Ejdern

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Trasten
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Ejdern
Dufvan  →


[ 91 ]

    Inåt land, inåt land
Är för qvaft mig att lefva, jag drar mig åt strand.
    Åt hafvet, det vida, mitt öga vill blicka,
    Dess brus vill jag höra, dess luft vill jag dricka.

    Invid vågornas sång
Är en stenhäll mig nog, och ett läger af tång.
   Jag lemnar en pösande bädd åt de rika,
   Min egen är hård och är sorgfri tillika.

   Till den sydliga jord
Stod än aldrig min håg, jag är kustvakt i nord.
    Jag håller mig helst invid Ishafvets kanter
    Och Kattegats holmgård med stupande branter.

    Blott i skär och på ö
Vill jag bygga och bo, vill jag lefva och dö.
    Ej jorden mig har någon föda att räcka,
    Men hafsfrun mig matar med mussla och snäcka.

    Dyker hungrig jag ner,
O hvad slott af koraller och perlor jag ser!
    Så delar af dygnet jag in hvarje timma
    Att simmande flyga och flygande simma.

[ 92 ]

    Än i djup, än i höjd,
Ser du dyka min sorg, ser du flyga min fröjd.
    Du drömmer ej du om de tusen besvären,
    Och nöjena se’n, af ett lif uti skären.

    Hellre sträcker du dig
Uppå mjukaste bolstrar, som — röfvats från mig.
    Du tog hvad så väl jag behöfde att skyla
    Mig sjelf och de späda, som darra af kyla.

    När som viking ibland
Jag far långt ut till hafs, blir min maka på strand.
    Hon rufvar på äggen i moderligt sköte,
    Och flyger med ungarna se’n mig till möte.

    Ja, med hela sin kull
Ses hon komma, och dunen de skina som gull.
    Jag helsar de unga i grannskap af solen,
    Och lifvet blir rikt midt i kyliga polen.

    O! vi veta ej af
Annan verld än en klippa, en himmel, ett haf.
    Vårt lif är en suck ifrån stranden, som smyger
    Till tystaste djup, och till stjernorna flyger.