Direktör Groths ångest

←  Första fjätet

Films av Henning Berger Direktör Groths ångest

Bruder Grossmanns karneval  →

Sibbe Groth lade tidningen på ett bord och såg sig omkring. Den elektriska takkronan brann för full styrka — åtta 32-220 A. E. G.-metalltrådslampor, det var minsann ljusare än mitt på dagen. Vad satan kom det åt honom? Började han få synvillor? Det hände förut bara på järnvägsresor inne i iltågens tomma första klasskupéer. Men nu var det tredje gången han hade förnimmelsen att någon plötsligt skymtat förbi i rummet, under det han stirrade i tidningen, han kände hur det blev kallt och liksom kröp i hårrötterna. Det var nästan otäckt. Skulle det komma nu? Hjärtat eller hjärnan? Lätt död, påstods det. Falla ned på golvet, eller kanske sjunka tillbaka i den stora stolen. Och nästa dag rubrikerna i alla tidningar: Uppseendeväckande dödsfall, Känd finansman avliden, Miljonär dör ensam på ett hotellrum i främmande stad, och så vidare. Det var då för resten också några förbannade historier, han setat och läst i afton, allt som var sensationellt ägnade man spalter åt, under det att kriget avfärdades i telegramstil. — Så! Nu var det där igen!

Direktör Groth reste sig upp med en fart som i yngre år, då han var kontorist och tillhörde roddklubben Svea. Hjärtat stämde i takt med hastigheten och med ett språng var han, eldröd i ansiktet, vid korridordörren. Skulle han ringa?

Han tänkte efter. — Nej, inte ringa. När han nu härifrån kunde se både sig själv och det med gedigen hotellyx utstyrda rummet i den stora trymån, föreföll alltsammans löjligt. Om han ringde och sade att han kände sig en smula illamående, skulle strax uppstå rykten, hotellets läkare skulle konsultera en specialist, en korrespondent skulle telegrafera, full av nit, om sjukdomen och kanske framställa den som allvarlig till sin svenska tidning, telegrammet avtryckas och så, bums, panik... Nej, lugn i stormen, som han alltid brukat säga till sig själv ända från skolan.

Emellertid kunde han icke förneka att något var på tok. Nerverna, naturligtvis. Hur länge skulle de för resten räcka! Det senaste, de matades med, trodde han icke på, icke läkaren heller — bara ny patentbluff med en massa lysande namnintyg. Fosfor i hjärnan — prat och smörja! Och adalin för sömnen, vad var det? Lät som namnet på en tysk varietédiva. Fy fan.

Men, som sagt, något var på tok. Han hade ätit sen middag, som vanligt, god mat, men nästan intet vin. Mineralvatten, som vanligt. Icke rökt något, icke druckit kaffe. Ja, ja, ja. Måttlighet och Semmering hjälpte icke. Om han icke tagit adjö av sina affärsvänner skulle han ha gått ut, men ensam var icke roligt att driva omkring i en stad, vars alla — a11a — nöjen han känt på sina fem fingrar i tio år. Och lägga sig tordes han icke genast. Nej, inte genast...

Groth satte sig i en stor stol som var så modern och bekväm att den liknade en fullkomligt fyrkantig låda av läder — den var verkligen riktigt något för en kubist att måla. Som han satt där syntes han alls icke, det stack bara fram på den skiffer- och kornblå axminstern ett blänkande par lackskor och de voro för resten också, enligt modet, fyrkantiga. En bit längre bort låg på mattan en vit kvadrat. Det var aftontidningen, i vilken han nyss läst om ett mystiskt och ohyggligt mord på en ensam miljonär i en ensam villa i en enslig trakt vid en mörk och stilla sjö — en natt — — det var i Italien — — —

Direktör Sibbe Groth tog långsamt upp ur västfickan en liten glastub, skruvade av silverlocket, drog ut patentkorken och en bomullstuss, samt lät tre små senapsfärgade piller falla i vänsterhandens kupa, som han därefter hastigt förde till munnen likt en skål.— Takkronan brann dödsstilla.

I.

Det tunga, skyhängande, gråmulna vädret hade mot aftonen utlösts i ett snöblandat regn, vilket senare på kvällen övergick till full snöyra. Vinden kom från Nordsjön och trängde upp i den breda flodmynningen, som blev tjock och kokande av svarta böljor och isiga slagsnärtar. Alla fartyg gungade oroligt och ankarkättingar och trossar, tåg, bojar och bryggor hojtade, gnällde och skreko. Ända upp till de stora guldhotellen vid Handelstorget, tvärs över inre kanalerna, for denna vind och stormade dessa klagorop, så att de röda bellboys i de vita marmorhallarna satte spärrhakar på svängdörrarna. Och gästerna, som tidigt togo hissarna upp till sovrummen, rekvirerade varm rompunsch till god-natt-dryck.

Från torget förde en esplanad — så kort och så bred att den själv liknade ett mindre torgappendix till det större — ned till hamnanläggningarna. Den hade fyrdubbla båglampsrader och i den svepande yrsnön liknade globerna dansande månar. Över den svartblanka asfalten sopades snökornen i svindlande och nyckfull fart utan att kunna stanna och bilda ordentliga drivor. Det blev till sockersirater på fasaderna och små kristallskimrande saltpyramider här och där vid utsprång och hörnprång, men så kom blåsten kring närmsta knut och förändrade med ens alla kreneleringar och stuckornament. Det visslade i kablar och ledningstrådar och klockan tolv låg gatan tom, lysande och bred, och alla kyrktorn slogo slagen som ur en virvlande svart och vit jättefjäderkorg, vilken stjälpts upp och ned, så att innehållet skakades ut i aldrig sinande massor. Genom denna mörkrets snöbelysning glimmade de stora hotellfönstren i åtta våningars höjd.

Vid foten av en stor brokandelaber hade en sammankrupen gestalt sökt skydd för kastvindarna. Då stormen, som alltjämt lät sin huvudstyrka framtåga från norr, men så att säga hela tiden utsände små virvelpatruller, vilka rekognoscerade terrängen från alla håll och kanter, blev för häftig, smög sig denna figur huttrande runt kvadratsockeln, tätt tryckt till de fyra granitsidorna. På detta sätt befann han sig oupphörligt ömsevis i lä hos de fyra väderstrecken utan att någonsin få vila ut hos ett av dem — en sorts Ahasvérus i miniatyr och på koncentrerad vändkrets.

I den vandrande mannens hjärna alstrades en bisarr tanke:

— Tänk om jag sutte inne i det här slipade stenblocket, fantiserade han, så där som herrarna på hotellen sitta i de stora fyrkantiga läderstolarna, då skulle jag inte frysa !

Vinden tjöt och han ändrade först ställning och sedan plats. Den stora båglampan lyste kallt och tyst, omgiven av de fladdrande flingorna. Från kanalerna kom bruset av frusna böljor — det lät som när ett avstjälpningslass med grus störtas i en makadampråm.

— Det här kunde vara kyrkogården på Nordpolen, muttrade människotrasan och slog armarna till åkarbrasa, hu — ha — hu — ha — takt — tu...

Vid nästa vändning stötte han hårt ihop med en karl, som på något outrannsakligt sätt dykte upp ur snöyran tätt intill sockeln. Blind av den allt tätare nedströmmande massan kunde han ej tydligt urskilja olyckskamraten, men brummade för säkerhets skull några kraftiga eder, under det han med den våta ärmen torkade sig ett par tag i ansiktet.

— Afton, sade främlingen, vilken var i slokhatt och kuskkappa (som ljuset föll några sekunder, såg man att han var rödhårig och hade röd stubb kring munnen). Afton, vackert väder, käre vän!

— Helvete, satan, förbannelse, helvete, djävlar... svarade, eller rättare fortsatte Ahasverus sin brummande litania.

— Riktigt, fullkomligt riktigt! gillade rödhåringen, det liksom gör en varmare. Och han instämde, men i mycket raskare tempo och i kommandoton:

— Helvete, satan, djävlar, förbannelse, helvete ...

Den andre tystnade. Han mätte förstulet nykomlingens gestalt. Den doldes av kappan, men skvallrade ändå om mager senighet, vilken, tillsammans med hakans bredd och något i attityden, fick honom att tänka på de engelska och amerikanska boxare, han sett. Nu stodo de för ögonblicket i lä.

— Jag önskar jag sutte inne i den här stenen ... muttrade han buttert.

— Intet är lättare, sade mannen i kappan, och det är just vad jag ville föreslå dig.

Han kom så tätt intill uteliggaren att denne ovillkorligt ryggade och kände en frossbrytning. Det var något hemskt över denna figur, som dykt upp utan förberedelse och som talade med på förhand bestämd myndighet.

— Du skall hjälpa mig. Jag trodde jag skulle kunna klara den här nattens jobb ensam, vilket jag alltid helst gör, men stormen hindrar mig. På samma gång är den till nytta — den dövar alla andra yttre ljud.

Mannen vände sig och pekade uppåt torget. Det var nu nästan omöjligt att genom snötjockan urskilja hotellfönstrens ljus.

— Vi skola in i en sten som heter hotell Atlantis, fortsatte han, bara en liten visit, en påhälsning. 1 andra våningen bor en bankir, som skall resa i morgon — jag får mina upplysningar från en av kökskarlarna, som får dem av en städerska — och denne herre är så nervös och sömnlös, att hans sängkammare alltid ligger åt gården, och dessutom tar han starka sömnmedel. — Vad heter du?

Vändningen var oväntad, men den förste mannen tvingades att genast svara, lydig som en karl i ledet:

— Jag kallas Argentina-Frans.

— Argentina-Frans är bra. Alltså Frans: där ligger nu denne miljonär och sover och vi skola besöka honom. Vi gå till vänster i den långa basarens skugga — skynda på litet! — och sen runt torget under arkaderna till Västra Handelsgränden, vidare genom Gamla Klostergatan ända upp till Trehörnet, där är gårdsporten till baksidan av hotellet. Halka inte på trappflisorna, de äro hala som is...

Den avsigkomne sjömannen Frans följde utan vidare främlingen. Snögloppet höljde dem som kalla gardiner, vilka fläktade, drogos fram och tillbaka, rullades upp och ned och understundom sveptes runt dem i virvel. I portikerna hade hopats höga drivor och de blanka, stora golvkvadraterna i torggalleriet voro frusna och liknade speglar under det elektriska ljuset. Här såldes om sommaren blommor och frukter, men nu var allt tomt, och pelarna kastade skuggor som sågo ut som gapande vallgravar. Och över och under värvningarna dansade flingorna till vindarnas pip och visslingar.

Den krokiga Klostergatan låg i lä och här var det svart, ty de få lyktor, som funnos, voro alla släckta. Endast i några små låga och sneda fönster trängde ett sken ut genom röda gardiner.

Trehörnet var ett gammalt kyrktorn med låsta, rostiga järndörrar, en ruin. Spiran var borta och så gott som hela skeppet nedbränt, de murlämningar, som funnos, voro sotsvarta. Men där steg hotellets bakre fasad som en fästningsvägg och med en murad, rund och gul jätteskorsten. Och här stötte ett halvt dussin små medeltidsgator ihop med hus, vilkas fallfärdiga ryggar kommo dem att likna böjda och värkbrutna åldringar, som makat sig samman i viskande samtal inför den brutala nybyggnad, vilken stängde deras väg.

Frans undrade hur mannen ville komma in, men han vågade inte fråga.

Här var läställe och stormen hördes blott som ett avlägset mummel.

Främlingen visslade två gånger. Två skarpa skärande signaler, ganska korta, men med en ångpipas gälla ljud. — En sån tunga! tänkte sjömannen beundrande. Han hade ovillkorligen spruttit till och sett sig omkring. Men ingen syntes.

En liten dörr öppnades och en cykellykta höjdes ur mörkret. Det stod en karl i portgången och han såg ut som en smutsig kock. De slunko in som skuggor och dörren stängdes.

Det bar hän över en asfaltgård, där snön låg i hopar kring tomlårar, lufttrummor och skylights, in genom en cementgång fylld av imma, köksos och diskångor, uppför en baktrappa och så äntligen genom en järndörr ut på en dämpat belyst korridor med tjocka, röda mattor, krämfärgade väggar och vita dörrar, vilkas nummer voro av mässing. Här var varmt och ombonat, Frans ryste av välbehag. — Snubbla inte över skodonen! viskade främlingen.

Nu såg han att längs golvlöparna stodo utanför var dörr par av skor och kängor, högklackade damskodon, bredtåade herrstövlar, lackerade skor, skor i alla färger, dyrbara fotbeklädnader med läster av trä och metall. Korridoren svängde i form av en åtta, Frans tappade huvudet och trodde att de gingo i dubbelcirkel, vilket de också gjorde, men den rödhårige hittade.

— Här är det, sade han.

Genom en glasdörr syntes ljussprickor, det var grändlyktorna som oroligt rördes av blåsten mellan höga brandmurar. Dörren ledde till en altan, mannen i kappan vred om nyckeln och sköt ut sjömannen samt följde själv efter.

— Det här är en piskbalkong, förklarade han, nu stänger jag dörren utifrån. Ser du det där fönstret snett emot, det lyser ljus bakom portiärerna — det är hans. Ensam kan jag inte nå dit, inte i sån här storm. Du —

— Det kan jag, sade Frans, jag har hängt i masterna i full orkan, då hela riggen svängde som en karusell. Vänta —

Och han äntrade en stupränna som om den varit ett fackeltåg, böjde sig över och fick med händerna fatt i fönstrets breda gesims. Därpå vände han sig mot balkongen.

Främlingen rullade under kappan upp ett rep.

— Det är wire, sade han, och en ögla i vardera ändan. Det sitter en hake vid vänstra fönsterkarmen. Träd öglan över den — det håller, ty det är prövat vid en eldsvådemanöver.

Han lät kabeln skickligt susa genom luften och den träffade som en lasso. Frans behövde endast kränga löpknuten över järnkrampan.

Mannen hade gjort fast stållinan vid altanräcket och klättrade nu över som en apa på en lian. Hans kappa fläktade som ett segel. Då han med otrolig vighet och muskelstyrka reste sig upp, slog vinden ut flikarna och han liknade en ohyggligt stor läderlapp, hängande vid en mur.

I detsamma som en stormvind brakande slog ned i gårdsschaktet skar han snabbt ut en liten kvadrat i rutan med en glasmästardiamant, fångade biten med en plåsterlapp, behandlade på samma sätt innerrutan, stack in handen och vred om stångrigeln, vilken reglerade de moderna sammankopplade dubbelfönstren. De öppnades som e n halva och strax efter stodo de bägge inbrottstjuvarna stela och kappraka bakom fönsterdraperierna. Rödhåringen sköt ljudlöst igen fönstret, bucklade ihop sin slokhatt och stoppade den i hålet för att hämma draget. Så skilde han försiktigt på gardinerna och genom springan sågo de två männen den breda hotellsängen stå orörd, under det att rumsgästen låg som medvetslös i den stora läderfåtöljen, djupt rosselandande och likgrön under takkronans åtta strålande lampor.

II.

Direktör Groth vred sig i stolen. Han frös i sin smokingkostym och såg i sömnen vita gator och månbelysta tak med snö på. Han låg visst i en stor kall driva — kanske i en grav. Och i stället för jord skottades snö på honom. Snön föll och föll, fast det var månljust, ett kallt, vitt, dött ljus, som strömmade ned över honom. Och vinden åskade, ibland med knallar som från kanoner. Han frös, men vaknade icke. Tre piller verkade grundligt. Snö och iskallt drag — han låg nog på gatan vid en knut, där blåsten pep så gnisselskarpt som om man skurit i glas...

Det var också snö, eller rättare snömodd, gul som smärgel och sandig lerjord, och i denna massa, vilken korsades av otaliga blanka hjul och slädspår, reflekterades Storkyrkobrinkens gatlyktsljus. Sibbe Andersson kom drivande nedför backen, han hade just stängt kontoret i Köpmanbrinken och varit på telegrafen, nu skulle han hämta sin fästmö i kapphandeln på Västerlånggatan. Det var litet för tidigt, klockorna i Nikolai dånade trekvartsslag. Bortom Riddarholmens frostiga aftonluft stod en roströd sky och ovanför den på en ännu glasgrön himmel glänste en stjärna. Våren kom långsamt.

De möttes vid den avtalade porten, kramade varandras händer, under det deras ögon lyste som den ljusa stjärnan, och blandades sedan med skarorna som vandrade mot norr. Då de veko om hörnet av Skandias nya hus låg torget ännu i svagt ljus. Slottets uppfartsbackar stego i chokladfärgad skugga, men det var som om denna förvandlat de smutsiga snö och grushögarna, vilka lågo med isskorpor invid granitbarriären, till något som liknade dikesvallar. Ovillkorligen hade Sibbe Andersson tryckt sig närmare den lilla smala och ljuslockiga flickan vid hans sida, sett in i hennes butiksbleka ansikte med de ljusblå anemonögonen och viskat:

— Om vi kunde bo på landet, du, under semestern...

Och det hade de gjort — det hade de gjort! Om nu Kolvik kunde kallas landet.

Det var icke längre snö utan solblink som regnade ned. Också ett besynnerligt vattenglänsande spel av ringar inom ringar, vilka slogo emot, delades, förenades på nytt och upplöstes under en gammal bryggas pålar, där ekor och sommargästers roddbåtar skvalpande gungade vid sina kättingar. Alar och videsnår doppade fingrarna i brynet och skärgårdsångarnas svallvågor gåvo tvålskum till sköljningen.

Ibland stod en måne i den ljusa skyn. Och vassen viskade.

Men det var för mycket av det goda. De glömde att efter sommaren kommer höst med mörker, köld och ånger och att tiden är så knapp, att den går så fort, att den flyger och blir borta utan att man förstår hur timmar och veckor svunnit. När löven rullades av kalla vindar genom parkernas tomma gångar for den unga bokhållaren till främmande länder för att vidare utbildas. Och det satt en liten gråtande flicka uppe i ett fattigmanshem, darrande inför tanken att bliva mor.

— Hon dog, sade Groth till någon osynlig, som han ofta talade med, även i sömnen. Hon dog. Det var inte självmord. Och barnet blev det betalt för. En gång för alla. Det var en gosse och han reder sig bättre än en — ja —

Den osynliga svarade icke.

— Det är icke minnet av henne, fortsatte direktören sina drömtankar, nej då! Vad jag är rädd för, vad jag besväras av, det är min sjukdom och — och fruktan för inbrottstjuvar. En natt komma de nog!

— Det händer så mycket, man läser så mycket — jag har ju rest så mycket, spann slummermonologen vidare. Stora stadsvyer framträdde, tågade förbi i långa fasadrader, än med bulevardträd, än längs en flod med många broar, än enformigt kala väggar med hundratals likformade fönster. Det kom torn, butiker, kajer. Där var London och Paris och Berlin. Och stora fabrikssamhällen med besynnerliga namn, svarta skorstenar och flarnmande ugnar. Där var börser och banker och till sist en helt annan man än bokhållar Andersson. — Direktör Sibbe Groth, stod det på hans litograferade visitkort.

Vilken korrespondens! Som en flod forsade breven fram, en lång vit flod, där kuverten med olika länders firmor, frimärken, stämplar och sigill brötos som vågor. Det tog aldrig slut. Och vilka frågor, förslag, anbud ... Stora affärer, djärva planer, det gällde länder och riken ibland. Krig, till och med. Allt handlade pm pengar, lån, finansoperationer, förmedlingar och procenter som endast de främsta, de riktigt invigda, hade en aning om. Men också andra brev — tiggarbrev, salmonibrev, hotelsebrev, vanlig blackmail, skandal- och polisbrev. En gång — en gång (men det var länge sedan) kom ett brev med bön om hjälp... Från din son Frans, stod det. Han ville lämna landet, fara utrikes. Han for visst också? Javisst. Ty senare, långt senare, kom ännu ett brev. Han var sjuk, dugde icke mer till sjöman — hade fått febern i Argentina. Och ännu ett sista brev, men då fick svenska konsuln ingripa. Slut. Det som varit var förbi. — Inte sant, du? Betalt en gång för alla, inte sant?

Men den osynliga svarade icke.

Nu snöade det igen, men det var snö mitt i solen och snö i alla färger. Det var konfetti.

En lång solvit strandpromenad med en kortege av vagnar i ett regn av rosor under palmer och apelsinträd. En vit kvinnlig pjerrot, en pierrette, slungade en handfull konfetti mitt i ansiktet på svensken. Och så skrattade hon klingande och uppsluppet med röda läppar under halvmasken. Han tog henne under armen.

Vilket liv vid söderns underbara strandremsa där hav och himmel möttes i lika blånad, och alptoppar och molntappar hade samma snöfärg. När nätternas stjärnor speglades i Medelhavet vilade Pierrette ombord på lustjakten, som tillhörde bankiren från norden. Och om dagarna rullade hans guld för henne i ett kasino eller en lyxrestaurang.

Det fanns endast en skugga i detta solliv och denna skugga var (försökte han att skämta) icke svart utan röd. Men skämtet passade icke som skämt, ty rent symboliskt tänkt var en röd skugga nästan hemskare än en svart. Han skulle hela sitt liv minnas en afton...

Det var dagen före avresan. Denna sista kväll och natt ville han tillbringa i land som han gjort innan han träffat Marita. Det stod en hel liten våning i ett marmorsvalt hotell för hans räkning, med egen terrass och egna altaner. Här sköto palmerna upp mellan rosengirlander som raketbågar, och nedanför, där strandsvallet brusade, växte manshög kaktus i de mest fantastiska former. Det var natt och endast längst in i ett litet doftande rum brann en mässingslampa, vars tre vekar buro små röda och rykande lågor.

Då —

Stora svettpärlor sipprade fram på Groths panna och han rosslade som i dödssömn.

Då hade Marita viskande anförtrott honom att hon var gift — det vill säga icke riktigt, icke lagligt, icke med den heliga kyrkans ceremoni, men bunden med ed, en förfärlig familje- och blodsed, som betydde blankt stål och blod och död för dem bägge om Antonio fick veta något. Han var vild och stark och hon hade älskat och fruktat hans styrka och vildhet, hans slag och hans kyssar, hans musklers hårdhet i de ljuvaste famntagen. Han var gymnast, han reste med en cirkus, han gick på händerna som andra gå på sina fötter och han kunde flyga från trapez till trapez och slå volter på en ilande osadlad häst. Men han kunde också annat, Antonio, han arbetade icke alltid ... Han gjorde saker som ingen vågade viska om, ty det kunde vara livsfarligt för viskaren! Han tillhörde hemliga sällskap och han var en mästare i kamorrastöten — det ohyggliga knivhugg, som gives lömskt nedifrån och upp mot ljumsken, och vars sår ej kan läkas. Och när han blev galen och ögonen sprutade eld sågo hans hår och skägg ut som blod — så rödhårig var han. Den röda Antonio... Men nu var han — Madonnan lovad! — långt borta och visste intet. Han reste med en akrobattrupp från stad till stad, by till by, marknad till marknad. Men snart var han hemma, han kunde komma vilken dag som helst. Och nu pratade man om henne — alla de avundsjuka, de svartsjuka, de gamla käringarna, de unga slinkorna, de med de onda ögonen. Därför följde hon sin rika vän från norden, vart han än ville resa, hon älskade endast honom och det fanns icke mer i hennes hjärta någon vild och galen Antonio — han kunde gå till slinkorna och slå dem och kyssa dem så mycket han ville — — —

Marita slingrade sina armar om hans hals och upprepade de glödande orden på ett språk som rann över hennes röda läppar likt smälta ädelstenar. Därpå stötte hon honom häftigt ifrån sig och skrek till som om hon fått en stilett i hjärtat. Hon blev vit, stel och kall som marmorn, och föll baklänges — han trodde hon dog.

Vad var det?

Bankiren kände vart hårstrå styvna och en iskyla breda sig från huvudet ned över axlar och bröst som ett dok. Mitt framför honom höjdes ett huvud över terrasskanten, ett par skuldror, en bål, en arm och en hand med en kniv. Detta huvud bar en slokhatt, men under brättet föll en stripig röd pannlugg och under luggen gnistrade två vansinniga ögon, och en förvriden mun omramades av eldröd skäggborst. Mot en gammal kuskkappa glimmade stålbladet i det svaga ljuset från de flämtande lamplågorna.

Det blev blott en sekundsyn. I nästa ögonblick störtade hotelltjänarna in från alla håll och kanter, flickans skri hade hörts genom hallar och korridorer som ett nödrop av ångest inför döden. Lövverket stod tomt och svart, i den vindstilla natten hängde bladen tunga som av järn och endast nere vid murens fot rasslade några lösta stenar när de rullade ut i den eviga dyningen mot stranden.

III.

I den nattliga tystnad som härskade i det stora hotellet, och vilken så att säga underströks av de dova pulsslagen från en dynamo djupt i en källare, hördes en viskning ur fönsteralkoven. Det var Argentina-Frans:

— Är han död?

— Nej, svarade den rödhåriges hesa stämma, icke ännu, men snart.

Direktör Groth kände hur hjärtat upphörde att slå. Det högg i halvorna, klaffarna värkte, någon tummade och tryckte på den stora muskeln och blodet stannade i kamrarna. Nu kvävdes han, lungorna voro fyllda, organismen orkade icke mer, det var slut. Ådrorna stoppades upp av kalk, njurarna voro ruttna svampar och magen ett kräftsår. I levern vältrade sig mask. Hjärnan rämnade.

Vad hjälpte alla piller. Som i ett allt klarare töcken såg han olika läkares olika mottagningsrum i olika länder och städer. Där voro alla slags doktorer, professorer och specialister med titlar, band och ordnar. Han igenkände berömda kurorter, brunnar och bad, fjäll och skogstrakter, sanatorier, vilohem och hotell. Han läste recept och föreskrifter, avhandlingar och dietiska matsedlar. Men bakom töckenförlåten, vilken var genomskinlig, väntade en kista, en likvagn, en grav eller ett krematorium. Förmodligen var han redan död, det vita töcknet bredde sig som en vinterdimma över en öde kyrkogård där snön föll på låga kullar. Nu kommo två karlar fram ur dimgardinen och den ena var rödhårig — det var Antonio.

Groth ville skrika, men det blev bara ett svagt pip ur det rosslande bröstet.

— Nu skall jag begravas, tänkte han, en tar mig i huvudet och en i fötterna och så slänga de ned mig i ett hål...

Det var verkligen en rektangel som gapade ett stycke bort på den isblå marken. Och låg han icke redan i en svart kub, klädd i svart och vitt? Från rymden föll kallt vitt ljus och där kommo männen mitt i ett fläktande drag, vilket svepte in som en vind från frusna vidder och fingo vita slöjor att bölja i luften likt liksvepningar. Ja, han kände dem — det var den oäkta sonen och italienaren, från vilken han rövat Marita och nu visste han att det ej gavs någon pardon. Han hade ofta, alltför ofta, sett dem förut i sina ångestdrömmar, men aldrig så tydligt, så länge och så efterhängset som i natt. Denna gång var säkert den sista.

De gjorde sig ingen brådska. Antonio slog sig till och med ned på en stol under det att sjömannen blev stående. — Om jag skulle försöka att underhandla? föll det Groth in.

— Jag skall ge er vardera en förmögenhet! framstötte han.

Argentina-Frans gjorde en rörelse som kunde betyda ett överraskat medgivande, men Antonio skakade på huvudet och hånlog.

— Vi skola ha både dina pengar och liv, tycktes detta leende innebära.

— Nåd, rosslade bankiren, det är fadermord!

— Fadermord! När var du en far? Och mord — det är icke mord, jo, självmord möjligen. Du har förgiftat dig i över tjugu år och nu kommer det.

Direktör Groth framstötte ett kvidande.

— Nu kommer det! skreko båda gengångarna på en gång och störtade på honom. En grep honom bakifrån i nacken, den andra — det var Antonio — klämde samman hans strupe och bägge tjöto som ulvar. Det var ett hest, förfärligt tjut, omänskligt och onaturligt, au, au, au, lät det och med en yttertersta ansträngning lyckades Groth slita sig lös ur det sista starka adalinpillrets narkos. Han famlade med händerna i luften, hickande efter andan och hörde ännu det hemska tjutet. Så såg han ljusen brinna — de åtta 32-220 A. E. G.-metalltrådslamporna — över sitt huvud och förstod att det var han själv som fortfarande skrek. Han tystnade och satte sig upp i den stora fyrkantsstolen, bligande oförstående bortåt axminstermattan. — Vad var det för en fyrkant, som låg där? Jaså — aftontidningen. Och där stod sängen orörd. Gud ske lov, det ljusnade bakom gardinerna, var det ett hål i rutan? Nej, naturligtvis inte. Han frös. Huttrande slet han av kläderna och lät dem falla hur som helst på golvet, släckte alla ledningar och kröp i säng. Nu kom äntligen efterverkningen, sömnen utan drömmar. Om två timmar skulle han väckas, men det var nog. Bara sova, sova, sova...

Och han sov till dess en Zimmermädchen väckte honom och förklarade att nu var tiden inne för passagerare till 9,15-tåget. Erstes Frühstück stod redan på bordet, han kände kaffedoft och honungslukt, han åt ett par av de läckra gifflarna med osaltat smör och ringde på räkningen. Efter duschen gick han in i frisersalongen, fick en champonering och massage och kände sig än en gång levande. I bilen till stationen läste han ett par oviktiga privatbrev — all annan post hade redan sänts vidare.

Men ensam i den reserverade kupén greps han på nytt av samma ångest som under sömnen, denna gång dubbelt plågsam emedan han var vaken och det var ljusan dag. Tåget, som ilade genom vintriga slättmarker, vilka icke erbjödo annan omväxling än spridda fläckar svart åkerjord, varken slingrade eller skakade utan fjädrade mjukt. Han föll icke i den välbekanta resdåsigheten, tvärtom var han pinsamt klarvaken, han tyckte att ögonen spärrades upp och kupade ut, emaljstela och utan lock. Och efter en stund hade han känslan av att en osynlig satt mitt emot honom på soffan. Det blev outhärdligt och han lade demonstrativt upp fötterna på sätets dynor.

Detta var ett ögonblick som måste bekämpas. Ty det var det psykologiska momentet när direktör Groth brukade draga i nödbromsen.

Han började bliva känd inom kontinentens järnvägsnät. Det fanns knappt ett land där det icke hänt de senaste åren att bankiren stoppat tåget genom nödsignalen. I Belgien två gånger. — I Sverige hade han däremot lyckats behärska sig ehuru frestelsen varit stor.

Det var icke pengarna det gällde, men han var rädd för andra följder. Det skulle till sist dunsta ut och hans mentala tillstånd väcka uppmärksamhet. Och därmed var det slut med hans stora ställning.

Ibland halvt önskade han att det vore så. Men helst på grund av andra skäl än sinnesförvirring. »Att draga sig tillbaka.» Tänk att det fanns folk som kunde det — se på fransmännen, till exempel. Men han kunde inte komma ur labyrinten, av samma orsaker som den störste av alla, Morgan, icke hade kunnat det, även om han velat, till och med sen han for dödssjuk omkring. Själv var han ju, jämförd med giganten, endast en liten tomte, men det är samma pris de alla betala. I stort sett slavtjänst intill änden.

Märkvärdigt att det ännu icke blivit bekant och beryktat! En enda gång hade tidningarna fått fatt i en historia om hur han stannat en express — han hann icke få den undertryckt. Men det lyckades honom bevisa att tåget kört med för stor hastighet och att han ej ville vara med om en olycka — därtill var hans liv för dyrbart. Tätt på varandra följande järnvägskatastrofer överallt i världen fingo opinionen med honom och i en pressdebatt tillerkändes han lovord! Det var ingen som anade att han tyckt sig se en vålnad i kupéhörnet och därför begått sin överilning...

Nu såg Groth upp på den lilla dinglande blyplomben, vars snöre beskyddade bromshandtaget. Det var ett D-tåg, ett »Durchzug», och det skulle ej stanna förrän vid målet, den stora färjan. — Ånej, han skulle nog hålla sig i styr, denna gång.

Och han tvingade tankarna in i rätt fåra, genomgick den nyligen avslutade affärsmissionen, det stora gruvköpet — eller rättare aktiemajoritetens placerande på få händer. Förstrött såg han då och då ut genom fönstret och märkte att de bokstavligt flögo fram. Telegrafpålarna liksom föllo omkull och ledningstrådarna stego och sjönko i svindeltempo. Snart voro de framme — lusten att bromsa var lyckligt över.

På en gång ljöd ett öronbedövande brak. Skiljeväggen mitt emot honom splittrades som glas, metallarmatur och beslag knäcktes som vassrör, de båda sofforna skötos i varandra och blevo en och hans knän trycktes hårt upp mot hans mun. Något vått skållade ryggen och någon slog honom i bakhuvudet med en slägga. Därpå hördes ett väsande som ur tusen cylindrar och i det han tillika uppfattade en kör av ohyggliga jämmerskrin gled han in i sanslöshetens natt.

IV.

— Det var tur, sade professorn och böjde sig över Groths säng, att ni satt med benen uppe på sätet. Det borde i våra dagar vara obligatoriskt anslag för resande, liksom plakaten på tre språk att man icke får spotta i kupén. »Passagerarna få icke hålla fötterna på golvet.» — Passengers not allowed — Man darf nicht — Il est défendu... Annars bli de klippta av som med tång. Det har jag alltid lagt märke till vid järnvägsolyckor. — I morgon kan ni stå upp, den lilla skakningen var en bagatell!

Groth låg stilla i sin breda säng. Den gången hade det varit på ett hår när. Hur meningslöst allt var! Om han följt sin impuls och dragit i nödbromsen hade tjugutvå liv skonats — som det heter. Och mycken plåga och förskräckelse, lemlästning och elände. För att icke tala om det rent ekonomiska. Det var ju nästan barockt att han åter bodde i ett hotellrum i det främmande landet. Där låg en hög tidningar — nu hade han lov att läsa om alltsammans, men han vämjdes vid tanken. Och i nästa rum satt hans sekreterare och ordnade posten. — Gid Fanden havde det Hele! som danskarna säga...

Tidningar? Han såg på nattduksbordets stapel. En sak dugde de till, annonsering. Skulle han?

Han tänkte efter.

Det var länge sen — det där. Hur gammal kunde han, oäktingen, vara? Trettifem, visst. Hm.

Skulle det ta bort ångesten, hallucinationerna, vanföreställningarna, mardrömmarna? Det var ju så mycket annat dessutom... Den där Antonio, nej, den trodde han icke på, det vore besynnerligt om han ännu undsluppit hamprepet eller fallyxan. Men pojken — fast han ju gjort — allt — nästan allt —

Det fanns också privatdetektiver, högst obehagliga byråer, för resten. Men ingen behövde veta motiven.

Han låg en stund med slutna ögon. Fast fullt vaken upplevde han på nytt adalinpillerdrömmen. Det var icke samma hotell, ej heller samma stad, men rummet var en noggrann kopia av Atlantisbostaden. — Det var samma stora bolag (som också behärskade Europas sov- och matvaggonger) och om man icke såg ut genom fönstren, kunde man tro sig vara lika väl i Berlin, London eller Tripolis, som i Nizza, Budapest eller Rom.

Samma fyrkantsmöbler, samma axminster och samma metalltrådslampor — styrka 32-220, bolag A. E. G. (utmärkta papper, han ägde en del!) och samma dubbelfönster, hu, det var som i drömmen, sannerligen hade inte en tidning fallit ned och låg på mattan som en avlång fyrkant. Kanske det fortfarande var en dröm, vad var det för en kurre som skrivit Livet en dröm och en annan vände om på det och fick det till att heta Drömmen ett liv? Strunt samma, han hade inte läst någondera, man hade min själ nog med sina egna drömhistorier här i livet utan att behöva höra andras. Hur skulle nu natten bliva, när han inte fick taga någon slags sömndryck och hade sovit både natt och dag? — Det var ju sant, han hade sekreteraren ... Groth ringde.

En ung man kom in. Han var blond och militärisk och tillhörde också reserven. Den stramt välsittande kavajkostymen såg ut som om den kommit från skräddaren samma dag.

— Herr direktörn —

— Ja, var så god och sitt, löjtnanten. Löjtnant Svanström satte sig.

Bankiren gjorde några inledningsfrågor hit och dit om post, telegram och så vidare. Därpå gick han rakt på sak:

— Det finns kanske, kanske, en person i livet vid namn Frans Andersson, troligen sjöman, eller före detta sjöman, eller något liknande, förmodligen här i landet, i en kuststad, måhända denna, rent av! Ålder, ungefär trettiofem år, svenskfödd — ja, för resten i Stockholm. Föräldrar — okända.

Groth tystnade och spände ögonen i herr Svanström. Sekreteraren såg uppmärksamt och lugnt tillbaka utan att förändra en min.

— Löjtnanten!

— Ja, direktörn!

— Jag ville gärna ha fatt i denna man.

— Får jag själv bestämma hur?

— Helst.

— Då tror jag det skall lyckas, om han lever.

— Det är bra. Blott en fråga: konsulatet?

— I sista rummet.

Det sköt en blixt ur Groths kallt nervösa ögon:

— Bra!

Han gnuggade händerna:

— Han är bra, den där! Om alla kunde få officerare till sekreterare så sparades mycken tid...

Och han beslöt att sova utan tanke på hjärnspöken. — Dagen tillbringade han med att lägga patiencer, den sortens som alltid gå upp och kunna läggas i sömnen eller av blinda. Då han lagt tolv föll han i sömn och sov som ett barn ända till nästa morgon.

Klockan elva kom sekreteraren med svensk post. Herr Svanström sade liksom i förbigående:

— Jag tror att redan i eftermiddag...

— Omöjligt!

— Få se.

Direktör Groth intog luncheon i grillrummet tillsammans med professorn. Hotelldirektionen hade placerat en kristallvas med la Francerosor på bordet.

— I december, log professorn, den kommer på räkningen.

Bankiren svarade muntert:

— Hå, de finnas redan på papperet. Jag har tyvärr aktier i bolaget. Men går det som jag hoppas skall jag nästa frukost låta dekorera hela matsalen.

— Vilket utmärkt humör! sade läkaren (och tänkte på sin räkning), ni är icke bara fullt återställd, utan tio år yngre. Det är egentligen en nervkur att ligga sjuk.

Groth drack en droppe Xeres till sitt halva auvergnepäron och rökte två bloss på en cigarrett. — Jo, han kände sig verkligen vid briljant vigör.

Efter frukosten arbetade han en smula. Dikterade brev och läste litet korrespondens. Till middagen inbjöd han löjtnant Svanström. De åto i en privat salong.

Först talades affärer — litet meningslöst för en gångs skull. Men så kom det.

— Vi ha honom, sade sekreteraren vid desserten.

— Hur har det gått till?

— Sjömanshemmen, ett upplysningskontor, polisen och natthärbärgena. Också frälsningsarmén på ett hörn.

— Och han fanns?

— Ja — till och med i pluralis.

— Vad för slag!

— Det är sex stycken.

— Men — men —

— De fyra avpoletterades genast. Födda i Sverige, men icke i Stockholm. De två — tja, det är förstås en för mycket...

— Ha de några papper?

— Den ena. Modern förklaras vara död, självmord till och med, det blir lätt att få konstaterat, om nödvändigt. I livstiden skulle hon ha varit butiksbiträde. Själv har han varit sjöman, gått på långturer, bland annat Sydamerika. Men nu tämligen avsigkommen — han ser ganska —

— Tack, tack, inte mera! Det är för en väns skull jag gör detta. Han skall hjälpas — grundligt. Men jag behöver icke se honom. Mitt namn —

— Är alls icke nämnt, icke till någon. Direktör Groth har blivit mycket blek.

— Var är han ?

— Han är på detektiva huvudstationen, det fanns ingen annan råd, då den stackaren tydligen ville smita sin väg vid första tillfälle. Han har nog haft ett eller annat fuffens på sitt samvete och tror naturligtvis att detta gäller en laglig uppgörelse. Jag fann det icke lämpligt att på förhand antyda något som helst, innan jag fått närmare besked av —

— Nej, nej, naturligtvis, men icke en minut får han sitta där längre. Hör, kära Svanström, detta är — en — en hederssak, det förstår ni nog. Jag skall rikligt, mycket rikligt, ersätta allt. Emellertid, vill ni ej —

— Jag åker genast ned.

— Och om det skulle vara något aber eller någon hämsko, jag menar något han har otalt med rättvisan, så betyder ingen, ingen summa något, bara det kan ordnas genast. Vad beträffar honom själv —

Groth avbröt rådvill. Vad skulle göras? Han såg på sin sekreterare.

— Om jag får föreslå, sade denne långsamt, vore det icke bäst, herr direktör, med en slags livränta? Någon av husen här, exempelvis Donner, kunde ju månatligt utbetala ett belopp och dessutom stå för hyra och annat. Mannen är fullkomligt förtyskad, eller vad jag skall kalla det, och trivs utan tvivel bäst här. Och skall han dessutom icke ana något —

— Det är riktigt. Men i kväll?

—Å, i kväll... Till och med om han skulle bliva natten över därnere, vore det väl ej så farligt, han kunde ju få all slags extraförplägning, och så vidare, och i morgon kunde jag —

— Nej, nej, sade herr Groth ivrigt, det är nog med nätter — hm. Jag vill att han redan i natt skall veta, skall känna, att hädanefter, att hädanefter — blir — får han det bra. Ja, det — det vill jag alldeles bestämt! Redan denna natt!

Löjtnanten reste sig beredvilligt och kastade servetten. — Jag går genast, sade han.

— Och?

— Och tar mannen med mig till ett Hospiz som jag känner till. I morgon skall jag klara resten, direktörn behöver endast fixera summan.

Groth blev sittande ensam.

— Skulle jag se honom? tänkte han. Nej, varför egentligen? Det var att besvara fråga med fråga, men den både lust och olust, som den sorgliga omständigheten väckte, framkallade intet annat svar. Den sökta tillfredsställelsen var ju egoism — men det var väl i grund och botten allting?

Han tänkte på den rysliga adalinnatten, som han kallade den, och hur tågsammanstötningen, vilken följde, så att säga väckte honom ur mardrömstillståndet. Bara nu detta nya inflytande ville hålla sig friskt — han var redo att göra vad som helst för att undslippa det förgångnas skuggvärld. — Vad som helst, hur mycket som helst... mumlade han.

Nere från stora matsalen hördes den mexikanska orkesterns tangotoner. Groth lyssnade och sövdes av dem. — Argentina — — — drömde han. Han spratt häftigt till då dörren öppnades och sekreteraren trädde in.

Löjtnanten var blek och ögonen hade ett förvånat, halvt osäkert uttryck.

— Vad är det? stammade bankiren, i det en förskräcklig aning om evig hopplöshet steg inom honom. — Han har väl icke försvunnit — eller kanske det icke är den rätte — eller — för fan tala då!

— Han är död, sade Svanström i trött och nedslagen ton.

— Död? Nu? När? Hur?

— Herr direktör, vi ha intet att förebrå oss —

Han avbröt vid den förfärliga blick som Groth gav honom.

— Vidare!

— Nåväl: självmord. Den stackars saten har hängt sig i cellen. Som jag förut framkastat, hade han något hemligt brott bakom sig — förmodligen allvarligt nog eftersom han var så rädd för det. Och denna ångest gjorde att han som sagt —

Groth sjönk stönande samman i soffan.

— Gå inte! bad han, gå inte! Sekreteraren satte sig och det blev tyst i rummet. Endast tangomelodien vaggade vagt i luften.

Från denna stund började direktör Groths ångest på allvar.

*

Vi känna alla bankirens plötsligt timade död på ett hotell under en utländsk resa för kort tid sedan. — Såväl som hans ädla och varmhjärtade, storartade miljondonation till ett hem för fattiga oäkta barn. Det vackraste monumentet på en strävsam och arbetsfylld, storstilad livsgärning.