Elvira Madigan

Ofta benämnd med sin titelrad Sorgeliga saker hända. Utgavs första gången på Saxons eget förlag i Sundsvall 1889. Texten finns bland annat också i Visbok, 1923, med titeln som här, och i Den gamla visboken 1954, under rubriken "Sanna händelser". Även publicerad av Lennart Kjellgren i Visor från farfars tid, LT pocket, 1973.
Originalversionen av skillingtrycket hade 16 strofer, men omarbetade versioner, oftast i nio strofer, dök tidigt upp. Redan i "Dalkullans Sångbok", utgiven i Chicago 1903 finns en version som är i stort sett identisk med den version Saxon publicerade 1931. Däremellan finns ett antal annorlunda versioner; i vilken utsträckning Saxon själv bidragit till dessa omarbetningar är oklart. Förmodligen bör den nutida versionen betraktas som ett verk som bara delvis är av Saxon.

Den nutida versionen, publicerad av Saxon 1932

Sorgeliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgeligast är dock denna —
Den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
Ögon blå och kind så röd,
Smärt om livet som en stängel;
Men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
Lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina
Ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
Vacker var han, utav börd,
Ögon lyste, hjärtan darre
Och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter
Barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde,
Med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden
Men den tog ett sorgligt slut,
Ty långt ut i vida världen
Tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar,
Ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar
Bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta,
Greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andas förr'n hon dog.

Ack mig hör, Ni ungdomsglada,
Tänk på dem och sen Er för
Att Ni ej i blod får bada
Ni ock en gång, förr'n Ni dör!

Originalversionen från 1889

Sorgeliga saker hända
uti våra dar försann,
sorgligast dock är den ända
som tog fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel,
ögat glödde, kinden log,
smärt om lifvet som en stängel,
fastän hastigt slut det tog.

Utför svandunshalsen hvita
gullgult fagra håret låg.
Hon i ryggen kunde bita
sig, så vig man henne såg.

När hon dansade på lina,
som en liten lärka glad,
bifallsropen hördes hvina
ifrån stolen, bänkars rad.

Hvart hon drog, vid hennes fötter
sågos städse män af ton,
men hon vid kurtis var trötter,
ty ett hjärta sökte hon.

Så kom löjtnant grefve Sparre,
bildad, vacker, utaf börd.
Ögon blöden. hjärtan darre,
ty hans kärlek här blef hörd!

Han var gift, men från sin maka
sig han skilde inom kort,
allting ville han försaka,
med Elvira flykta bort.

De till Danmark styrde färden,
och där vardt på resan slut,
fast långt bort i vida världen
de dock tänkte draga ut.

Här vardt slut på deras pängar,
ingenting att lefva af.
För att undgå ödets slängar
sökte de sig ro i graf.

Ut till Tåsinge de drogo
bort en sommarmorgon klar,
fast de inför andra logo,
dödens insegel de bar.

Uti grönan lund de åto
mat och drucko äfven vin
för att sig bereda låta
till den sista färden sin.

Sen revolvern Sparre lade
i sin hand och sigte tog,
skottet small, Elvira hade
andats knapt förr än hon dog.

Sen emot sitt eget hjärta
vapnet satte han med mod
förr'n sekunden gått, hvad smärta!
låg han där uti sitt biod.

Utan tanke på hvad följde,
de från allting flyktat hit,
visste ej att framtid döljde
endast moln, hvarenda bit.

Förr'n du tänkt dig för ej handla,
du ej känner ödets bud,
rosig dröm kan sig förvandla
uti sorg, om så vill Gud.

Tänk därpå, du ungdom glada,
som så sällan ser sig för
att ej du i blod får bada,
du också förr än du dör!

Version från "Sex innerligt vackra visor", Malmö Visförlag nr 65, utan årtal (troligen tidigt 1900-tal)

Omtryckt med så gott som oförändrad text av Svenska Visförlaget i Tomteboda 1906 och 1908.

Sorgeliga saker hända
Som romaner fylla kan,
Ämne för en dikt, måhända,
Det var fröken Madigan.

Vacker var hon som en engel,
Kind så röd och ögon blå
Smärt om lifvet som en stängel,
Tjusande att se uppå.

När hon dansande på lina,
Lik en liten lärka glad,
Bifallsropen hördes hvina
Ifrån långa bänkars rad.

Då kom löjtnant Sixten Sparre
Vacker, bildad, adlig börd,
Ögat strålar, hjärtat darrar,
Ty hans kärlek den blef hörd

Gift var Sparre, men sig skilde
Från sin maka inom kort,
Allting han försaka ville
Med Elvira draga bort.

De till Danmark styrde färden,
men den resan den blef kort,
Fastän långt i vida verlden
Tänkte de att draga bort.

Det tog slut på deras penga',
Ingenting att lefva af.
För att undgå ödet stränga
Sökte de en blodig graf.

Nöd och kärlek dem förenat.
Lefva här det var ett tvång
Derför båda nu sig enat
Dö på en och samma gång.

Sparre en revolver lade
I sin hand och sigte tog,
Mot Elvira, hvilken sade:
"Sixten min!" - och föll och dog.

Vidt kring land och rike denna
Händelse sig spridde ut,
Skildra den förmår ej penna' -
Brottslig början - rysligt slut.

Tänk derpå i ungdomsåren.
O hur lätt du falla kan!
Brottslig kärlek, följ ej spåren! -
Tänk på Sixten, Madigan!

Versionen från "Dalkullans Sångbok", 1903

Sorgeliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgeligast är dock denna,
Det om fröken Madigan.

Vacker var hon som en engel:
Ögon blå och kinder röd',
Smärt om lifvet som en stängel;
Men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
Likt en liten lärka glad,
Hördes bifallsropen hvina
Ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom grefve, löjtnant Sparre,
Vacker var han, utaf börd,
Ögon lyste, hjertat darra',
Och hans kärleksbön blef hörd.

Grefve Sparre, han var gifter,
Barn och maka hade han
Och från dessa då han rymde
Med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden
Men det tog ett sorgligt slut,
Ty långt ut i vida verlden
Längta' de att slå sig ut.

Det tog slut på deras pengar -
Ingenting att lefva af!
För att undgå ödet stränga
Taga de sin ro i graf.

Så pistolen grefven lade
I sin hand och sikte tog
Skotte träffa' Elviras hjerta,
Knappt hon andas, förr'n hon dog.

Ack, hör nu, ni ungdomsglada,
Som så sällan ser er för
Att Ni ej i blod få bada
Ock en gång, förrän ni dör!

Version från 1929

enligt "Hjalmar och Hulda, Elvira Madigan och andra gamla visor "tryckta i år""

Sorgeliga saker hända
som romaner kallas kan,
endast en jag vill omnämna,
den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel,
kind så röd och ögon blå,
smärt om livet som en stängel,
tjusande att se uppå.

När hon dansade på lina
likt en liten lärka glad,
bifallsropen hördes vina
ifrån bänkars långa rad.

Kom så in där greve Sparre,
vacker, nobel, utav börd,
ögat strålar, kinden darrar
ty hans kärlek den blev hörd.

Greve Sparre, han var gifter,
barn och maka hade han,
men från dessa nu han rymde
med Elvira Madigan.

De till Danmark ställde färden,
men den resan den blev kort,
utan pengar ut i världen
tänkte de att draga bort.

Slut som sagt var deras pengar,
ingenting att leva av,
för att undgå ödet stränga
båda de sitt liv nu gav.

Sixten en revolver lade
i sin hand och sikte tog
på Elvira, vilken sade:
"Sixten min!" och föll och dog.

Hören det, I ungdomsglada!
tänk på dem och sen er för,
att ni ej i blod må bada
ni ock en gång förrn ni dör!