Lilla fluga! Är du här igen!
Ännu är ej någon vår i norden:
Du en månad visst kan sofva än,
Sedan kan du komma, snälla vän,
Och se efter hur det är med jorden.
Känner du ej huru nordan drar?
Kära barn, var icke öfverdådig!
Hvarför blef du inte, der du var:
Du är stukad, om dn stannar qvar,
Du har ju så ytterst lite på dig.
Låt mig se! En sommarfrack af flor
Till klimatet icke rätt sig fogar;
Ingen mössa, inga ytterskor –
Dn gick visst i sömnen, då du for,
Drömmande om guld och gröna skogar.
Här är ännu snö uti parti,
Ännu ligger is på alla vatten:
Res, för all del! Du förkyld kan bli:
Du tycks redan domnad och förbi
Som Valerii fluga vinternatten.
Allt ännu är tyst och vinterdödt:
Ingen humla trummar uti häcken,
Ingen fjäril vingen guldbestrött;
Himlens väglag bottenlöst och blött
Hindrar solens vagn att gå ur fläcken.
Kanske gör du rådligast och bäst
Att du reser, tills det mer sig vårat.
Dock, det lider snart till vårens fest:
Dröj så godt med ens och blif min gäst,
Och förlåt mig, om jag dig har sårat!
Jag blef just fundersam i min håg,
Då jag först dig såg uti min stuga;
Trodde att en hund derunder låg;
Men jag blef så lycklig, då jag såg,
Att du verkligt var — en riktig fluga.
