En Sikters missöde

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till Clara
En Sikters missöde.
av Elias Sehlstedt
Floden  →
Ur Fiskmåsen. Poetisk Vår-Kalender för 1853 af E. Sehlstedt utgiven 1853.


[ 43 ]

En Sikters missöde.


Just Trettonde-dagen i fjol, Femtitvå,
Då blef det ett slädparti helt apropå.

Siktern tog sin frack och sin bästa sourtut;
Den ringaste fläck togs med kaffe-sump ut.

Han hyrde sig häst och en släde med fäll,
Och gick upp till Söder och bjöd en Mamsell.

Och tåget bar af genom Lagårdslands tull;
I fällen de mådde som perla i gull.

Se’n dansades glupskt, och det kan ingen tro,
Hvad man hade roligt på Lidingö-bro.

Men hastigt Mamselln, med en stämma så mjuk,
Kom hviskande ömt: ”Herr Sikter! jag är sjuk!

Jag måste till staden.” — Och genast Mamselln
I slädan bars ut och insveptes i fäll’n.

Om tinning och kind blef hon blek som en snö;
Siktern trodde jemt, att hans dam skulle dö.

[ 44 ]

Som ljungelden far, så han körde i traf.
Storgatan straxt hon ett anskri uppgaf.

”För Guds skull”, hon skrek, ”ring i närmaste knut!”
Han ringde — och bums kom en Barnmorska ut.

Den sköna försvann, och det var kanske bäst: —
Siktern stod, i synen så lång som en häst.