En fridens ängel ropar
| ← Mina ögon snart sig lycka |
|
Så skön går morgonstjärnan fram → |
483. En fridens engel ropar: kom!
Och hjertat skall ej vackla!
När döden sakta vänder om
Den bleka lifvets fackla.
Så nöjd jag far den tysta färden:
Jag är så trött, så mätt på verlden.
2. Jag fann ej det jag sökte här,
Med all min svett och möda;
Jag fann, att denna mark ej bär
Den goda hoppets
gröda:
Fast rikt af tårar vattnad vorden,
Hon dock ej gått i ax på jorden.
3. Nu skall den skörd sin mognad nå,
SOm här blott börjat blomma;
Nu får jag hem till Herran gå
Och samlas till de fromma,
Som före mig fullbordat loppet
Och vunnit kronan efter hoppet.
4. Hur mången from, hur mången öm
Skall sluta mig i famnen
Och säga: “tidens stormar glöm;
Ty du har hunnit hamnen!”
Hur mången af begråtna vänner!
Hur mången, som först der jag känner!
5. Hvad boningar i Fadrens hus!
Hvad stjernor i det höga!
Och öfver alla flödar ljus
Ur Herrans öpna öga;
Och från en klarhet till den andra
Jag med Guds helige skall vandra.
6. Och fröjd i tider utan slut,
I rymder utan gränser,
Från Skaparns hjerta strömmar ut,
Så vidt som ljuset glänser;
Och fröjdfull skall min frälsta anda
Sin lofsång med de sällas blanda.
7. Så nöjd jag då från jorden far,
Och intet der begråter,
Ty hvad för mig hon kärast har,
Jag snart skall finna åter,
Farväl, o verld! Det är Guds vilja,
Att mig utur ditt fängsel skilja.
8. Förlossning var den fångnes hopp,
Och glad han går ur banden.
Den brand, som löser stoftet opp,
Befriar, renar anden:
Det är odödlighetens flamma.
O Jesu Christ! min själ anamma.