Dumrath Spinoza 1908/11
| ← X. |
|
XI.
Spinozas litterära verksamhet är icke särdeles
omfattande och gynnades icke heller af en ledighet, som
man skulle kunna tro, att hans oberoende skänkte
honom. Till arbetet för hans lekamliga uppehälle,
hvilket tog honom i anspråk under större delen af dagen,
kom nämligen hans långvariga sjuklighet, som ofta
måste lägga stora hinder i vägen för hans filosofiska
verksamhet. Äfven den ensamhet, i hvilken han lefde,
verkade hämmande, enär den afstängde honom från ett
rikare idéutbyte med andra forskare och inskränkte
hans läsarekrets. Som en fattig och bannlyst jude
började han sin filosofiska bana; förföljelsen lurade på
honom, innan han ens framträdt med någon skrift, och
från de kristnas misstankar kunde han aldrig fria sig.
De vänner, som visade honom deltagande, voro få, och
ingen af dem hade anseende och makt nog att skydda
honom. Den viktigaste tjänst de kunde göra honom
var att efter hans död gifva ut hans verk. Hvarje
försök, som han själf gjorde i detta afseende, stötte
nämligen på hinder och faror, mot hvilka Spinoza icke
hade något skydd. Ville han bevara den till all filosofi
nödiga sinnesron, måste han tiga. De få lärjungar, som i tysthet studerade hvad han i handskrift
meddelade dem, förstodo honom knappast och förmådde
icke rycka honom ur den andliga isolering, till hvilken
han såg sig dömd. Icke utan rörelse läsas de ställen
i hans bref, där han utan att klaga uttalar sitt öde:
“Resten är tystnad.“
Och tystnaden kring hans verk och person blef lång. Visserligen lästes efter hans död i Holland hans skrifter här och där i arminianernas och kollektanternas kretsar, men ut i världen gingo de icke, och först Lessing kunde i Tyskland åter börja hänvisa till Spinoza, sedan man om honom, enligt Lessings uttryck, “talat som om en död hund“. Men sedan dess har också hans inflytande varit i ständigt stigande. På Goethe gjorde hans skrifter det lifligaste intryck och satte också djupa spår i hans diktning och världsåskådning. Den store predikanten Schleiermacher var det förbehållet att också lösa den förbannelse, som i religionens namn så länge hvilat öfver Spinoza, och göra den till välsignelse. I sina “Tal om religionen“ firar Schleiermacher också Spinozas minne på ett sätt, som icke är den misskände och tyste filosofens upprättelse, utan hans hänförda förhärligande: “Honom genomträngde den höga världsanden, det oändliga var hans början och slut, universum hans enda och eviga kärlek; full af religion var han och full af helig anda, och därför står han också ensam och oupphunnen; mästare i sin konst, men upphöjd öfver det profana skrået, utan lärlingar och utan burskap.“