Dufvan (Böttiger)
| ← Ejdern |
|
Storken → |
Det är nu för längese’n,
Men det minsta barn vet än
Att, när floden var förrunnen,
Var det jag, som kom igen
Med ett oljoblad i munnen.
Och jag är, fast späd och svag,
Glädjens härold än i dag,
Kärlekens budbärarinna, —
Och hvem drog, om icke jag,
Fordom skönhetens Gudinna?
När hon i sin ljusa char
Ännu genom luften far,
Ser du ej, hur dufvor tvenne
Till sitt spann hon än har qvar?
Skada blott, du ser ej henne.
Mellan älskande jag bär
Hjertats brefpost. Öm och kär,
Är jag trogen hem och maka.
Sänd mig bort, hur långt det är,
Och jag hittar dock tillbaka.
Hvad du säga vill din vän,
Som der borta dröjer än,
Bind det varsamt under vingen!
Svaret bringar jag igen,
Och skall röja det för ingen.
Ljufligt att i eget bo
Kuttra om sin ömma tro.
Ljufligt vara så i tiden
Bild af huslighet och ro,
Bild af kärleken och friden.
Mig, ett stoftets ringa grand,
Större under sker ibland,
När det högsta, rena, ljufva,
När Guds egen helga And’
Sväfvar neder som en dufva.
Ej som örn, och ej som svan,
Klöf han ljusets ocean,
Vattnets perlor kring han stänkte,
Nej, vid dopet i Jordan
Han som dufva ned sig sänkte.
Ödmjuk, huldrik, vänlig som
En af oss, hitner han kom. —
Om du honom bort ej jagar,
Till ditt hjerta småningom
Kommer så han alla dagar.