Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

liga karaktär. “Det är“, säger han,“ det dystra draget hos en tänkare, visserligen ett förkastelsens tecken, “men icke den passiva, utan den aktiva förkastelsens; det är filosofen, som förkastar villfarelserna, de tanklösa lidelserna och framför allt människornas lögn!“





XI.


Spinozas litterära verksamhet är icke särdeles omfattande och gynnades icke heller af en ledighet, som man skulle kunna tro, att hans oberoende skänkte honom. Till arbetet för hans lekamliga uppehälle, hvilket tog honom i anspråk under större delen af dagen, kom nämligen hans långvariga sjuklighet, som ofta måste lägga stora hinder i vägen för hans filosofiska verksamhet. Äfven den ensamhet, i hvilken han lefde, verkade hämmande, enär den afstängde honom från ett rikare idéutbyte med andra forskare och inskränkte hans läsarekrets. Som en fattig och bannlyst jude började han sin filosofiska bana; förföljelsen lurade på honom, innan han ens framträdt med någon skrift, och från de kristnas misstankar kunde han aldrig fria sig. De vänner, som visade honom deltagande, voro få, och ingen af dem hade anseende och makt nog att skydda honom. Den viktigaste tjänst de kunde göra honom var att efter hans död gifva ut hans verk. Hvarje försök, som han själf gjorde i detta afseende, stötte nämligen på hinder och faror, mot hvilka Spinoza icke hade något skydd. Ville han bevara den till all filosofi nödiga sinnesron, måste han tiga. De få lärjun-