Drufvorna (Sånger till Hulda)
| ← Böner till Hulda |
|
Vårstycke → |
Drufvorna
eller
Södern och Norden
Glödande drufyor
Fick jag från södern.
Ack, hvad min tunga
Prässade safter:
Högröda perlor
Duggade rundt om
Hjertat: i hvarje
Bodde ett lif;
Från mina sinnen
Spirade rosor,
Uti hvars kalkar
Tankar och känslor
Vingade sutto
Fjärilar lika.
Och för mitt öga
Fantasus ställde
Södern, med sina
Drufklädda kullar,
Rundt om hvars hjessor
Våren jag tyckte
Binda med solen
Eviga kransar,
Smekta allenast
Lätt utaf vestan
Vindarnes majfläkt. —
O, huru fattig
Syntes mig icke
Deremot Norden,
Med sina höga
Mosslupna klippor;
Med sina dystra
Mörkgröna tallar,
Hvilka blott vintern
Vågar att famna.
O, huru fattig! —
Men som min tanke
Svärmade så,
Nalkades Hulda.
Sjelfmant hon satt sig
Leende i mitt
Gungande knä;
Och sina runda
Liljhvita armar
Lindade kring mitt
Klappande bröst;
Och sina ögon,
Oskuldens himlar,
Fäste hon på mig;
Och i det kinden
Glödde, hon slutligt
Bjöd mig de friska,
Rosiga, läppar:
Menniskosjälens
Glödande drufvor,
Och emot mina
Prässar jag dem.
O, huru fattig
Fann jag ej Södern
Då emot Norden.
O, huru fattig! —