Det ringer till otta
| ← Friska krafter |
|
Faust’s skugga till Charles Darwin → |
Det ringer till otta.
Jublande klang under kläpparnas fall!
Det ringer till otta från kyrkovall!
Det ringer till otta — men vinternatten
rufvar ännu öfver frusna vatten.
Rimfrost hänger från granens gren,
glittrande grant i månens sken.
Bjällrorna klinga och drifvorna knarra:
orgeltoner i vinden darra.
Fram genom skogen å snöig led
glider ilande slädens med.
Kyrkofönster från fjärran glimma,
glimma klart genom frostig dimma.
Jublande klang under kläpparnas fall!
Det ringer till otta från kyrkovall!
Skarorna komma helgdagsblida,
unga och gamla sida vid sida.
Portarna öppnas och orgelbrus
vaggar emot dem ur strålande ljus.
Genom ekot från klockemalmen
stiger vingade nyårspsalmen.
Inför korsets blodiga trä
bäfvande andakt böjer knä.
Och från altaret namnet tonar,
namnet som frälsar och som försonar.
Jublande klang under kläpparnas fall!
Det ringer till otta från kyrkovall!
Det ringer till otta — och vinternatten
glider hän utåt frusna vatten.
Det ringer till otta — och skuggorna fly
och stjärnorna blekna på ljusnad sky.
Fjärran i öster bak snöiga stammar
himlabrynet glödande flammar.
Det ringer till otta från gäll till gäll
för rik mans slott och för fattig mans tjäll.
Det ringer till grafven det år som flyktat,
sol som sjunkit och dag som lyktat.
Det ringer in med ljungande slag
en andens ljusare arbetsdag.
Det ringer till glömska det murknade gamla
som tiden dömt och som måste ramla.
Det ringer till otta, till godt nytt år.
Det ringer siande folkens vår . . .
Det ringer till glömska de forna strider.
Det ringer frid öfver bättre tider!
Det ringer mörkret ur alla land. —
Men solen stiger vid österns rand.
Det glänser som eld öfver tempeltinne;
men ljusen från altaret blekna inne.
Och se! en strålande solskensfors
sköljer blodet från Golgatas kors. —