En julsång på prosa (Wikisource-översättning)/4
| ← Tredje versen |
|
Femte versen → |
Fjärde versen: Den siste av andarna
[redigera]Vålnaden närmade sig sakta, ödesmättad och under tystnad. När den var framme vid honom, ställde sig Scrooge på knä; eftersom själva luften denne ande rörde sig igenom föreföll dra till sig sorg och hemliga förebud.
Den täcktes helt i en mörkt svart mantel med kåpa, vilken dolde dess huvud, dess ansikte, dess former och lämnade ingenting synligt, bortsett från en utsträckt hand. Men det skulle ändå ha varit svårt att urskilja dess former från nattens och skilja den från det mörker med vilken den omgavs.
Han upplevde den som stor och imponerande majestätisk, när den kom emot honom och att dess mystiska närvaro fyllde honom med skickelsediger fasa. Han förstod därefter intet mer, eftersom anden varken talade eller rörde sig.
”Befinner jag mig inför De kommande jularnas Ande?”, sade Scrooge.
Anden svarade inte, men pekade framåt med sin hand.
”Ni avser att visa mig skuggbilder av sådant som ännu inte har hänt, men som kommer att hända i framtiden?”, fortsatte Scrooge. ”Är det så, Ande?”
Den övre delen av klädesplagget rörde sig ett kort ögonblick i sina fållar, som om anden sänkt sitt huvud. Det var det enda svar Scrooge fick.
Trots att han nu hunnit vänja sig vid andligt sällskap vid det här laget, fruktade Scrooge denna tysta uppenbarelse så mycket, att hans ben darrade under honom och han kände att de nästan inte bar honom, när han gjorde sig redo att följa anden. Anden stannade till ett ögonblick, som iakttog han Scrooges tillstånd och gav honom tid att hämta sig en aning.
Men för Scrooge innebar detta ingen förbättring. Anden skrämde honom, genom en slags vag, obestämbar fasa, att veta att bakom denna skugglika skrud fanns spöklika ögon, avsiktligt fixerande honom, medan han, trots att han ansträngde sin blick till det yttersta, icke kunde se något annat än en halvt genomskinlig hand och en stor, svart skepnad.
”Framtidens ande”, utbrast han, ”jag fruktar Er mer än någon annan vålnad jag träffat. Men eftersom jag vet, att avsikten med Ert besök är mitt eget bästa och eftersom jag hoppas kunna leva ett annat sorts liv än det jag hittills levat, är jag beredd att försöka uthärda Ert sällskap och göra så med tacksamhet i mitt hjärta. Var snäll och tala med mig!”
Anden gav honom inget svar. Handen var utsträckt rakt framför honom.
”Visa vägen”, sade Scrooge, ”Led mig vart Ni vill. Natten är snart gången och tiden är dyrbar för mig, det har jag insett. Led mig, ande!
Vålnaden rörde sig bort från honom på samma sätt som han närmat sig. Scrooge följde efter i skuggan av dess mantel, som bar upp honom, föreföll det honom, och förde honom med sig.
Det föreföll som om de inte färdades in i staden, utan att staden snarare tycktes resa sig runt dem, för att därefter omsluta dem, som av egen kraft. Men där stod de, i dess hjärta; vid Börsen, bland mäklarna; som jäktade fram och tillbaka, skramlande med mynten i sina fickor, konverserande i små grupper och såg på sina fickur och fingrade tankfullt på sina stora gyllene sigill och så vidare, som Scrooge så ofta hade sett dem göra.
Anden stannade bredvid en liten klunga affärsmän. När han såg att dess hand var riktad mot dem, steg han fram för att lyssna.
”Nej”, sade en stor, fet man med jättelikt hakparti, ”jag vet inte så mycket om det, hur som helst. Jag vet endast, att han är död.”
”När dog han?”, frågade en annan.
”Igår natt, tror jag.”
”Vad var det för fel på honom?”, frågade en tredje, medan han tog sig en enorm pris snus ur en mycket stor snusdosa. ”Jag trodde aldrig han skulle dö.”
”Gud vet vad han dog av”, sade den förste, med en gäspning.
”Vad har han gjort av sina pengar”, frågade en herreman med rött ansikte och stor vårta på nästippen, som skakade likt kammarna på en kalkon.
”Jag har ingenting hört om det”, sade mannen med dubbelhakorna och gäspade en gång till. ”Kanske lämnat den till sitt företag. I alla fall har inte jag fått ärva dem. Det vet jag med bestämdhet.”
Denna lustighet mottogs av ett kollektivt skratt.
”Det kommer säkert att bli en billig begravning”, fortsatte föregående talare; ”för mitt liv kan jag inte komma på någon som kommer att gå dit. Vad säger ni om att vi går dit tillsammans?”
”Jag för min del har ingenting emot att gå, såvida jag blir bjuden på lunch”, sade mannen med vårtan på näsan. ”Men, som sagt, enbart om de utfodrar mig.”
Man skrattade igen.
”Ja, jag är troligen den minst intresserade av oss alla, när allt kommer omkring”, sade mannen som talat först, ”eftersom jag aldrig bär svarta handskar och aldrig heller äter lunch. Men jag erbjuder mig att komma med, om någon annan också gör det. När jag tänker efter, var jag nog den mannens allra bästa vän; eftersom vi brukade stanna till och tala med varandra närhelst vi möttes. Adjö med er!”
Talare och åhörare skiljdes åt och blandades med andra grupper. Scrooge kände dessa män och såg på anden för att få en förklaring.
Vålnaden gled ut på gatan. Dess finger pekade på två personer som möttes. Scrooge lyddes åter, i tron att förklaringen kunde finnas här.
Han kände även dessa två herrar, mycket väl. De representerade de stora affärernas sfärer: Mycket rika och av stor vikt och värdighet. Han hade alltid vinnlagt sig vid, att stå dem väl i gunst: I affärshänseende, alltså; endast i hänseende till sina affärer.
”God dag”, sade den ene.
”God dag”, svarade den andre.
”Jaha”, sade den förste, ”så har gamle Skrutt då till sist ställt tofflorna, eller hur?”
”Ja, jag hörde det”, svarade den andre.
”Och lagom till julen också. Ni råkar möjligen inte vara skridskoåkare?”
”Nej, nej inte alls. Har annat att tänka på. God morgon!”
Inte ett ord till. Detta var vad som utspelade sig under det de träffades, talades vid och åter skiljdes åt.
Scrooge var först böjd att förvånas över att anden lade sådan vikt vid konversationer av så uppenbart banal natur; men övertygade sig om att de måste ha någon slags dold avsikt och började överväga vad den möjligen kunde vara. De kunde ju knappast tänkas ha något att göra med Jacobs, hans gamle kompanjon, död eftersom detta ju inträffat i det förflutna och denna andes rike låg i framtiden. Inte heller kunde han komma på någon nära förbunden med honom själv, till vilken han kunde koppla dessa ord. Men det rådde inget som helst tvivel om, att vemhelst det rörde sig om, hade dessa två samtal någon slags förborgad innebörd ägnad hans egen förbättring, så han beslutade sig för att bevara varje ord han hört och allt han såg i minnet; och i synnerhet iakttaga skuggan av sig själv när den väl framträdde. För han förväntade sig att hans framtida jags uppförande skulle ge honom nyckeln som han saknade och därigenom erbjuda honom lösningen på dessa gåtor, med största lätthet.
Han såg sig omkring på detta ställe efter sin egen avbild; men en annan man stod i det hörn han brukade stå och trots att klockan utvisade den vanliga tidpunkt när han brukade ha anlänt, kunde han inte upptäcka någon som liknade honom själv bland folkmassorna, vilka strömmade in genom portarna. Det förvånade honom dock föga, eftersom han bestämt sig för att förändra sin livsföring och därför trodde och hoppades att vad han såg, var sina nyfödda föresatser infriande.
Tyst och mörk stod vålnaden bredvid honom, med sin hand utsträckt. När han avslutat sina inre betraktelser, upptäckte han från handens rörelse och dess läge i förhållande till honom själv, att de ögon han aldrig skådat betraktade honom intensivt. Det fick honom att skälva och att känna en iskyla i hela kroppen.
De lämnade denna livliga scen och förflyttade sig till en illa känd del av staden, dit Scrooge aldrig tidigare inträngt, även om han kände till var den låg och dess dåliga rykte. Gatorna var smutsiga och trånga; butikerna och husen nedslitna; folket där halvnakna och berusade, sjabbiga, fula. Ur gränderna och portgångarna vällde vidriga dofter, smuts och ohyra, som ur en kloak, ut över gatorna; och hela stadsdelen föreföll översvämmad av brott, vidrigheter och den djupaste misär.
Långt inne i denna ökända del av staden, fanns en liten lumpbod, belägen i ett hus med lågt, sluttande tak, där järnvaror, tygtrasor, flaskor, ben och tarmar från djurslakt köptes och såldes. På dess golv fanns högar bestående av rostiga nycklar, spikar, kedjor, gångjärn, filar, vågar, vikter och järnskrot av alla de slag. Hemligheter, vars sanna omständigheter ytterst få skulle vilja utforska närmare, doldes i berg av osunda tygbitar, mängder av härsket flott och benknotor tillräckligt att fylla en katakomb. Sittande invid de varor han utbjöd och bredvid en kolbrasa uppbyggd av gamla tegelstenar, satt en gammal gråhårig syndare, nästan sjuttio år gammal: Han hade avskärmat sig själv från den kyliga luften utanför med en brokigt sammansatt ridå av blandade kläder upphängda på ett snöre; där han rökte sin pipa i lugn och ro.
Scrooge och vålnaden inträdde i lokalen samtidigt som en kvinna, bärande ett tungt bylte slank in genom dörren. Men knappt stod hon där, förrän en annan kvinna, med en liknande börda även hon klev på; och hon i sin tur följdes tätt inpå av en man, klädd i blekta, svarta kläder, som inte var mindre förvånad över att se dem, än de själva varit att upptäcka varandras närvaro. Efter en kort period av tyst häpnad, under vilken mannen med pipan förenat sig med dem, brast de alla tre ut i en skrattsalva.
”Låt städerskan komma först”, skrek den första kvinnan. ”Se’n tvätterskan; och låt därefter begravningsentreprenörens biträde bli ’ren den tredje. Titta här, gamle Joe, vilket sammanträffande, att vi skulle träffas alla tre här utan att veta om ’et.”
”Ni kunde inte ha stött på varandra på ett bättre ställe”, sade gamle Joe, efter att ha tagit pipan ur munnen. ”Kom in i min salong – Du är alltid välkommen, det vet Du; och de andra två ä’ inga främlingar de heller. Vänta bara litet, så skall jag stänga butiksdörren. Å vad den gnäller. De’ finns inge’ lika rostigt föremål på hela detta ställe, som dessa gångjärn, tro mig; och ingenstans finns heller så gamla benknotor som de jag bär i min kropp, ha ha. Vi ä’ alla av samma skrot och korn och passar varandra som hand i handske. Kom in i min salong. Kom ni bara.”
”Salongen” var utrymmet bakom lumpridån. Den gamle mannen rakade runt i brasan med en järnbit från ett trappräcke och efter att ha ordnat veken i den rykande lampan (det var natt ute nu), med sitt pipskaft, satte han pipan åter i munnen.
Medan han gjorde detta, hade den kvinna som yttrat sig först kastat ner sitt bylte på golvet och satt sig med de allra mest nonchalanta manér på en pall; korsat sina armbågar över sina knän och såg utmanande på de andra två.
”Vilken slump, vilken slump, fru Dilber”, sade kvinnan. ”Var och en har rätt att vara om sig och kring sig, eller hur!”
”Så sant, verkli’n”, sade tvätterskan. ”Ingen har mindre rätt än sin nästa i det avseendet.”
”Men, stå då inte och stirra skräckslaget, frun; Vi ä’ bland vänner och kommer inte att slita ut ögonen på varandra, antar jag.”
”Nej, verkli’n inte”, sade fru Dilber och mannen unisont. ”Det hoppas vi verkli’n inte.”
”Nå, då så”, utropade kvinnan. ”Det ä’ väl nog sagt. Vem drabbar förlusten av nå’ra småsaker som dessa? Inte en döing, i alla fall.”
”Nej, sanne’li’n inte”, skrattade fru Dilber.
”Om han velat ha ’rom när han va’ dö’, den gamle snåljåpen”, fortsatte kvinnan, ”varför va’ han inte mer gemen under sin livstid? Om han hade vari’ de’, hade han haft nå’n som sett till dem efter de’ att han kola’, istället för att ligga där å’ dra sin sista suck helt ensammen.”
”De’ ä’ så sant som de’ ä’ sagt”, sade fru Dilber. ”De’ ä’ domen över ’en.”
”Fast, jag önskar, att den domen var’t lite strängare”, svarade kvinnan; ”å’ de’ skulle ’ren ha vare’ också, de’ kan ni lita på. Om ja’ bara fått en chans att knycka åt mig nå’t mer. Öppna knytet nu, gamle Joe och låt mig få reda på va ’ru ger mig för ’t. Säj ’et rakt ut, bara. Jag ä’ inte rädd för att börja, eller för att de ska komma på ’t. Vi vet alla lika väl att vi bara ta’t de’ som ä’ vårt innan vi kom hit, eller hur. Och de’ ä’ ingen synd. Öppna knytet, Joe.”
Men artigheten mot hennes vänner kunde inte förmå honom till det; och mannen i de blekta, svarta kläderna, var den första att bryta dödläget, genom att uppvisa sitt byte. Det var inte särdeles lysande. Ett eller ett par sigill, ett pennskrin, ett par manschettknappar och en brosch av ringa värde, var allt han fått tag på. De undersöktes noga och värderades av gamle Joe, som skrev upp de summor han ansåg sig kunna ge för dem med en kritbit på väggen och summerade dem när han upptäckte att detta var allt.
”Detta ä’ va ’ru får av mig”, sade Joe, ”och jag kan inte ge ’rej sex pence till ens, om Du så kokte mig levande för ’et. Vem står på tur nu?”
Det gjorde fru Dilber. Lakan och handdukar, några klädesplagg, två gammaldags teskedar av silver, ett par sockertänger och några gamla stövlar. Hennes tillgodohavande redovisades på väggen på samma sätt som förut.
”Jag har allti’ vari’ för frikosti’ mot kvinnfolk, de’ ä’ en svag sida ja’ har och det kommer att ruinera mig, ”sade gamle Joe. ”De’ här ä’ va ’ru får av mig. Om Du ba’ mig om så mycke’ som en penny till, så skulle jag ta mig friheten att slå av en halv crown från de’ prise’.”
”Och packa nu upp mitt knyte, Joe”, sade den första kvinnan.
Joe ställde sig på knä för lättare kunna öppna byltet och när han knutit upp de många knutarna, drog han fram en stor och tung rulle mörkt tyg.
”Va’ ä’ nu de’ här för någe’”, sade Joe. ”Sängförhängen?”
”Jaja men”, svarade kvinnan skrattande och lutade sig fram med sina armar i kors. ”Sängförhängen.”
”Du menar väl inte, att Du tog ner ’rom me’ ringar å’ allt, me’ns han låg där?”, sade Joe.
”Jo’rå, de’ gjorde ja’”, svarade kvinnan. ”Varför inte.”
”Ja, du ä’ allt en slug en, du”, sade Joe.
”Ja’ kan verkli’n inte hålla fingrarna i styr, om ja’ kan norpa åt mig nå’t, i alla fall inte från en så’n som han var, Joe”, svarade kvinnan kallsinnigt. ”Spill inte olja på täcket!”
”Hans täcke?”, frågade Joe.
”Vems annars tror Du”, svarade kvinnan. ”Han lär väl inte frysa utan de’, törs jag säga.”
”Jag hoppas verkli’n han inte dog av nå’t smittsamt, va?”, sade gamle Joe och avbröt sitt arbete medan han såg upp på henne.
”Va’ inte rädd för de’ Du”, svarade hon. ”Ja’ va’ inte så gla’ över hans sällskap att ja’ skulle ha hängt mig kvar där å’ tagit en så’n risk om han haft nå’t smittsamt. Å, Du kan gå igenom hans gamla skjorta till ögon’a blö’r; men Du kommer inte att hitta så mycke’ som ett enda hål eller trådsliten fläck på ’ren. De’ va’ hans bästa och de’ ä’ inge’ fel på ’n. De hade bara slösat bort ’en om de’ inte va’ för mig.”
”Vad menar Du med att slösa bort ’en?”, frågade gamle Joe.
”Satt’n på’n och begravt’n i ’n. Va’ så säker”, svarade hon med ett skratt. ”Nå’n hade va’tt dum nog att göra’at redan, men ja’ tog’n av han igen. Om inte kalikå duger för nå’t så’nt, så duger de’ inte till nå’t annat heller. De’ ä’ precis lika passande för kroppen. Han kunde inte se fulare ut i va’ han än haft på sig ändå.”
Scrooge lyssnade med fasa till detta samtal. Där de satt samlade kring sitt krigsbyte, i det skumma ljus som gamlingens lampa kunde åstadkomma, betraktade han dem med avsky och äckel, som knappast hade kunnat bli större, hade han skådat liket de talade om.
”Ha ha”, skrattade kvinnan, när gamle Joe tog fram en penningpung i flanell och räknade upp vad de skulle ha av honom på golvet. ”Det här ä’ så ’re gick för han, ser ni. Han skrämde iväg alla männ’skor me’ns han levde, bara för att vi skulle gynnas av hans död. Ha ha ha.”
”Ande”, sade Scrooge, skakande i var lem och ledamot. ”Jag förstår, jag förstår. Denne olycklige mans öde kan bli mitt eget. Mitt liv går i samma riktning nu. Nåderika Himmel, vad är nu detta?”
Han ryggade av fasa, när scenen ändrades; och nu stod han så nära en säng att han kunde röra vid den: En naken säng, utan sängförhängen: På vilken, under ett trasigt lakan låg något övertäckt, som, trots att det var tyst och orörligt, frambar sitt eget fruktansvärda vittnesbörd ifråga om sin natur.
Rummet var mycket mörkt, alltför mörkt för att kunna urskiljas i detalj, trots att Scrooge såg sig om i det, följande en hemlig nyck, angelägen om att få veta vad det var för rum han befann sig i. Ett blekt sken föll in genom fönstren och rakt på sängen; och på den, plundrat, obevakat, obegråtet, bortglömt, låg en människas döda kropp.
Scrooge sneglade på vålnaden. Dess stadiga hand pekade rakt mot huvudet. Det var så slarvigt övertäckt, att minsta rörelse från Scrooges sida, om än bara med ett enda finger, vid det, skulle ha avtäckt ansiktet. Han funderade på hur enkelt det skulle vara; längtade efter att få göra det; men han saknade all viljekraft att utföra denna enkla handling, lika mycket som att avfärda spöket vid sin sida.
O, kalla, kalla, stela, fruktansvärda Död, stig upp på Ditt altare här och pryd det med all den fruktan som står i Din makt: Ety detta är Ditt Rike. Men på ett älskat, vördat och ärat huvud kröker Du icke ett hår i Dina fasansfulla avsikter, eller förgör dess anletsdrag. Detta icke för det att dess hand är tung och faller neder när den släppes; icke heller för att dess hjärta och pulsar stillnat haver; utan som följd utav att handen var öppen, frikostig, och sann; hjärtat fyllt av mod, varmt, och ömt; och pulsarna voro i sanning en mans. Slå till, Du skugga, slå till. Och skåda hans goda gärningar löpa upp från de sår Du skapar, för att beså världen med odödlighetens gåva.
Ingen röst uttalades dessa ord inför Scrooges öron, men ändå hörde han dem, medan han betraktade sängen, Han funderade på om denne man kunde återvända från döden nu, vad skulle då hans första tankar vara. Giriga, hårdhjärtade, snikna omsorger. De hade i sanning lett honom till ett storslaget slut på livet.
Här låg han, i det mörka, tomma huset, utan en enda man, kvinna eller barn, som kunde säga att han var så vänlig mot mig rörande det ena eller det andra och inför minnet av hans ömsinta ord, skall jag visa mina omsorger för honom. En katt klöste vid dörren och ljudet av gnagande råttor hördes bakom eldstadens stenar. Vad ville de i denna dödens kammare och varför stördes de till sådan rastlöshet? Scrooge fruktade att få reda på svaret på denna fråga.
”Ande”, sade han. ”Detta är en fruktans boning. När jag lämnar den, skall jag icke glömma dess läxa, tro mig. Låt oss gå härifrån.”
Anden fortfor att hålla sitt orörliga finger i riktning mot den dödes ansikte.
”Jag förstår vad Ni vill att jag skall göra”, svarade Scrooge, ”och jag skulle göra det, om jag endast kunde förmå mig till det. Men det kan jag inte, Ande. Jag saknar all förmåga därtill.”
Återigen föreföll den iakttaga honom.
”Finns det någon människa i denna stad, som känner något inför denna mans död”, sade Scrooge med ångest i rösten, ”visa mig då henne, Ande, jag vädjar till Er!”
Vålnaden spred ut sin mörka mantel framför honom ett ögonblick, som ett par vingar; och när han förde dem åt sidan, visade sig ett rum i dagsljus, där en mor och hennes barn befann sig.
Hon väntade någon med orolig iver; hon gick fram och tillbaka i rummet; ryckte till vid minsta ljud; såg ut genom fönstren; sneglade på klockan; försökte förgäves sysselsätta sig med sin sömnad; och uthärdade knappt barnens röster när de lekte.
Slutligen hördes den sedan länge väntade knackningen på dörren. Hon skyndade dit och öppnade för sin make; en man vars ansikte fårats av bekymmer och missmod i förtid, trots hans ringa ålder. Hans ansiktsuttryck var anmärkningsvärt, en slags allvarlig tillfredsställelse, som han föreföll skämmas för och därför försökte undertrycka.
Han satte sig ner vid matbordet framför spiseln, där hans middag väntade; och när hon försynt sporde honom efter nyheter (dock först efter en lång tystnad), verkade han skämmas över sitt svar.
”Är det goda nyheter”, frågade hon, ”eller dåliga?” – som för att hjälpa honom.
”Dåliga”, var hans svar.
”Då är vi alltså helt ruinerade.”
”Nej, det finns fortfarande hopp, Caroline.”
”Om han ändrar sig”, sade hon förbryllad, ”kan det fortfarande göra det. Inget är hopplöst, om endast ett sådant mirakel kunde ske.”
”Han är bortom all förändring”, sade hennes make. ”Han är död.”
Hon var en mild och tålmodig varelse, av hennes ansikte att döma; men hon fylldes av tacksamhet i sin själ av det han just sagt henne och hon sade det också med händerna knäppta. Hon bad om ursäkt och ångrade sig, men hennes första reaktion kom direkt från hennes hjärta.
”Det var vad den halvberusade kvinnan, om vilken jag berättade för Dig igår kväll, sade mig, när jag bad att få träffa honom för att begära en veckas anstånd; och det jag trott endast var ett rent svepskäl för att han skulle slippa träffa mig, visar sig vara sanningen. Han var inte bara svårt sjuk igår kväll – han var döende.”
”Men, till vem kommer vår skuld då att övergå?”
”Det vet jag inte. Men innan dess bör vi ha hunnit få fram pengarna; och även om så inte är fallet, vore det verkligen ren otur om vi skulle drabbas av ytterligare en lika omisskundsam långivare som han varit. Vi kan gå till sängs med lätt hjärta i afton, Caroline.”
Ja, om än de var nedstämda, så var deras hjärtan lättade från en tung börda. Barnen, tysta och församlade kring dem, lyssnande till det de så lite förstod utav, lättades även de; och stämningen i hela detta hem blev mer lyckligt på grund av nyheten om denne mans dödsfall. Således, den enda känsla som anden kunde uppvisa för honom och som framkallats av händelsen, var alltså glädje och tillfredsställelse.
”Låt mig se någon slags ömhet i förening med denne mans död”, sade Scrooge: ”annars kommer den dystra kammare, Ande, som vi nyss lämnade att för alltid hemsöka mig.”
Anden ledde honom genom ett flertal gator som var välbekanta för Scrooge; och medan de var på väg, såg sig Scrooge om flera gånger för att upptäcka sig själv, men ingenstans stod han att finna. De steg in i den stackars Bob Cratchits bostad; samma hem som Scrooge besökt en gång förut; och fann modern och barnen sittande runt spiseln.
Tystnad. Mycket tyst. De annars så livliga små syskonen Cratchit satt bägge stilla som statyer i ett hörn och såg på Peter, som hade en bok framför sig. Modern och döttrarna sydde. Men i sanning rådde där tystnad.
”Och Han tog ett barn och sände det mitt ibland dem.”
Var hade Scrooge hört dessa ord förut? Det var inget han inbillat sig. Gossen måste ha läst dem högt, när han och anden steg över tröskeln. Varför fortsatte han inte?
Modern lade ner sin sömnad på bordet och lade handen för ansiktet.
”Färgen gör ont i mina ögon.”, sade hon.
Färgen. O stackars Lille Tim.
”Nu är de bättre igen”, sade Cratchits hustru. ”Det är ljuset från stearinljus som gör dem svaga; och jag vill inte för allt i världen, att er far ska se dem i det skicket när han kommer hem. Tiden är nog snart inne för honom att komma, nu.”
”Snarare mer än dags”, svarade Peter och slog igen sin bok. ”Men jag tror han går lite långsammare nu än han brukar, under de senaste dagarna, mor.”
Det blev åter mycket tyst. Slutligen sade hon, med ett stadigt, glättigt tonfall, som endast svek henne en gång:
”Jag minns hur han brukade – Jag minns hur han brukade springa med Lille Tim på axlarna. Verkligen mycket snabbt.”
”Det minns jag med”, utropade Peter.
”Och jag med”, utbrast en annan. Alla mindes de detta.
”Men, han var ju så lätt att bära”, återupptog hon, helt koncentrerad på sin sömnad. ”Och hans far älskade honom så mycket, att det inte var något bekymmer alls: Inget bekymmer alls. Jag tror er far kommer genom dörren nu.”
Hon skyndade upp för att komma honom till mötes; och den lille Bob i sin stortröja kom in genom dörren. Hans te stod redo på spiseln och de försökte alla passa upp på honom. Därefter satte sig de två yngsta barnen Cratchit i hans knä och lade bägge varsin liten kind mot hans, som ville de säga: ”Var inte ledsen, far. Allt är bra igen”.
Bob var mycket munter mot dem och talade milt till hela sin familj. Han såg på sömnadsarbetena på bordet och berömde sin hustrus och flickornas skicklighet och flit. Han sade, att de säkert skulle bli färdiga i god tid före söndagen.
”Söndag. Du gick alltså dit idag, Robert?”, sade hustrun.
”Ja, min kära”, svarade Bob. ”Jag önskar att Du kunde ha kommit med mig. Det skulle ha gjort Dig gott att se hur grönt där är. Men du kommer att se det ofta, det lovade jag honom att jag skulle komma dit varje söndag. Mitt lilla, lilla barn”, grät Bob. ”Mitt lilla barn!”
Han bröt ihop utan att rå för det. Det enda sätt han hade kunnat undgått att göra det var om han inte hade stått sitt barn så nära.
Han gick ut ur rummet och gick en trappa upp, till ett litet rum, kraftigt upplyst och fullbehängt med julprydnader. Det stod en stol placerad bredvid barnet och det fanns tecken på att någon hade suttit där ganska nyligen. Den stackars Bob satte sig i stolen och när han suttit tyst och tänkt en stund, var han åter samlad. Han kysste barnets lilla ansikte. Han hade försonats med det skedda och gick, lättad i sinnet åter ner till sin familj.
De samlades kring elden och talade: Flickorna och modern fortfarande i arbete. Bob berättade för dem om den utomordentliga vänlighet Herr Scrooges systerson, som han knappt träffat mer än en gång, visat honom, när de möttes på gatan samma dag. Scrooges systerson hade upptäckt, att han såg en smula – ”ja, en smula nedstämd ut, förstår ni”, sade Bob, och därför frågat vad som inträffat som förorsakat denna förstämning. ”Varvid jag”, sade Bob, ”eftersom han är den allra mest trevliga herre ni någonsin kan tänka er, berättade för honom, ’Jag är uppriktigt ledsen för Er skull, herr Cratchit’, sade han då, ”och även uppriktigt ledsen för Er goda hustrus skull’. För resten, jag undrar hur han kunde känna till den saken. Det gör jag.”
”Känna till vad då, min käre?”
”Jag menar, att Du är en god hustru”, svarade Bob.
”Det känner alla till”, sade Peter.
”En mycket sann iakttagelse, min son”, utropade Bob. ”Det hoppas jag verkligen, att alla känner till. ’Uppriktigt ledsen’, sade han, ’för Er goda hustrus skull’. ’Om jag kan vara Er till hjälp på något sätt’, sade han och gav mig sitt visitkort, ’är detta min adress. Var snäll och låt mig i så fall få veta det’. Nu var det”, snyftade Bob, ”inte så mycket för något han kunde göra för oss, som den vänlighet och omtanke han visade, som rörde mig mest. Det verkade faktiskt som om han känt vår lilla Lille Tim och sörjde honom med oss.”
”Jag är säker på att han är en god människa”, sade fru Cratchit.
”Det skulle Du vara ännu mer säker på, min kära”, svarade Bob, ”om Du fick träffa och tala med honom. Jag skulle inte alls bli förvånad – tro mig – om han skaffade Peter en bättre anställning.”
”Tänk Dig det, Peter”, sade fru Cratchit.
”Och då”, utropade en av flickorna”, kommer Peter att träffa en flicka att sällskapa med och sätta eget bo tillsammans med henne!”
”Nej, nu får ni ge er”, svarade Peter med ett leende.
”Det kan nog tänka sig att hända”, sade Bob, ”en vacker dag; även om det är gott om tid till dess, mina älsklingar. Men, när och hur detta ändå inträffar, när vi skiljs åt, är jag övertygad om att ingen av oss någonsin glömmer stackars Lille Tim – eller hur – som ju var den förste att ryckas bort från oss.”
”Aldrig, Far”, utropade de alla.
”Och jag vet också”, sade Bob, ”det vet jag också, mina kära, att när vi minns hur tålmodig och mild han var; trots att han endast var ett litet, litet barn; kommer vi inte att gräla så lätt med varandra och därigenom förgäta stackars Lille Tims minne genom att göra så.”
”Nej, aldrig, Far”, ropade de åter.
”Det gör mig mycket lycklig att höra”, sade den lille Bob. ”Mycket lycklig.”
Fru Cratchit kysste honom, hans dotter kysste honom, de två yngsta syskonen Cratchit kysste honom och Peter och han skakade ivrigt händer. O, Lille Tim, Din barnets ande kom från Gud.
”Ande”, sade Scrooge, ”något säger mig att det snart är dags för oss att skiljas åt. Jag vet det, men jag vet inte hur jag vet. Berätta vilken man det var, som jag såg ligga död.”
De kommande jularnas Ande ledde honom, som förut – dock in i en annan tid; i sanning fanns det ingen ordning i dessa senaste syner, bortsett från att de ägde rum i framtiden – till platser där affärsmän höll till, men visade Scrooge aldrig skuggbilden av honom själv. Anden stannade egentligen aldrig upp, utan fortsatte oförtrutet, liksom för att föra det hela till sitt slut, förrän Scrooge bad anden bida ett ögonblick.
”Denna gata”, sade Scrooge, ”genom vilken vi nu ilar, är det ställe där min arbetsplats ligger och har så gjort under lång tid. Jag ser huset där den är belägen. Låt mig skåda vad som blir av mig, under de dagar som komma skall.”
Anden stannade; men handen pekade i en annan riktning.
”Här är huset”, utropade Scrooge. ”Varför pekar Ni bort från det?”
Det orörliga fingret undergick ingen förändring.
Scrooge skyndade fram till sitt kontorsfönster och såg in. Det var fortfarande hans skrivkammare, men ändå var det icke hans. Möblerna var icke de samma och figuren i stolen var inte han själv. Anden pekade, liksom förut, bort därifrån.
Han följde åter med den, undrande varför och vart den var på väg; följde den tills de nådde en järngrind. Han avvaktade för att se sig omkring innan han gick igenom den.
Illustrationer John Leech (1809-1870)
En kyrkogård. Här låg i jorden alltså den vedervärdige mannen, vars namn han snart skulle få reda på. Det var en plats som var honom värdig, omringad av byggnader; överväxt av gräs och ogräs, en dödens, icke livets, växtlighet; kvävd av allt för många begravda; mättad och med försvunnen aptit. I sanning honom värdig.
Anden stod bland gravarna och pekade mot en av dem. Scrooge gick darrande fram till den. Anden var sig exakt lik, men Scrooge fruktade att han nu såg en ny innebörd i dess solenna gestalt.
”Innan jag stiger fram till den sten Ni pekar på”, sade Scrooge, ”svara endast på en fråga. Är detta skuggbilder av sådant som kommer att hända, eller är det blott skuggor av sådant som kan komma att ske?”
Anden fortfor att peka mot den grav som de stod intill.
”Människors uppträdande förebådar vissa slut, till vilka, om de framhärdar i dem, deras gärningar måste leda”, sade Scrooge. ”Men om människan förändrar sitt levnadssätt, kommer även slutet att bli en annan. Säg mig, är det detta Ni vill visa mig?”
Anden förblev orörlig, som alltid.
Scrooge gick sakta och darrande fram mot graven; och när han följde fingret med blicken, kunde han på den försummade gravens sten läsa sitt eget namn: Ebenezer Scrooge.
Fingret pekade, först på graven, därefter på honom själv och därefter tillbaka på graven.
”Nej, Ande. Åh, nej, nej!”
Fingret fanns fortfarande där.
”Ande”, utropade han, och klängde sig fast i dess mantel, ”hör på mig. Jag är icke den man jag en gång varit. Jag kommer aldrig mer kunna vara den samme som förut, tack vare våra mellanhavanden. Varför visar Ni mig detta, om jag är bortom allt hopp?”
För första gången föreföll andens hand att darra.
”Gode Ande”, fortsatte han, nu helt utsträckt på marken framför den: ”Er natur medlar för mig och visar mig sin medkänsla. Försäkra mig om, att jag fortfarande kan ändra dessa skuggbilder som Ni visat mig, genom att förändra mitt sätt att leva.”
Dess förbarmande hand darrade nu.
”Jag kommer alltid att ära julen av hela mitt hjärta och försöka att så göra hela året om. Jag kommer att leva i det förflutna, i nuet och i framtiden. Andarna hos alla dessa tre kommer att hjälpa mig att göra detta. Jag kommer inte att glömma och förskjuta de läxor de lärt mig. O, säg mig att jag kan utplåna skriften på denna sten!”
I sin ångest grep han tag i andens hand. Den försökte befria sig, men han var så stark i sina böner, att han behöll greppet om den. Men anden var dock starkare och avvisade honom.
Fortfarande med sina händer lyfta i en sista bön för att få sitt öde ändrat, iakttog han en förändring i vålnadens mantel och klädedräkt. Den sjönk samman och försvann in i en sängstolpe.