Dumrath Spinoza 1908/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
Under medeltiden hade ingenstädes det kring världen
spridda judiska folket nått en sådan höjd af kultur,
välstånd, vetenskap och konstflit som i Spanien
från midten af 11:te till slutet af 14:de århundradet i
skydd af mohammedanska härskares upplysta tolerans.
Sålunda kunde Ibn Gebirol, af de kristna kallad
Avicebron, i sin skrift Fons vitæ, d. v. s. “Lifvets källa“,
utveckla idén om en form och en materia, som uppenbarade sig i allt, med andra ord en substans, som ägde
bestånd i och genom sig själf och innebure alla skillnader,
antoge alla former och förlänade allt sitt väsen
och sitt namn. I det följande århundradet sökte Moses
Maimonides från Cordova förena tro och vetande genom
att tolka bibeln på rationalistiskt sätt och framhöll, att
vetenskaplig insikt i guds väsen vore en nödvändig
förutsättning för kärleken till honom.
Med de kristna rikenas uppsving i Spanien skulle emellertid andra tider komma för den judiska odlingen därstädes. Mot slutet af 14:de århundradet utbröt sålunda den första stora judeförföljelsen, ursprungligen föranledd af judarnes penningmakt och finansiella betydelse, upptänd af folkets hat och munkarnes fanatism, underblåst af den djupt skuldsatta adeln. Enda medlet till räddning syntes vara att öfvergå till kristendomen, och många af de förföljda blefvo också katoliker, men vidhöllo i hemlighet sina fäders tro och bruk. I de kristnas ögon voro de icke heller annat än misstänkta kättare, inom kyrkan ändå farligare än deras forna trosfränder utanför henne.
Mot dessa kättare — “marannos“, såsom de kallades — anropades den domstol, hvilken särskildt hade sig ombetrodt att värna kyrkans trosenhet och som redan i södra Frankrike gjort så förträfflig nytta mot albigenserna — inkvisitionen.
Sedan Kastilien och Aragonien förenats till ett rike under Isabella och Ferdinand, gingo kyrkans angelägenheter hand i hand med politikens. “Ferdinands religion var politik, liksom Isabellas politik var religion“, och med morernas herravälde skulle det för alltid vara slut med judarnes härlighet i Spanien. I detta syfte förband sig den världsliga härsklystnaden med den kyrkliga och båda med rofgirigheten. Efter Granadas fall utkom 1492 det kungliga edikt, som fördref judarne från Spanien.
En del utvandrade till Portugal, men endast för att därstädes utsättas för om möjligt ändå grymmare förföljelser. Endast för en kort tid — och detta genom påfvens ingripande — kunde de undandraga sig det öde, som hotade dem, genom utvandring, ty sedan Filip II af Spanien 1580 blifvit konung äfven i Portugal, beröfvade han judarne rätten att utvandra. Endast hemlig flykt kunde numer rädda dem undan förföljelse och bål.
En stat fanns emellertid i Europa, som erbjöd en fristad. Sedan Nederländerna afkastat det spanska oket och inom sina gränser grundat politisk och religiös frihet, blefvo de också tillflyktsorten för alla, som förföljdes för sin tro och sina åsikter. I Holland funno de portugisiska judarne icke allenast en asyl, utan äfven ett nytt hem. Den första flyktiga familjen Pereira kom 1593 till Amsterdam, och snart kommo nya skaror af portugisiska utvandrare. Inom kort åtnjöto de i de fria nederländska städerna full tolerans och alla lagliga rättigheter utom delaktighet i statsämbetena. Efter några få år räknade den portugisiska judiska församlingen i Amsterdam 400 familjer och 300 hus; en ny synagoga blef nödvändig och äfven en judisk läroanstalt upprättades, i hvilken undervisning meddelades i hebreiska, judisk teologi och studiet af Talmud.
Under dessa nya förhållanden vaknade åter nitälskan för fädernas lära. För hvarje underrättelse om de nya offer, inkvisitionen på Pyreneiska halfön skördade bland judarne därstädes, upplågade hos deras trosförvanter i Amsterdam trosifvern allt lifligare på samma gång som hatet till hvar och en, som vågade antasta lagen. Naturligt nog ville man icke se en religion föraktad, som skapade martyrer i massa. Den fanatism, som på detta sätt uppstod bland Amsterdams judar, besjälade äfven deras rabbiner, och den trosdomstol dessa bildade var också knappast mindre förföljelselysten än inkvisitionen, ehuru lyckligtvis mycket mera vanmäktig.
Att församlingen i Amsterdam icke heller utan framgång lärt af inkvisitionen, skulle en af dess medlemmar, Gabriel da Costa, erfara. Denne man, son af en nykristen i Porto, hade själf varit katolik och inom katolska kyrkan till och med nått värdigheten af domherre, då han genom studiet af Gamla testamentet öfvertygade sig om den judiska lärans företräden framför katolicismen, afföll från denna och efter omskärelsen kallade sig Uriel da Costa.
Då han fann, att rabbinernas lära stridde icke blott mot bibeln, utan äfven mot guds naturliga uppenbarelse, greps han af nya tvifvel och drefs småningom till en deistisk, för de positiva religionerna främmande ståndpunkt, förkastade läran om odödligheten och ådrog sig sålunda de judiska trosauktoriteternas förföljelse. Han utstöttes ur synagogan och anklagades för gudsförnekelse hos Amsterdams myndigheter, hvilka straffade honom med fängelse och läto offentligen bränna hans skrift. I flera år uthärdade han den isolering, till hvilken hans exkommunisering ur den judiska församlingens gemenskap dömde honom, men slutligen höll han icke ut längre, utan underkastade sig och upptogs åter. Nya lagöfverträdelser ådrogo honom nya förföljelser och en ännu svårare bannlysning. Då han sökte befrielse från denna, måste han först ödmjukt återkalla sina villomeningar, hvarefter han gisslades inför hela församlingen. Till slut måste han kasta sig ned vid synagogans tröskel och låta de troende skrida fram öfver sig. Bruten af förtviflan öfver sitt krossade lif och den misshandling han utstått gaf han sig 1640 själf döden.