Nedtecknad i August Bondesons Visbok, 1903. I Visbok, 1923 publicerad som Kärleksvisa och i Den gamla visboken, 1954, under rubriken Skillingvisor.
Edvin går därborta, går ej fram till mig,
han ser nog sin Emma, men fördöljer sig.
Han, som ständigt smög sig i min väg förut,
var jag inom hyddan eller gick jag ut.
Tyst, jag hör hans stämma. Känner den så väl,
sen första gång den trängde sig uti min själ.
Så bakom mitt fönster sjöng han mången kväll,
sedan stäms hans luta vid en annans tjäll.
Förr han blommor plocka, och han band dem förr
till en krans var morgon ny, uppå min dörr.
Den, som nu där hänger, kom dit längesen
och beständigt vissnar, faller blad av den.
Att jag i min enfald trodde honom så,
trodde när han räckte mig sin hand därpå.
Ack, om jag än bröt det, bröt han ej ändå,
att jag i min enfald trodde honom så!
Skön med vårens sippor slog hans kärlek ut
och med sommarens rosor tog den hastigt slut.
Kanske, när han ser dem spricka ut igen,
kommer han tillbaka till sin glömda vän!
Men då skall jag svara: "Jag vill älskad bli
ej blott rosentiden, den är snart förbi.
Vill du ej bli hos mig även vintern,
fly då bort som fjäril'n och försvinn med den!
