tanken på att beherrska något kommande! — Men jag nämde »ställningar och förhållanden»; min tanke flög från vaxljusen till Waxholmen. — O Crusenstolpe! huru många tusende gånger heldre sate du ej här med din torta och ditt punschglas, än på Waxholmen med dina Tessiniana och din martyrkrona! Hur annorlunda här under dessa »förföriska batterier af glas och bålar», än under den dystra fästningens 48:pundingar! Hvilken skillnad att spegla sig i dessa sockerblanka arraksfloder, mot att göra sina reflexioner i Saltsjöns bittra vågor, hvarvid du, O saltets son, undergår din homoöpatikur! — — men jag hade redan tömt min spensliga halfjungfru, som straxt derefter bortpraktiserades af sin nästan likaså tomma och genomskinliga fast tvåfotade namne; och stod jag nu upprätt på salens golf med SilfverRiksdalern i min hand, forskande efter möjligheten, att genom den trängande skaran finna någon väg till altardisken, på det äfven Jag måtte få offra^[2] en skärf åt den gyldene kalfven. Klämd och trampad stod jag nu omsider, ansigte mot ansigte, mot ställets skyddspatron.

»Det är en präktig salong», sade jag.

»Ödmjukastetjenare», svarade han med en lätt bugning.

»Den måtte ha kostat rätt ansenligt?»

En ryckning på axlarne blef hans svar.

»Det är en förfärlig trängsel», pustade jag med svetten i pannan.

»Jo jo, men», genmälte han med ett förnöjdt småleende.

»Men det blir väl bättre rum framdeles», fortfor jag.

En besynnerlig blick mätte mig från topp till tå. Vi vexlade nu penningar i stället för ord, hvarefter jag började se mig om efter utgången. Hastigt fann jag mig inför parnassen, hvarifrån de Fransyska »natursångarne» temligen onaturligt pröfvade öron och strängar. När jag då såg den penningmottagande tallrikens innerliga förhållande till den förtjusta publiken, intogs jag af en vemodig känsla, och, med tanken på vår Kongl. Stora Teater, mumlade jag för mig sjelf: Hr Delcours trupp har redan gifvit knäcken åt vår dramatiska scen; farväl nu äfven med den lyriska! Men nedanomkring parnassen lägrade sig konstens aftonrodnad: En spetsgård Rödhalsar, hvari, som bilor, blixtrade devuemangets vaktbrickor. »På en gång knäpps den blanka ring»: »Kommang vu påttevu?» — »Fårben!» ropade jag, och störtade ur salen.

Jag stod nu ute i höstqvällen, lättad både till bröst och kassa, och började på apostlahästarne min färd från det förlofvade landets helgedom, för att vidt och bredt för folket i landena förkunna dess under. De Argandska lamporna kastade sitt sorgliga sken på de förbiskymtande källareskyltarne; — Bort, du Filistéers afföda! Det nya templet har växt öfver ditt hufvud. Du är »förskönad», du Birgers gamla stad; måtte din glans förgylla torparehyddornas hafrebröd! Lefve din smak och ditt konstsinne, o Davids son; Nordens råe, obändige Goliath ligger snart pungslagen för dina fötter! Måtte du må, som perla i guld! — Och när våren strör ut sina perlor öfver land och vatten, och den stora Drottninggatan, som så länge stått sörjande öfver den tid; då fläktarne från Hagas lunder voro tillräckliga, att till sig locka Parias af alla slag, hvimlar af ett nytt slägte; måtte detta tempel dag och natt stå öppet, och vandraren i dig finna en asyl mot dagens qvalm och hvardagslifvets bekymmer! Der le ej emot honom den stora Djurgårdens rosenkransade häckar, men det stora Barnhusets bleka telningar, som i grannskapet uppdrifvas, skola, såsom antipoder, än mer förhöja hans trefnad. — Måtte ditt tempel, o Davidsson! i allt likna den vise Salomos, så när som på dess slutliga öde! — Och skulle äfven detta, ty hvem känner ödets dolda stigar, äfven drabba denna praktens boning; måtte det ej ske förrän den blifvit — brandförsäkrad!^[3] — Slutligen haf tack, du Trädgårdsförening, för den verkligt äkta parasitväxt, du uppdrifvit på Nordens hårda jordmån; måtte den länge blifva herranom en söt lukt!

—e.

1. Det är ledsamt att vi måste anmärka, att planen till en vinterträdgård ej var Hr Davidssons egen. Hr De la Croix hade redan uppfattat den och meddelat den Trädgårdsföreningen; men »Pohl eller Per» segrade. Lycka till!
2. Man har redan återgått till den gamla regimen att taga betalt på förhand, valutan må sedan bli hvad den vill.
3. Som jag hört, lärer det, i frågan om denna sak, kommit ”smolk i gräddan” för Hr Davidsson.