Bruder Grossmanns karneval

←  Direktör Groths ångest

Films av Henning Berger Bruder Grossmanns karneval

Friesleben  →

I.

Ur livets brokiga maskerad, som den gamla frasen lyder, tittar plötsligt en vit fläck med svarta och tomma ögonhålor, ett mjölat pjerrotansikte, vilket under minnets vaknande får en svag färg — men overklig och onaturlig, en rodnad och skuggning i tegel och violett, som skådespelarens tuscher, smink och puder i solbelysning. Det är Grossmann.

Det var en råkall februaridag i Paris, jag sista gången såg honom. Att det kunnat lätt bliva hans sista dag, anade jag naturligtvis icke. Han var likblek och besynnerlig, men han sade:

— Ja, adjö då, kära Berger. Jag skall på karnevalen i afton. Där skall jag dansa mig varm, ty jag har aldrig i mitt liv frusit så mycket som i den här stan och isynnerhet de sista dagarna. Jag kan inte stanna här längre...

II.

Grossmann hade kommit någonstans från södra Tyskland. Det var en stor tölpig pojke med ett enfaldigt ansikte och ett par trofasta och godhjärtade ögon. Han var den typ, vilken brukar avbildas i skämttidningar som den beskedlige rekryten eller beväringen. Han hade maskinklippt hår, vilket växte tätt över det klotrunda huvudet som gulröd stubb. Hans kinder voro fylliga, men egendomligt vita som starkt mjölade bullar. Och hans mun stod alltid en smula öppen, så att man kunde se ett par breda framtänder i överkäken, som hos en porslinsdocka. Det såg ju inte precis intelligent ut.

Han gick klumpigt och hans rörelser voro tafatta, men det låg något obeskrivligt förtroendeingivande och tillitsfullt i denna tröga och tunga gestalt. Och såg man in i de sparv-grå pupillerna, behövdes icke stor psykologisk vederhäftighet för att förklara:

— Den där kommer aldrig att göra minsta kräk något ont — utom sig själv.

Och dock kunde kanske en skarpare iakttagare hava tillagt:

— Men han har en sorts nästan mekanisk energi eller rättare envishet, som det beror på om han vid ett givet tillfälle låter gå ut över sig själv eller en annan ...

Hans historia var denna:

Föräldrarna och hela familjen voro affärsmän och handlande, industriidkare och småfabrikanter. Hans närmaste anhöriga tillverkade visst knappar i »stor stil», och bröderna ville, då åldern kom, att han skulle inträda i firman som resande. Men Grossmann, som studerat i München, hade där fått för sig, att han skulle bli konstnär. Stor och hastig uppgörelse. Han fick sin del av arvet utbetald och utköptes ur dynastien Gebrüder Grossmann. (Det var därför han av bohemkamraterna kallades Bruder Grossmann.) Han kom åter till sitt München och alla målarkretsarna, förslösade hastigt sina pengar och reste slutligen med en mager återstod till Paris, där han strax hamnade i Café du Dômes kända latmaskkollegium. Här totade han till löjliga små pasteller och teckningar, gatustudier och grändgenrer, av vilka ett par verkligen reproducerades av purt medlidande i den både bleksotstynande och hektiska »Le Témoin». För resten var han god kamrat och förnöjd människa, och man slog honom på axeln och i ryggen som när man klappar en stor och lurvig hund.

III.

En eftermiddag i oktober kom Grossmann i nervöst upphetsat tillstånd in på kaféet. Han berättade för ett par av vännerna, att han mött på en av de långa Grenellebulevarderna i den tidigt blånande höstskymningen, under en gammal klostermur, över vilken kastanjerna ånyo snöade blom, en mystisk dam. Hon var, trots att vädret icke var mulet, klädd i en waterproof från huvud till fot (möjligtvis för att dölja en ridklänning), bar en barett med fjäderagraff och ett ridspö i den behandskade handen. Hon hade hejdat Grossmann med en fråga på tyska, om en närbelägen gata, men därefter hade hon småleende fört samtalet in på konstnärliga ämnen: ateljéer, studenter, modeller, utställningar och stamkneiper. Hon var så vacker och överlägsen, att den stora gossen blivit ännu mer förlägen och förvirrad, och till sist rent av rädd.

— Det var något farligt i hennes skönhet, sade han. Emellertid — det mystiska kom sedan. Då han gått och vikit om flera hörn på sin kryssning upp mot Montparnassebulevarden, hade hon plötsligt stått mitt framför honom som sprungen upp ur asfalten. Och denna gång hade hon fattat tag i hans rockskört och lekfullt givit honom en liten klatsch med spöet, i det hon i hastig ton frågat honom, var hon kunde sända honom en biljett, om hon ville träffa honom. Grossmann, som ofta fick flytta, hade kaféet som stående postadress och sade så. Hon log. — Det är möjligt, att jag behöver dig... hade hon sagt.

Det blev ett oändligt jubel. De unga målarna tävlade om infallen.

Pascin frågade, om Bruder icke hade lagt märke till, att kvinnan hade sällsynt, askblont hår, absintgröna ögon och en blodmun, som nyss skuren med en smal kniv? Visste han ej att det fanns vampyrer? Herre gud, det visades till och med på varietéer och biografer! Reinert sade, att hon var en känd pervers prinsessa, och de andra drogo sina hypoteser allt ifrån excentriska skådespelerskor, kokotter och äventyrerskor till hemlighetsfulla miljonärsdöttrar med patologiska instinkter, som man helst ej talar om. Men Grossmann satt blek och orörlig, med nedslagna ögon och ett stelt leende kring den barnsliga gapmunnen.

Han mumlade:

— Hon sade hon behövde mig — hon kom från annat håll än gatan jag utpekat — nu minns jag att hon hade stövlar med sporrar — hon var mycket vacker, hon var skön, säger jag er! — hon var tyska... För resten är jag naturligtvis en fårskalle. Det har jag aldrig heller betvivlat...

Det var något rörande i denna naiva underkastelse hos jättepojken, och man återgick till de bruna ölbockarna och de gröna biljardborden, men Bruder blev sittande i ett hörn bredvid hyllan med tyska tidningar, insvept i ett blyfärgat moln av Caporalrök.

Den följande månaden kom Grossmann var timme till kaféet och frågade André, artisternas kyparfaktotum, om det ej var något brev till honom? Men det var aldrig annan post än de melankoliska brevkorten från en och annan släkting, vilken ännu erinrade sig den förlorade sonens existens, eller ett reklamkonvolut på villovägar, ett lotteriprospekt eller något förlegat korsband, en årsgammal räkning eller en feladresserad tidning. — Men icke den väntade biljetten, vars utseende han i fantasien utmålat som ett på en gång trolskt och förfärande budskap i stil med den österländska silkessnodden eller ett av Lucretia Borgias ödesdigra inbjudningsbrev.

En dag — det var i början av december — låg i kaféets poste restantefack G. en petit bleu. Med stora och manliga bokstäver stod hans namn, så som han uppgivit det, det vill säga bara efternamnet: Monsieur (och på raden under) Monsieur Grossmann. En pneumatique! Det hade aldrig hänt förr. Knappast i hemlandet hade han emottagit en Rohrpost! Det är anledning antaga, att Bruders fingrar darrade, då han öppnade denna lilla farliga tingest, men därom är intet känt. Kanske visslade han den berömda valsen, Le petit bleu, i takt med sitt hjärtas hamrande slag...

Alltnog, Bruder Grossmann försvann från Café du Dôme. Han var borta ända till julafton, då kom han blek och hålögd in på Versailles vid Place de Rennes, där skandinaverna och tyskarna i förening hade sin Réunion.

Han var alldeles nykter mitt ibland de halvnakna, dansande modellerna och de vinbålsberusade konstnärerna. Men de sparvgrå ögonen hade fått en djupare schattering, ungefär som då man doppar en fjäder i vatten: de liknade mörkgrå fläckar på kastorskinn.

Stimmet och stojet var oerhört, tobaksröken drev i bankar över ett larm, vilket steg och föll som ekodånet från ett vattenfall. Och ifrån våningen en trappa upp, där femfrancsmiddagen serverats, knallade de billiga champagnebuteljernas korksmällar i kapp med pianots misshandlande tangentslag. Ända ned i underlängans bortersta vrå, biljardhörnet, skreks och skrattades, skälldes och jamades sista gatvisans slagdängsmelodi i rytm med vridande höfter och böljande underkroppar. Oberörd av allt detta sade Qrossmann till en vän, som omfamnade honom:

— Allt är slut. Hon har rest till Monte Carlo för att jula. Kan du fatta, kan du förstå det?

Kamraten gapskrattade och skrek med vindoftande andedräkt:

— Du är ju galen — kom med till oss — Kleopatra och Jeanne och Ofelia äro därnere och dansa nakna. De ha alla frågat efter dig. Pascin kommer klockan tre från festen hos Thiele i Montmartre —

Han avbröt, ty han hade med ens upptäckt några fina bloddroppar, vilka sipprade ned under Bruders manschett.

— Vad är det — har du blivit sårad? Grossmann ville draga tillbaka armen, men

den andra höll handleden fast och rev upp ärmlinningen. Några smala streck löpte i sicksack över det vita hullet. Det såg ut som om en brödsporre ritat krumelurer i huden. Ynglingen blev blodröd och ryckte till sig handen.

— Jag har rivit mig, sade han.

I nästa minut sjönk han ned i panelsoffans läderfamn och borrade huvudet djupt i de korslagda armarna, som vilade på ekbordets fläckade skiva, vars otaliga ringar bildade bordeauxfärgade moln över hela ytan.

— Hon har misshandlat mig, ropade han mellan snyftningarna, men det angår ingen, det rör er inte, låt mig bara vara i fred, gå bort — ni förstår ingenting — ni vet inte — — —

De hällde burgunder och punsch över honom och sjöngo och hurrade, och till sist dansade också han en vidrig och kråmande bordelldans till tonerna av en spansk imitation.

IV.

Det var strax efter nyåret som vänstra strandens konstnärskolonier fingo besök av var sina bohemmecenater. Den ryskpolska mottog en grevlig diktare, skandinaverna stålade med en rik finsk alkoholist och tyskarna med en ung vildhjärna till baron, Wellebrandt Freiherr von Possack. Den senare visade sig efteråt ha varit en europeisk svindlare av halvjudisk börd vid namn Meyer, men det hör icke hit.

Under det att de båda förstnämnda herrarna samlade giriga och törstiga skaror kring sig i latinkvarteret, avlade den tyska baronen blott ett enda besök i Montparnasse. Tillsammans med några målare och samlare kom han en dag körande i sin bil och lät den stanna utanför Dôme. Redan innan han hunnit in blev det stor uppståndelse och hans namn flög från mun till mun. — Ville han köpa något — hade han icke legationssekreteraren med sig — han kom från Monte Carlo, där han vunnit en halv miljon — se, han höll Matissehandlanden under armen ...

Sällskapet kom in genom de skramlande glasdörrarna och beställde högljutt och i upprymd stämning champagne över lag. Grossmann väcktes ur sina grubblerier vid det smala och tomma kaffeglaset och blev presenterad — kamraterna hoppades, att han kunde inbringa något, ty hans namn var ej okänt på legationen. Men friherre von Possack stirrade perplext på detta vita och själsfrånvarande ansikte, det var som kände han igen det på beskrivning. Därpå skakade han på huvudet.

— Det är omöjligt, mumlade han, skulle detta vara en rival!

Och plötsligt brast han i skratt, ett bullrande och oblygt skratt, som skar i öronen. Kippande efter andan sade han till sig själv :

— Gud i himmelen, är det så han ser ut!

Grossmann stirrade lika bestört på den eleganta, pälsklädda främlingen; han förstod ingenting. Men på en gång flög det igenom hans hjärna, att någon nyss sagt, att denna kommit från Monte Carlo. Och stammande, uppfylld av sin fixa idés drömsyner, utbrast han:

— Säg mig — har ni — har ni träffat därnere —

Men innan han hunnit tala ut, hade baronen väst mellan sammanbitna tänder:

— Sch! Tyst! Om ni har någon liten studie, skall jag gärna köpa den — ni kan sända den till Ritz' hotell...

Han snurrade runt på klacken och började prata till höger och vänster. När han gick, hade han lovat taga ett tjog skisser och teckningar av de unga talangerna på Dorne.

Och det gjorde han verkligen. På det viset gick den hemska januari drägligt. Det vill säga: för alla utom Grossmann. Han sände ingen studie till Ritz. Med knutna händer och vilda blickar gick han för sig själv på kvarterets smågator. Han hade upphört att komma till kaféet. Ett original, en till och med ur Bayern utvisad fantast, en slags diktaranarkist, frågade var dag efter post åt Grossmann. — De bodde på samma eländiga hotell vid rue Delambre.

Månaden gick, och ingen brydde sig mer om den stackars Bruders mystiska kärlekshistoria. Alla sådana äro ju i den staden det mest vanliga. Alla ha upplevat något dylikt. Äventyren hänga som blad på bulevardernas plataner — det är bara att plocka eller låta vinden blåsa dem på sig. Kvinnor av alla slag, böjelser, tycken och nationer svärma kring de unga konstnärerna. Ingen tar till sist minsta intresse i sin grannes sagor. Palatsens prinsessor och grändens barn äro lika acceptabla i de tillfälliga och nyckfulla förtroendena över vinbägaren i pipans rök en stormtjutande nattstund. Herre gud, säger man med en inre axelryckning, det kan ju vara fullkomligt sant, vad han berättar, naturligtvis med litet grannlåt, litet påhäng för att göra det intressantare (det göra vi ju alla!), men i alla fall — jag vet ju vad som hände mig själv... Så säga de däruppe i Montpa'!

Grossmanns äventyr glömdes. Det kom nya rekryter på marknaden, och för resten tänkte var och en mest på sig själv.

I februari började karnevalslivet. Den ena balen, mer eller mindre offentlig, konstnärlig, privat eller vanlig turistmuff, avlöste den andra. Men det var bitande kallt, detta år, och de små fjärilarna huttrade i sina knappt skylande silkestrikåer, under det att de på kaféerna inväntade manliga vänner. — Ute på trottoarerna brunno mitt emellan serveringsborden små glödheta kokskaminer.

Den trettonde var balen hos Moussard, en bal, som tävlade med Quatz'arts i ryktbarhet. — Tretton är i Frankrike ett lyckotal.

På morgonen av denna dag, som var mer än vanligt gråkall, sutto Bruder och anarkisten på var sin sängkant uppe i hotellets vindskupa och sågo, hopplöst trista, ut genom de buteljgröna rutorna. I dimman skymtade Invaliddomen, men det var som om takguldet frusit bort och endast lämnat kvar en issmutsig sörja på den annars glänsande kupolen. Grossmann suckade.

— Jag har icke en sou! sade han.

— Inte jag heller.

— Och ingenting att pantsätta.

— Ha! det har jag aldrig haft...

Den landsflyktiga poeten spottade hätskt och föraktfullt.

Grossmann försjönk i tankar. Han mindes en lysande Fasching i München det år han blivit fri från släkten och ännu hade lösesumman orörd på fickan. Det var en karneval på flera veckor, oavbruten dag och natt, och man visste ej var eller hos vem man sov. Från Bal paré till Bal paré, på teatrar och hotell, till dess hela staden förekom att vara en enda stor danslokal med restaurang och orkester, där leende kvinnor stodo på supéborden och öste champagne över tumlet av frackar och dominos i ett regn av rosor, en flod av ljus och välluktstöcken av parfymer och ett stormbrus av druckna och skrattande röster. Han hade icke sett södern, Nizzas Corso, eller de små pärlbandsstäderna längs solstranden, där var dag karnevalståget i grotesk ståt drager fram, men han betvivlade, att deras maskerad överträffade eller ens kunde jämföras med den Fasching, han upplevt. Nej!

Men ändå. Hade allt gått som han önskat i sitt vanvett, hade han i afton dansat med världens enda kvinna hos Moussard. Han blev röd ända ut i örsnibbarna vid tanken.

— Vi skola gå på karnevalen i februari, hade hon sagt en rusig lyckostund, och då skall jag vara klädd som leopard och du skall vara min väktare — du skall vara neger, alldeles svart... Du skall få se, att hela salen hos Moussard skall tappa andan för några sekunder, då vi träda in ...

Bruder blundade. Hur ofta hade han icke sett scenen — den smidiga kattkvinnan och han själv som högväxt nubier mitt i en applåderande skara av alla nationers artister. Han hade till och med gjort några utkast, som dock voro för klumpiga att visa. Och nu? Nu var det den trettonde, i kväll dansade de lyckliga med sina älskade, och modellerna skulle tävla i uppfinningsförmåga och naken kroppsprakt. — Den stackars gossen ryste, så att tänderna skallrade.

Anarkisten skrattade.

— Det är kallt, sade han, och det blir ändå kallare därför att man aldrig ser en flinga snö. Det här gråa gör att man fryser mer... Man skulle kunna göra en upprorsdikt med symboler på —

Grossmann avbröt:

— Strunt i alla dikter och symboler. Allting är bara lögn! Om jag i natt vore neger och dansade med en leopard, så var det också bara lögn om några dar ...

— Vad menar du? sade poeten, som trodde, att kamraten började hungeryra.

Men Grossmann reste sig och började gå fram och tillbaka framför den sotsvarta och iskalla väggspiseln, vars tomma gap utsände ett kölddrag i stället för värme.

— Nu går jag ned på Dôme, muttrade den andra förargad, jag lånar en franc av värden, vi måste åtminstone ha kaffe och cigarretter.

Grossmann gick runt i rummet lik ett djur i bur. Det var ej långt ifrån att han brustit i gråt som ett barn. Nu ville han ej vara här längre, nu ville han hem. Det var bättre att frysa i München — där skulle kanske den inre kölden ge med sig och hjärtat tina upp. Ty luftens kyla var ej den värsta... Och vem visste för resten? Hon var ju tyska, hans hemlighetsfulla väninna, som han varit bergtagen hos lik en ny Tannhäuser — och förmodligen var hon nu i hemlandet — varför icke i München — där pågick som bäst nu Fasching! Bergtagen var ordet. Ack, hur många blevo ej bergtagna och kommo aldrig, aldrig loss i denna underliga, tjusande och skrämmande stad, där det var så hett och så kallt som aldrig annorstädes! — Så, nu kommer någon, det är väl värdinnan med käx om pengar och hot om utkastning...

Bruder stönade och tog sig förtvivlad i huvudet, under det trätrappan knarrade hårdare under brådskande klampningar. Det var anarkisten, som stötte upp dörren.

— Brev! ropade han.

Qrossmann spärrade upp ögonen.

— Ett verkligt brev? frågade han misstroget.

Det var ett stort syrenfärgat kuvert med svag violdoft och hans hjärta började bulta hårt. Men stilen var okänd.

Han vågade icke öppna det. Vad innehöll det? Det var styvt som kartong. Stämpeln var suddig, men bokstäverna E och V — En Ville — visade, att även avsändaren var i Paris.

— Kanske jag skall gå? sade anarkisten stött.

— Nej, nej, naturligtvis inte!

Och rodnande som en flicka slet Bruder upp brevet.

Det var två biljetter till Moussards karneval.

Intet annat.

Han vände ut och in på kuvertet, rev ur silkesinnanfodret, men där fanns intet utom de två gula lapparna med tryck i gammaldags och sirlig siratgravyr. Det var en mystifikation eller —

Eller? Han vågade icke tänka tanken ut. Men varför två ? Skulle han taga en vän med ? Biljetterna till Moussards skänktes sannerligen icke bort, man slogs om dem och de voro ju inte ens till salu åt vem som helst! Besynnerligt.

— Vet du vad, sade poeten, du skall bara gå och gå ensam. Giv mig den ena, så går jag ut och säljer den — det är inte svårt. Jag går in på Versailles, där sitter rika resande, som betala dubbelt för biljetten. Den kostar tio francs, jag får tjugu. Du kan ju giva mig en femma, om du vill... Så har du femton att roa dig på, en domino kan du låna, medan jag är borta, hos någon av gossarna — Pascin har ett halvt dussin.

Grossmann betänkte sig ett ögonblick. Det var nog en klok utväg. Kanske det rent av var menat så — en sorts finkänslighet.

— Kör till! sade han.

Det var på eftermiddagen av denna dag, som jag träffade Bruder Grossmann, och vi växlade ett par avskedsrepliker.

En del av det föregående och det härmed följande har jag plockvis hört vid olika tillfällen av hans vänner.

V.

Moussards stora sal, som låg djupt, så att trappor från alla sidor förde ned till den, strålade i en bländande belysning, vilken kom alla nakna lemmar och blottade kroppar samt paljetter och skir att glänsa. Man vadade redan i serpentiner och konfetti, och från logerna hördes alltmera i diskanten tilltagande gälla skrin. Den stora orkestern spelade oavbrutet från en hög estrad, under vars ena sidvägg var en rad bersåer. För övrigt var full servering på alla terrasser och läktare, under det att smårummen reserverats för de dyra supéerna, där matsedlarna icke har priser på rätterna. Ehuru etablissemanget tycktes fullt, var det utanför porten en lång vagns- och automobilkö, och i den mörka trädgården trängdes alla de privilegierade, studenter och konstnärer, vilka kände till bakvägen och klädlogerna. Dessutom rörde sig på torget en kompakt folksamling, huttrande i kölden, och på alla kaféer runt om den väldiga rotundabyggnaden sutto ännu maskerade gäster i full kostym vid ett sista glas vin efter den sena middagen. — Ibland sprang en liten halvnaken dansös eller gudinna under hopens handklappningar och rop tvärs över den avspärrade platsen framför huvudportalen. I de stora båglampornas kallvita sken såg man då hur vinden under sminket blånupit armar och ben.

Grossmann hade tvingat ned en hel två-francsdiné, till vilken hörde en liter rödvin, som han tömt till sista droppen. Han var mer matrusig än vinberusad, och tyckte, att en lätt bordeauxfärgad dimma som ett flor hängde över danssalen. Det var fruktansvärt hett, och luften uppfylld av alla slags essenser och patschoulidofter, myskaromer, lukt av upplöst smink och puderodörer, svett, vinångor, målarfärg, lackering, läder och vissnande blommor, rankor, blad, frukter. Sorlet dränkte ibland musiken, och de tusentals klackarna smällde som salvor av kastanjetter.

Men efter en timmes rundpromenad på alla läktare och i alla gångar var ruset borta. Han drack ingenting. Han såg ett hav av vaggande gestalter, där kvinnornas nakna skuldror var böljeskummet, men det berörde honom icke. Han tyckte sig aldrig på en gång ha sett så många fula och misslyckade individer — det fanns icke en liten docka, han velat taga i famn. Han träffade alla kamraterna och betraktade med vedervilja eller medlidande deras damer, som i bästa fall voro modeller, men oftast kaféslinkor från Boul' Mich'. De enda han kunde något så när gilla, voro de högväxta och blonda flickorna från Skandinavien, men de voro i alla fall för kalla och stela och för litet graciösa, de passade icke i den levande latinska miljön. Till sist blev han trött, huvudet värkte och strupen var dammtorr. Han satte sig i en tom berså under tribunen och fick en stor bock öl.

Det var en tillfällig paus. Det stora tåget höll på att ordnas, och under avvaktan på nattens evenemang, då musiken upphört och dansen avstannat, dämpades munterheten, skratten hördes på avstånd och enstaka leksaksbomber, som exploderade, framhöllo än mera det konstlade i denna underhållning. Deltagarna slappnade och betraktade utan intresse varandra, kanske halvt generade över utklädningen och dess brister.

Bruder Grossmann ryckte till.

I bersån bredvid talades tyska. Det var två herrar, genom spaljén såg han dem tydligt, och igenkände den ene som sitt lands legationssekreterare. De voro omaskerade, i frackar och pälsar, vilka senare de vräkt över en stol.

— Vem är hon? sade diplomaten.

— Vet ej. Rik, mycket rik, och frånskild. Men från vem ? Man påstår en av våra största industrimän. Excentrisk — lindrigt sagt! — kolossalt, kolossalt! Som kärt barn har hon många namn — det sista är helt enkelt fru Bauer.

Grossmann torkade sin panna. Ångesten ville strypa honom. Det var ju hon. Var hon här? Hade hon sänt biljetterna?

Den nonchalanta, överlägset släpande rösten fortsatte:

— Och Possack skall vara neger, haha! Hon är vad engelsmännen säga om kungstigern: a maneater, och han är snart uppäten. Apropå, nu hörs underliga rykten om hans pengar?

Diplomaten svarade, i det han klämde fast sin monokel:

— Ja, vi ha undersökning i gång — förbannat obehagligt — ser ut som om hans namn vore falskt — förbannad historia ...

Det gick runt för artistens ögon, runt som i en karusellgunga. Nu blåstes fanfarer, de båda herrarna gingo helt obesvärat och skrattande upp på estraden, klivande på stolar och bord. Någon ville hindra dem, men legationssekreteraren visade ett kort och hindret försvann bockande. Grossmann reste sig också — varför icke göra som de? Det var för resten likgiltigt, om man kastade ut honom. Han var redan en utkastad ... Och visslande besteg han upphöjningen på samma sätt som de fina landsmännen.

Karnevalståget var redan inne i salen och ingen gav akt på honom. Orkestern hade placerats på en läktare, och han kunde obehindrat bakom en pelare iakttaga allt. Ämnet, som de marscherande detta år skulle illustrera, var Salambo på grundval av Flauberts roman. Och hela den färglysande skaran var också maskerad i barbarisk glans, de många nakna kvinnorna, de vilda männen, djuren, vargarna, tronerna och bärstolarna samstämde i stil och utsmyckning. Gång på gång gick ett hänfört mummel, vilket steg till larmande bifallsrop, genom åskådarmassan, allt eftersom de olika avdelningarna drogo förbi, representerande skilda konstnärsgrenar, akademier och ateljéer.

Alla dessa vackra linjer, glänsande ögon och glimmande vapen passerade i växlande och dock harmoniskt spel förbi honom, utan att tända hans beundran. Den tändande gnistan fanns där icke.

Redan började skockarna på ömse sidor av masker och supégäster att slå samman som två flodböljor i en slussgrav. De sista leden blandades i oordning och virrvarr. En och annan musikant kom upp på estraden och letade sig fram till notställaren.

Då ljödo på nytt smattrande hornsignaler och någon slog skrällande slag på mässingscymbaler. Alla sågo mot draperiingången, ur vars dunkel imiterade bölanden och rytanden hördes, blandade med verkliga djurläten, bräkanden och kacklanden. En vit och en svart häst med förgyllda hovar leddes dansande förbi, därpå åsnor, getter, lamm, svin och fåglar. De voro offerdjur och buro kransar och blommor. Men därefter kommo ett par burar med uppstoppade vilddjur, lejon och tigrar, samt en teaterelefant med en statist i vart ben. Nu haglade speglosor och konfetti. Detta slut var ett fiasko.

Ännu en trumpetstöt och stämningen kastades om. Under höga rop och applåder rullades på en låg vagn, dragen av slavar, en hög, spänstig neger i djurhud genom skarorna. I gyllene länkar höll han, sammanknipen på golvet, en underbart smidigt vuxen kvinna i leopardskinn — ett skinn som lämnade det mesta av hennes sköna kropp bar. Den vita huden var delvis strimmad i matt förgyllning och brösten starkt guldfärgade. Håret var guldpudrat och ögonen tuschcirklade. Pupillerna lyste som verkliga rovdjursblickar. En strålkastares bländande och breda silverstrimma följde den sällsamt eggande bilden.

Grossmann stirrade orörlig på synen. Det var hon, mystiken i hans unga liv, som inför tusen ögon drogs förbi som ett allmänt skådebyte. Och med vilken skamlös vällust mottog hon ej i sitt triumferande leende bifallet från alla dessa profana och främmande! Ett rött moln skymde allt för hans ögon.

Men Bruder väcktes hastigt till medvetande. Man puffade honom hit och dit, skuffade honom i ryggen, fick honom ut genom en dörr och nedför en trappa. Han stod i en gång och hörde jublet och tumultet inifrån, där karnevalståget upplösts. Statister och modeller sprungo förbi honom, förföljda av unga herrar i frackar och höga cylinderhattar, en modern parodi på satyrjakten och flyende nymfer. Då han vacklade mot en ingång, mötte han i själva dörröppningen sin kvinnliga leopard, buren på ett obeskrivligt sätt av den falska negern.

Det stora barnet Bruder glömde allting för den vansinniga harm och förödmjukelse han i ögonblicket kände. Han ställde sig mitt i vägen för den yra kavalkaden och slog kvinnan med knuten hand rakt i ansiktet, i det han högt ropade sitt språks grövsta ord.

I nästa sekund låg han omkullslagen på golvet, sparkad och genompryglad av dussintals upphetsade balgäster och endast med yttersta nöd lyckades man få honom levande utburen och arresterad. Det var Bruder Grossmanns, om icke sista så dock nyttigaste karneval.

Ty fast jag aldrig — och för övrigt få av hans forna vänner — återsett honom, vet man dock att konsulatet fick honom så fort som möjligt över gränsen, och att han nu är återupptagen i dynastien och en högt värderad, oromantisk firmamedlem. Knappar, en gros, tror jag.