En anklagare

Ur Kolvaktarens visor, 1915.

En anklagare

”De flytta råmärken,
en rövad hjord föra de i bet.
De faderlösas åsna bortföra de
och änkans ko taga de i pant.”
Jobs bok.

Sten den hemlöse var hans namn och han visste icke vem hans fader var. Hans mor var en fattig kvinna från Blyvikshållet. Det säges att hon var vacker och kunde sjunga visor, och att Sten var produkten av en jägarynglings svek mot henne, vilket kan vara sant eller lögn, efter människor berättat det.

När jag träffade honom första gången hade han gått full i fyra dygn, gick för tillfället i bakrus och bar en våt handduk lindad om huvudet. Hans två veckor gamla skäggstubb var full av jord och sot och näsan var sönderskrapad. Efter vanligheten hade han varit i slagsmål och dragit sig tillbaka till sin koja i ensamheten för att, som han sade, begrunda varför han fanns till, ty han var en stor filosof. Då satt han framför glöden och drack kallt kaffe i brist på brännvin och bjöd mig snus med en min, som om han haft medlidnade med större delen av mänskligheten.

Andra gången jag såg honom var han biträde åt en kartritare, som för godsägare Grots räkning kartlade torpen och skogen kring finnmarken. Han var nykter då, bindeln kring huvudet var borta och ansiktet rent och rakat.

När jag kom förbi, var kartritaren borta på middag. Sten låg i skuggan aven väldig sälg, med en ölflaska och en smörgås.

”Dä är bara svagdricka”, sade han med en missnöjd gest mot flaskan. ”Kan inte fanen få öl här.”

”Hur går det att rita kartor?”

”Tja, dä är ett hälsickes springande, förstås. Å den här lantmätarn är bara ett ämne än så länge, en student mä flickhänder, skägglös å vek, som det står i ’Vikingen’. Dä är en överklassare, förstår du, en sån som ska bli styresman för skogen, jägmästare eller nå sånt där. För övrigt är han hygglig, men på skogen är han dum, förstås, dä hjälper inte, om han sen kan både grekiska och astronomi. Men dä roliga ä att han tror att jag ä ändå dummare. Första dan fråga han mäj om folk, finnfolk förstås, menade han, kan trolla än i dag. ’Ja’, sa jag, ’bara dom blir fulla så kan dom både koppa å spå å trolla, å kan få fram fan å allting.’

Å så när vi kom till Pajsodammen, där mjölnar-Anders, du vet, skar halsen av säj för tolv år sen, så sa jag: ’Här skar en fattig satan halsen av säj en kulen kväll, för han hade ingenting å äta, å dä var herrarnas fel.’ — ’Hur så’, sa han, ’inte kan nån rå för om en går och tar sitt eget liv.’ – ’Jaså’, sa ja, ’dä var då märkvärdigt, dä, för om en karl arbetar allt han kan, å är ett slags hjälpreda mä allt som ska repareras å göras vid ett bruk, å han får så klent betalt så han svälter sig galen, har inte arbetsgivaren skuld då?’ — Då svara kartritarn ingenting.

Å sen sa jag så här: ’Jag ä född här i skogarna, å min mor å hennes mor var födda här, å min mor hadde ett torp i arv av sin mor, som fått det av sin far. Det låg på kronoskog förr i världen, å hadde odlats av fattigt folk, å Byhyttans bruk processa av henne torpet å körde ut henne med trasiga ungar att gå å tigga, å att hon inte skar halsen av säj ändå, dä var väl inte herrarnas fel utan hennes förtjänst, å berodde väl på att dä var gott virke i gumman. Å vid Byhyttan, där var dä ett par hyttarbetare som var så sugna så dom åt lera, å en försökte äta soltorkad gödsel. Å alla torparna miste sina egendomar ifrån Nitten å ända till Blyvika sockenrå, alltsammans processa herrarna av dom. Vid Varghyttan svalt dom, vid Ulriksberg svalt dom, å herrarna hade piskor av flätat tjurskinn på kontorsväggarna, ifall nån mucka, förstås. Kronoskogarna dom blev rekognitionsskogar när järnherrarna kom, å torparna vart slavar under bruken, å nu, när hyttorna är slut, har Grot kvar skogen ändå.’ — Allt dä här sa jag, å kartritarn han sa ingenting.

Men jag kunde tåla dä där jägmästarämnet bra nog ändå, bara han inte såg så överlägset på mäj. För jag ä på sätt å vis en fri man, fast jag äter järnherrarnas mat å kolar deras milor. Han tror förstås att jag är ett slags sämre djur än han därför att han har examen och jag inte. Men jag kan mycket som inte han kan lära sig på två livstider. En karl är inte en karl om han inte kan sköta en yxa å bygga en koja å ligga vid en eld som han själv tänt, å dä mitt i vintern ändå. Han ska kunna klara säj utan pigor å käringhjälp. Men vad kan en sån där?

Å så har han fått reda på att dom kallar mäj filosofen, å dä är ett skällsnamn, å så narrar han mäj att prata om va jag läst, å när jag vänder ryggen till skrattar han. När jag talat om att jag läst Liebknecht å Bernstein å Kautsky å hadde reda på sociologi å sånt där, då sa han att dä var Chronschougeri. Dä sa han. ’Ja, visst fan ä dä kronskogeri’, sa jag, ’för patron Grot har byggt en smeja vid Blyvika, den ä sex meter i fyrkant å där är det gång ett par veckor om året, bara för att han ska få behålla kronskogen, som ä slagen till hyttor å smejor.’ — Då fråga han va dä hadde att göra mä Liebknecht å Bernstein, men jag svara att dä hadde dä inte, för dom var riktiga sociologer å inga kronskogvaktare. Å kartritarn, han sa ingenting.

I alla fall är dä förbaskat! Här ha våra förfäder gått å nött ut säj till bara bröstbenen, å deras torp å åkerlappar har I järnherrarna ätit opp, å vi går här å hjälper herrarna att kartlägga våra skogar. Vi har gått fram över sju småtorp nu, å de flesta ska läggas ut för hästfot. Dä ska växa skog på åkrarna nu, Å Grot han ska fara till Rivieran å kika på våren vid Medelhavet, å dä är nog bättre dä, jägmästarynglet sköter nog om kronskogarna. Men över nertrampade, svultna kroppar går järnherrarnas väg, fast den går till Medelhavet. Men här kommer kartritarn. Jo, jo, nu kan du ta å förhöra’n i statlig rätt, får han höra om du kan!”

”Nej, du, Sten”, sade jag, ”du ska veta att även rätten till samhällskritik är de privilegierades rätt. Om jag begriper nånting mer än milor och kolved, då är det kanske Chronschougeri.”

*

Den tredje och sista gången Jag hörde honom tala var i en timmerkoja på Karna Drainas bergrygg. Han låg på en granrisbädd och höll på att hosta upp lungorna, och han var mycket blek och hade fått vita, magra herrskapshänder. Hjälp fanns ej, och ingen ville han ha, han skulle dö nu, sade han. Mat hade han fatt av kolvedshuggare, som han förr i världen druckit och slagits med om avlöningsdagarna. Doktorn hade inte reda på att han fanns till.

Han dog medan vi stodo och sågo på. Det var en jämförelsevis lugn död, men innan den kom satte han sig upp och höll sitt sista tal i denna värld. Mellan hostningarna kom det fram, och löd så här:

”Nu har jag tagit reda på vad den där kartritarn mena om Chronschoug, å de kan visst vara rätt, å jag har gått å tänkt att dä kanske behövs flera släktled innan — — — innan den yttersta fattigdomen föder sitt bästa barn till världen — — Många ska hungra å dö än innan dess, å många ska göra säj till Chronschougar å ta reda på vad som står i böckerna, å dom ska skällas ner å hutas åt å svältas ut, å dom ska fortsätta ändå — — — för att dom känner att dom behöver veta nånting å göra nånting - men till sist ska allt va dom alla tänkt å känt å lidit i hundratal år föda fram nån slags sju jäkla kar, en som först vräker sin egen fattigdom åt sidan å sen tar i tu med andras, å han ska komma direkt ur dom fattigas led, å ha varken studentbetyg eller jägmästaruniform eller kvinnfolkshänder, å han ska vara så stark att allt järnherrarnas pack å deras präster å hantlangare får maka på säj. Dä ska bli revolution, å han ska vara general å upprorsledare, å sen ska vi kartlägga dä här på ett annat sätt — —.”

Hostningen avbröt, och när han kämpat över attacken sade jag:

”Sten, du som i alla fall är en beläst man, tror du inte att när den där mannen kommit, och när revolutionen gjorts, så gräla de nya herrarna om makten, och samma elände som förr växer upp ur ruinerna av träldom och herremansglans?”

Sten log och lade sig ned. ”Jo, dä finns historia på dä”, sade han stilla, ”å dom som är dumma kommer allti att få vara gödseln som dom kloka växer i, eller på. Dä ä farligt att vara dum. Men när folk blir upplysta, så låter dom inte. trampa på säj så länge, innan de smäller — — Å så, dä går allri tillbaks riktigt i det gamla hjulspåret igen. Dä blir mycket väsen å litet ull mot va man tänkt, men något blir där ändå. i Du ska få se — —”

”Jag har tagit in gift”, fortsatte han kallt och lugnt, ”å dä ä därför att jag inte kan klara mäj mer utan andras hjälp, å så ä det lika bra som att vänta på slutet. Ni ska skjutsa min kropp på en timmerdon utför Mattna Draina fram till byn, sen får myndigheterna ta vid — —

Sten dog en stund efter detta tal, dog med tre djupa andetag. Han gick ur världen som en man. Det var mellan solnedgången och månuppgången, i nattens första köldtimme, och vi lade hans kropp till rätta och höljde den med säckar för råttornas skull — — — och vi gingo till byn för att skaffa en man och en häst.

Och i dagningen, när solen gick upp klar och hela fjälldalen gnistrade som glas i den bistra kölden, for Sten den hemlöse sin sista tur utför Mattna Draina, kringlindad med säckväv, som frös fast vid den stela kroppen. Hans jordelivs problem var löst, och hur det går med vårt och andras få vi alltid reda på framdeles.

Allt det här och mera till har jag talat om för kartritaren när han sist var upp. Även har jag sagt honom att jag gillar Stens tal framför dödens dörr. Men kartritarn, han säger ingenting.