En lätting på andra tankar. Om beredandet och användandet av kärleksdrycker

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra En lätting på andra tankar
av Jerome K. Jerome
Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor  →


Om beredandet och användandet av kärleksdrycker[redigera]

Emellanåt ställer någon av mina vänner en fråga till mig, liknande denna: Föredrar du mörka eller ljusa kvinnor? En annan kanske frågar: Föredrar du långa eller korta? En tredje: Är lättsamma eller allvarliga kvinnor det bästa sällskapet? Jag finner mig själv i samma situation som, en gång var fallet ifråga om en viss, charmerande ung dam med utmärkt sinne för smak, som tillfrågades av sina oroliga föräldrar, allteftersom år lades till år och familjens utgifter inte minskade, vilken av de flertaliga och lämpliga unga män som uppvaktade henne, hon tyckte bäst om. Hon svarade, att det var just detta som utgjorde en svårighet för henne. Hon kunde inte bestämma sig för vem hon tyckte bäst om. De var alla så trevliga. Hon kunde absolut inte välja ut en, till förfång för de övriga. Allra helst hade hon velat gifta sig med dem allihop, men det, antog hon, var nog inte genomförbart.

Det förefaller mig som om jag påminner om denna unga dam, kanske inte så mycket ifråga om charm och skönhet som när det gäller obeslutsamhet, när dylika frågor ställs till mig. Det är på samma sätt som när man tillfrågas om vilken som är ens favoritmaträtt. Det finns tillfällen då man föredrar ett ägg tillsammans med sitt te. I andra ögonblick drömmer man om böckling. Idag längtar man efter hummer. Imorgon står man inte ens ut med åsynen av en; man bestämmer sig för att, för stunden, nöja sig med en diet bestående av bröd, mjölk och rispudding. Plötsliga frågor om jag föredrog glass till soppan, eller biffstek till kaviaren, skulle lämna mig helt förvirrad.

Jag tycker om långa och korta kvinnor, ljusa och mörka, glada och allvarliga.

Skyll inte på mig, mina damer, det är helt ert eget fel. Varje man med sunt förnuft älskar er alla; hur skulle det annars se ut? Ni är alla olika, ändå var och en så charmerande; och en mans hjärta är mycket rymligt. Ni har inte den minsta aning, kära läsarinna, hur rymligt det är; det är det som är problemet — ibland ert problem.

Tillåts jag inte beundra den utåtriktade tulpanen, eftersom jag även älskar den blygsamma liljan? Får jag inte trycka mina läppar mot den sköna violen, eftersom den drottninglika rosens dofter är mig så kär?

”Verkligen inte”, hör jag rosen svara. ”Om du nu är så förtjust i henne, var snäll och lämna mig ifred.”

”Om du fjantar efter den där högfärdsblåsan”, säger liljan med darrande stämma, ”så är du inte den man jag tog dig för. Adjö.”

”Håll dig till den där bleka lilla gåsen till viol”, utropar tulpanen och knycker stolt på nacken. ”Ni passar nog utmärkt ihop.”

Och när jag återvänder till liljan, säger hon att hon inte kan lita på mig. Hon har minsann sett mig tillsammans med de där andra. Hon vet att jag är en hoppjerka. Hennes vackra ansikte är fyllt av smärta.

Och så får jag leva utan kärlek, blott för att jag älskar dem alla.

Jag förvånar mig över att unga män alls gifter sig. Svårigheten att välja måste vara outhärdlig. Häromkvällen vandrade jag i Hyde Park. Livgardesorkestern spelade hjärtlyftande musik och den stora folkmassan ägnade sig åt det slags lycklig glädje som sällan tillåts lindra de engelska arbetarnas sinnen. Jag gick runt bland dem och min uppmärksamhet drogs i huvudsak till kvinnorna. Den stora majoriteten av dem var, antar jag butiksbiträden och modistflickor och andra tillhörde den lägre medelklassen. De hade tagit på sig sina bästa kläder, sina vackraste hattar och nyaste handskar. De satt eller gick i par eller i grupper om tre, pratade och prålade, glada som unga sparvar på ett klädstreck. Och vilken skön syn de utgjorde! Jag har sett tyska kvinnor, franska och italienska; men ingenstans finner man en så hög andel vackra kvinnor som inom den engelska medelklassen. Tre kvinnor av fyra var värda att titta på; varannan var vacker, medan var fjärde, kan man säga utan risk för överdrifter, var en verklig skönhet. Allteftersom mina tankar vandrade fram och tillbaka, dök denna idé upp: Antag att jag var en fördomsfri ungkarl, utan förutfattade meningar, på jakt efter en hustru; och låt oss anta — det är endast ett hugskott — att alla dessa kvinnor stod till mitt förfogande och var villiga att acceptera mig. Valet var helt och hållet mitt eget! Jag blev upphetsad. Där stod blonda flickor; att titta ditåt var ödesdigert; mörka flickor, som satte hjärtat i brand; flickor med gyllenrött hår och allvarliga, grå ögon, vilka jag var beredd att följa till universums ände; flickor med barnansikten som man längtade efter att få älska och dyrka; flickor med ädla ansikten, vilka en man måste vörda; skrattande flickor, med vilka man ville dansa genom livet; allvarliga flickor, med vilka livet skulle te sig gott och skönt; flickor som såg ut att vara duktiga i hushållet — man insåg att de skulle bli utmärkta makor; de skulle laga mat och sy och göra hemmet till en trevlig, fridfull härd. Flickorna som såg elaka ut gick förbi, de som med sina stolta blickar fick alla ortodoxa tankar att svinna, och vars skratt förvandlade världen till en galen karneval; flickor man kunde forma; flickor som hade mycket att lära ut; ledsna flickor man ville trösta; glada flickor som kunde liva upp ens själ; korta flickor, långa flickor, drottninglika flickor och flickor som liknade älvor.

Antag att en ung man kunde välja sin hustru på detta sätt, utifrån tjugo eller trettio tusen; eller att en flicka plötsligt ställdes inför aderton tusen passande unga, ogifta män och tillsades att välja ut sin tillkommande, och det illa kvickt? Varken pojken eller flickan skulle någonsin bli gift. Ödet är betydligt mildare emot oss. Hon förstår och stödjer oss. I foajén till ett hotell i Paris hörde jag en gång en dam be en väninna rekommendera en bra modistbutik.

”Gå till Maison Nouvelle, rådde henne den tillfrågade damen entusiastiskt. ”De har det största urvalet i hela Paris.”

”Det vet jag att de har”, svarade den första damen ”och det är därför jag inte vill gå dit. Jag blir bara förvirrad. Om jag ser sex hattar, kan jag bestämma mig inom fem minuter. Om jag ser sexhundra slutar det med att jag inte köper någon alls. Känner du inte till någon liten butik?”

Ödet för den unge mannen eller mön åt sidan.

”Kom med in i den här byn, käre vän”, säger ödet; ”på den här sidogatan i den här obetydliga förorten, i dessa sociala kretsarna, i denna kyrka, denna församling. Nu min käre gosse, utifrån dessa sjutton unga damerna, vilken väljer du till din maka? — Utifrån dessa tretton unga män, vilken av dem vill du ha till äkta make, min kära?”

”Nej fröken, tyvärr kan jag inte visa er avdelningen en trappa upp idag, eftersom hissen är trasig. Men jag är övertygad om att vi i detta rum skall kunna finna något som passar er. Se er blott omkring, kära ni, så kanske ni hittar något som passar er.”

”Nej min herre, jag kan inte visa er sortimentet i nästa rum; det är förbehållet våra allra mest framstående kunder. Där inne förvarar vi våra allra mest dyrbara varor. (Dra för draperiet, fröken Tillfälle, var så snäll — jag har ju sagt åt er!) Nå, min herre. Skulle inte denna vara lämplig? Den här färgen är det absolut senaste skriket i år; vi har sålt den i massor.”

Nej, min herre? Tja, naturligtvis är ju smaken olika. Kanske något mörkt skulle passa er bättre? Ta fram de två brunetterna, fröken Tillfälle. Charmerande flickor, bägge två, eller hur, min herre? Jag skulle föreslå den längre för er del, min herre. Ett ögonblick, min herre, tillåt mig. Då så, vad anser ni om den, min herre? Hon passar ju som hand i handske, eller hur? Ni föredrar den kortare. Naturligtvis, min herre, som ni behagar. De kostar lika mycket, båda två. Så bra att en av dem föll er i smaken, eller hur! Nej, min herre, tyvärr kan jag inte lägga undan henne för er räkning, det gör vi aldrig. Det är verkligen stor efterfrågan på brunetter för närvarande. Det var en herre inne så sent som i morse och tittade på just henne och han sade, att han skulle återkomma ikväll. Jag vet inte hur vi skall göra — åh, naturligtvis, min herre, om ni bestämmer er för henne genast, så är saken klar. (Var snäll och lägg undan de andra, fröken Tillfälle, och sätt en lapp med SÅLD på henne.) Jag är övertygad om att hon kommer att bli till belåtenhet, min herre, när ni väl får henne levererad. Å, tack skall ni ha, min herre. Adjö!”

Då så, fröken. Har ni sett någon ni fattat tycke för? Javisst fröken, det här är alla vi har som ligger i den prisklass ni önskar. (Stäng de där andra skåpen, fröken Tillfälle; visa aldrig kunderna fler varor än nödvändigt, de blir bara förvirrade. Hur ofta skall jag behöva säga er det?) Ja fröken, ni har helt rätt, de är alla en smula sekunda — alla har sina små skavanker. Tillverkaren säger att det inte är något att göra åt saken — problemet ligger i materialet. Inte ens en gång per säsong får vi in ett helt perfekt exemplar; och när vi får in ett, så verkar damerna inte vilja ha det. De flesta av våra kunder förefaller önska några småfel. De säger att det ger karaktär åt produkten. Nå, titta på denne, fröken. Den är både värmande, snygg och praktisk. Skulle ni vilja ha en mer färgstark? Naturligtvis. Fröken Tillfälle, var snäll och ge mig färgproverna. Nej fröken, vi lämnar inte ett års garanti, eftersom så mycket är beroende av hur ni sköter om den. Javisst fröken, de tål en hel del. Folk påstår att de mer tystlåtna håller längre; men enligt vår erfarenhet är det i stort sett samma sak, oavsett vilken man väljer. Det går då rakt inte att säga något om livslängden i förtid. Vi rekommenderar inte den ene framför den andre i det avseendet. Det är mycket beroende på slumpen ifråga om dessa varor — det ligger i deras natur. Jag säger alltid till våra kunder: ’Välj med omsorg, eftersom ni inte kan byta. Det båtar föga att ta sig någon som man är missnöjd med redan från början.’ Javisst fröken, den där är mycket trevlig och klär er verkligen utmärkt. Tackar ödmjukast, fröken. Lägg undan den här, fröken Tillfälle, om ni vill vara så vänlig. Se till att han inte blandas bort bland de osålda varorna.”

Det är en nyttig dekokt, saften från den lilla örten i väster, som Oberon droppar i våra ögon när vi sover. Den löser alla svårigheter med ens. Det är naturligtvis därför som Helena var den vänaste. Jämför henne med Hermia”! Jämför korpen med duvan! Hur skulle vi kunna vi missta oss ens ett ögonblick? Bottom är en ängel, Bottom är lika vis som han är vacker. O, Oberon, vi tackar dig för denna dekokt. Matilda Jane är en gudinna; Matilda Jane är en drottning; ingen kvinna av Eva född kommer i närheten av Matilda Jane. Den lilla finnen på hennes näsa — hennes lilla, vackra uppnäsa — hur skön är den inte. Hennes ljusa ögon gnistrar av humör esomoftast; hur pikant är inte en smula temperament hos en kvinna. William är en kär gammal fårskalle, men hur älskvärda manliga fårskallar ändå kan vara — i synnerhet när de är kloka nog att älska oss. William är ingen lysande konversatör; men hur avskyr vi inte dessa stroppar till karlar. Williams haka är vad man kallar undflyende; precis den slags haka som passar att odla skägg på. Välsignade Oberon, tack för denna dekokt; droppa den åter i våra ögon. Eller, ännu hellre, låt oss få en flaska, för personligt bruk.

Oberon, Oberon, vad tänker du på? Har du givit flaskan till Puck? Tag den åter och det kvickt! Herren hjälpe oss, om den keruben får ha hand om flaskan. Skaparen beskydde oss för Puck medan vi sover.

Eller skall vi, sköne Oberon, betrakta din salva som en ögonöppnare, snarare än en ögonslutare? Kommer du ihåg sagan som storkarna berättade för barnen, om den lilla flickan som var en groda om dagarna, då endast hennes vackra, mörka ögon avslöjade henne. Men om nätterna, när prinsen höll henne hårt tryckt i sin famn, å, då blev hon åter kungens dotter, vänast och vackrast bland kvinnor. Det kanske lever kvinnor av kungligt blod i träskmarkerna, med dålig hy och tunt, rakt hår, som de fåniga prinsarna förkastar och driver ifrån sig, för att istället uppvakta någon köksa utstyrd i en drottnings kläder. Lycklig den prins i vars ögon Oberon droppat den magiska dekokten.

I konstgalleriet i en mindre stad på kontinenten — vilken stad har jag glömt — hänger en tavla som lever kvar i mitt minne. Jag kommer inte ihåg själva tavlan, om den var god eller dålig konst; konstnären må förlåta mig att jag endast minns dess motiv. Den föreställer en man som blivit korsfäst utmed en landsväg. Men han är ingen martyr. Om någon någonsin förtjänat att bli korsfäst, så är det denne man. Detta har konstnären gjort helt klart för oss. Ansiktet, till och med under sitt lidandes mask, är en ond, bedräglig mans ansikte. En bondflicka hänger sig fast vid korset; hon står på tå på en tålmodig åsna och sträcker sitt ansikte upp mot den halvdöde mannen för att han skall luta sig ner och kyssa hennes läppar.

Tjuv, fegling, fähund är ord som står skrivna i hans ansikte, men under masken, under den onda exteriören? Finns där ingen rest av manlighet — inget ömsint, inget sant? En kvinna har krupit till korset för att kyssa honom: Väger inte detta till hans fördel, Min Skapare? Kärleken är blind inför våra brister. Himmelen hjälpe oss alla; kärlekens ögon skulle gråta blod om det inte var på det sättet. Men för allt gott som finns inom oss är vår kärleks ögon vidöppna. Du korsfäste fähund, stå stolt. Ett hundra vittnen har talat emot dig. Finns det ingen som talar till hans förmån? En kvinna, o evige domare, en kvinna som älskade honom. Så låt henne tala!

Men mina tankar driver långt från Hyde Park och dess kvinnoparad.

De passerade mig gång på gång, skrattande, leende, samtalande. Deras ögon var ljusa av glada tankar; deras röster milda och melodiska. De var tillfreds och de önskade tillfredställa. En del var gifta; de övriga hyste tämligen välgrundade förhoppningar om att finna en make.

Och vi, jag och kanske tio tusen andra unga män. Jag upprepar — jag själv och kanske tio tusen andra unga män; för vem av oss tänker någonsin på sig själv som något annat än en ung man? Det är världen som åldras, inte vi själva. Barnen upphör med sina lekar och växer sig allvarligt sinnade, tösernas ögon förlorar sin klarhet. Kullarna blir en smula brantare, avstånden mellan milstolparna blir helt klart en smula längre. Sångerna som de unga männen sjunger blir en smula mindre muntra än de som vi själva sjöng. Dagarna blir en smula kyligare och vinden en smula skarpare. Vinet har tappat en smula av sin goda smak; dagens humor är inte lika rolig som vår tids var. De andra gossarna blir tråkigare och prosaiska; men vi är dock de samma som vi alltid varit. Det är världen som åldras. Därför struntar jag i era tanklösa skratt, ni unga läsare, och upprepar att vi, jag själv och omkring tio tusen andra unga män, spatserade bland dessa sköna flickor; och, med våra pojkaktiga ögon, betraktade vi dem fascinerade, charmerade och förtrollade. Hur angenämt att tillbringa våra liv tillsammans med dem, att få uträtta små tjänster åt dem, som framkallade deras ljusa leenden, att få behaga dem och se in i deras tacksamma ögon. I själva verket är livet något angenämt, och hela tanken med äktenskapet uppstod utan tvivel i en Vänlig Försyns sinne.

Vi log tillbaka mot dem och vi lämnade väg för dem; vi reste oss från våra sittplatser med ett artigt ”tillåt mig, fröken”, ”å, alls ingen orsak, jag föredrar att stå”, ”en mycket angenäm kväll, eller hur?” — vi gav oss in i konversation med dessa slumpens medpassagerare på livets stig. Det fanns till och med dem hos oss — djärva, stolta andar — som gick så långt som till mild flirt. En del av oss kände vissa av dem och i dylika, lyckliga fall, följde ett utbyte av sköna artigheter. Våra engelska unga medelklassmän och –kvinnor är inga duvungar ifråga om flirtandets ädla konst. Jag erkänner villigt att våra metoder kanske var en smula tungfotade, att de allteftersom kvällen led blev allt bullrigare. Men vi menade inget illa med dem; vi gjorde så gott vi kunde för att roa oss, för att behaga, för att få denna alltför korta stund att bli lyckad.

Därefter for mina tankar iväg till små hem i avlägsna förorter, och dessa vackra flickor och pojkar omkring mig kom att synas äldre och mer slitna av bekymmer. Men vad betyder det? Är inte gamla ansikten vackra, när de betraktas av äldre ögon, en smula töckniga av kärlek, och är inte bekymmer och arbete inte fridens och glädjens sanna föräldrar?

Men allteftersom jag färdades närmare, såg jag att många av ansiktena var förfulade av sura och ilskna blickar och att rösterna som hördes kring mig var gälla och grälsjuka. De vackra komplimangerna och smeksamma orden hade förändrats till snubbor och skäll. De rara leendena hade falnat till en dyster grimas. Där föreföll finnas så lite lust att sprida glädje, så stark beslutsamhet att inte glädjas.

Och att flirta! Jisses, de hade ju glömt bort hur man flirtar! O, de stackarna! Och skämten var bittra, alla småtjänster gjordes utan glädje. Själva luften verkade frostig. Ett slags mörker vilade över denna plats.

Därefter vaknade jag upp till verkligheten och fann att jag suttit på min stol längre än jag avsett från början. Estraden, där orkestern spelat var tom, solen hade gått ner; jag reste mig och tog mig hem genom folkmassan som nu höll på att skingras.

Moder Natur är så hårdhudad. Hon irriterar oss emellanåt genom sin hängivenhet till sin enda stora idé: Arternas fortplantning.

”Föröken eder och uppfyllen jorden. Låt denna jord fyllas av alltfler människor.”

För detta ändamål skapar och formar hon sina unga döttrar, formger dem med sin kunniga hand, målar dem med sina underbara röda och vita nyanser, kröner dem med sitt fabulöst vackra hår, lär dem att skratta och le, övar deras röster i skönsång, sänder ut dem i världen för att fånga och förslava oss.

”Se, hur underbar är hon inte, min gosse”, säger den kloka gamla gumman. ”Tag henne; bygg ett litet bo tillsammans i er vackra förort; arbeta för henne och lev för henne; gör så att hon är i stånd att ta emot de små som jag kommer att ge er!”

Och till henne viskar den gamla, hundrabröstade Artemis: ”Är han inte en rar gosse? Se, hur mycket han älskar dig, hur hängiven han är dig! Han kommer att arbeta och att göra dig lycklig; han kommer att bygga er ett hem. Du kommer att bli hans barns mor.”

Så tar vi varandra i hand, fyllda av hopp och kärlek och från och med denna stund är Moder Natur klara med oss. Låt rynkorna komma; låt våra röster bli hårda; låt elden hon tände i våra hjärtan dö ut; låt den dåraktiga själviskheten vi båda tyckte vi hade lagt bakom oss för alltid krypa tillbaka in i oss, framkallande ovänlighet och likgiltighet, ilskna tankar och elaka ord i våra liv. Vad bryr hon sig? Hon har fångat in oss och kedjat oss till sitt arbete. Hon är allas vår svärmor. Hon har gjort sitt arbete som böneman; resten lämnar hon åt oss att ta hand om. Vi må älska eller slåss; det kvittar henne lika.

Jag undrar ibland om vi inte kunde lära oss att behålla vårt goda humör. I affärslivet använder vi aldrig elakt tal, säger inga ovänliga saker till varandra. Butiksföreståndaren, som lutar sig över disken, är ett enda leende och älskvärdheten själv, i annat fall skulle han få slå igen butiken. Affärsmannen, tvivelsutan, tycker att den sävlige kunden är en åsna, men avstår från att säga det högt. Hetlevrat temperament är bannlyst ifrån the City. Kan vi inte se till att de på samma sätt försvinner ifrån Tooting och Hampstead? [1]

Den unge man som satt i stolen bredvid mig, hur omsorgsfullt svepte han inte sin rock kring den lilla sömmerskans axlar bredvid sig. Och när hon sade, att hon var trött på att sitta still, hur kvickt steg han inte upp ifrån sin stol, för att promenera med henne, trots att han, utan varje tvivel, satt bra där han satt. Och hon! Hon hade skrattat åt hans skämt; de var egentligen inte speciellt roliga, och inte särskilt nya. Hon hade, förmodligen, läst dem själv, för flera månader sedan, i någon av de veckotidningar hon läser. Ändå gjorde detta slags harmlösa humbug honom lycklig. Jag undrar om hon, om sådär tio år, kommer att skratta åt så pass gamla skämt, om han, om tio år kommer att ägna samma slags klumpiga omsorg om att lägga sin kappa kring henne. Erfarenheten skakar på huvudet och skrattar roat åt blotta frågan.

Jag skulle kunna hålla kvällskurser i hur man behåller sitt goda humör, för gifta par, men jag fruktar blott, att dessa skulle komma att tvingas upphöra, på grund av brist på elever. De äkta männen skulle rekommendera sina makor att närvara, och generöst erbjuda sig att betala kursavgiften som födelsedagspresenter. Hustrurna skulle dock bli indignerade över förslaget och mena, att man inte skulle slösa med surt förvärvade pengar. ”Nej John, käre du”, skulle hon helt osjälviskt svara, ”du behöver dessa lektioner bättre än vad jag gör. Det skulle vara skamligt av mig att gå istället för dig”, och de skulle gräla om denna sak resten av den dagen.

O, vilken dårskap! Vi packar våra matsäckskorgar inför livets picknick med sådan omsorg. Vi lägger ut så mycket pengar och arbete på det hela. Vi väljer ut vilka pajer, stekar, majonnäs, sallad vi ska ta med. Vi fyller korgen till bredden med varje slags delikatesser vi kan komma på. Allt vi behöver för en lyckad picknick, får vi med oss, utom saltet. Å, ack och ve, vi glömmer saltet. Vi slavar vid våra skrivbord, i våra verkstäder, för att få råd att skapa ett hem åt våra nära och kära; vi ger upp alla nöjen, vi försakar vår vila. Vi slavar i köket från morgon till kväll och så gör vi så att hela festen går om intet, på grund av avsaknaden av en eller annan nypa salt — på grund av bristen på en liten smula vänlighet, några aldrig yttrade vänliga ord, en aning smeksamhet, en gnutta artighet.

Vem känner inte till detta slags nyttiga hemmafruar, som arbetar från åtta till tolv, för att hålla huset i, vad hon kallar, god ordning? Hon är en så god kvinna, så oförtröttlig, så osjälvisk, så samvetsgrann, så irriterande. Hennes rum är så rena, hennes tjänare så väl ledda, hennes barn så välklädda, hennes middagar så vällagade; hela huset blir så ovälkomnande. Allt omkring henne är i äppelpajsgod ordning och alla vantrivs.

Min kära fru, ni polerar era bord, ni skurar era kittlar, men den allra värdefullaste möbeln i hela ert hushåll låter ni förfalla och gå tillspillo, enbart på grund av en smula lättja. Ni finner den i ert eget rum, min kära fru, framför er egen spegel. Den börjar bli sjabbig och smutsig, se gammal ut i förtid; polityren har försvunnit, madame, och den förlorar sin ljushet och sin charm. Kommer ni ihåg när han först tog med sig den hem, hur stolt han var? Anser ni att ni har använt den väl, i beaktande av hur han värderade den? En smula mindre oro för era grytor och kastruller, madame, en smula mer oro för er egen del, vore klokare. Gör er själv i ordning, madam; ni hade tidigare gott om kvickhet, ett angenämt skratt, en konversationsförmåga som inte enbart höll sig till tjänarnas brister och olika yrkesmäns fel och olater.

Min kära fru, vi lever inte blott för fläckfritt rent linne och mattor utan brödsmulor. Leta rätt på den där bunten gamla brev som ni förvarar inknutna med blekta band längst in i er byrålåda — synd att ni inte läser dem oftare. Han uttryckte inte sin entusiasm över era kragar och manschetter, berömde inte era broderier. Det var ert vackra hår han utvek sig över, ert soliga leende (vi har inte fått se det på några år nu, madam — vilket är kokerskans och slaktarens fel, förmodar jag), era små händer, er rosenröda mun — den har bleknat på sista tiden, madam. Försök er på att skälla lite mindre på Mary Anne och att försöka le minst en gång om dagen; det kanske ger den dess ungdoms färger åter. Det är väl värt ett försök. Det var en mycket vacker mun, på sin tid.

Vem var det som uppfann det där falska talesättet, att vägen till en mans hjärta går via hans mage? Hur mången fånig kvinna, som tagit det på allvar, har låtit kärleken smita ut genom salongen, under det att hon var upptagen i köket. Naturligtvis, om man vore dum nog att gifta sig med en gris, antar jag att man får finna sig i att ägna sitt liv åt att tillaga gröpe. Men är ni säker på att han är en gris? Om det slumpar sig så, att så inte är fallet? — i så fall, madam, begår ni ett fruktansvärt misstag. Min kära fru, ni är alltför modest. Om jag får ta mig friheten att säga så, utan att i onödan väcka er fåfänga, till och med vid själva middagsbordet, är ni mycket mer intressant än fårsteken. Hav mod, madam och räds icke att bryta en lans med till och med er egen kokerska. Ni är betydligt mer pikant än den bästa Sauce Tartare, mer smaklig än smält smör, helt säkert. Det fanns en tid, när han inte lade märke till om han åt biff eller fläsk om bara ni satt på andra sidan bordet. Vems felet är? Tänk inte så onda tankar om oss. Vi är varken esteter eller gourméer: De flesta av oss är blott vanliga män, med aptit för vårt middagsmål, vilket endast är ett hälsotecken, men ändå mer förtjusta i våra älsklingar och hustrur, förhoppningsvis. Sätt oss på prov. En medelgod middag — låt oss till och med säga en mindre vällagad middag, tillsammans med er när ni är som skönast, skrattande och glatt samtalande och intelligent — något ni ju är i stånd till — innebär en trevligare måltid för oss, efter dagens arbete, än samma middag tillagad enligt konstens alla regler, med er tyst, sluten och orolig, ert vackra hår ovårdat, ert vackra ansikte rynkat i bekymmer rörande sjötungan och omsorger om omeletten.

Min stackars Martha, oroa er inte över så mycket. Ni är vad som fordras, inte tegelstenar och plankor, för att skapa ett hem. Se till att det är ni som är vacker, att ni visar er från er bästa sida, att ni är öm och tillmötesgående, att det är er er make längtar hem till. Vi sökte en hustru, livskamrat, en vän; inte en kokerska eller sköterska till ett billigt pris.

Men vad tjänar ord till? Världen kommer alltid att följa sin egen dårskap. När jag betänker alla de goda råd jag givit den, och den lilla nytta det har gjort, medger jag att jag kan tappa modet. Jag gav en ung dam goda råd så sent som häromdagen. Jag lärde henne allt om bästa sättet att behandla mostrar. Hon sög på en blyertspenna, något jag alltid uppmanar henne att låta bli. Hon tog ut den ur sin mun och sade:

”Jag antar att du alltid vet hur andra skall handla”, sade hon.

Det finns tillfällen när det är nödvändigt att uppoffra sin egen blygsamhet till förmån för sin plikt.

”Naturligtvis vet jag det”, svarade jag.

”Och vet Mamma hur allt skall göras?” var hennes andra fråga.

Min övertygelse var inte, i denna fråga, på något vis lika stark, men för husfridens skull uppoffrade jag mig för en god sak.

”Självklart”, svarade jag; ”och ta ut den där pennan ur munnen. Det har jag sagt åt dig förut. Du kommer att svälja den en vacker dag och bli sjuk och dö.”

Hon föreföll överväga något.

”Alla vuxna verkar veta precis allt”, sammanfattade hon samtalet.

Det finns tillfällen när jag ifrågasätter om barn är så enkelspåriga som de ser ut. Det kan vara ren dumhet som får dem att fälla anmärkningar av detta slag, och i så fall må man visa hänsyn och försöka få dem på rätt spår igen. Men om det inte är dumhet? Nå, i så fall må man ändå försöka förändra dem till det bättre, men genom en annorlunda metod.

Härom morgonen hörde jag hur barnsköterskan talade till just detta exemplar. Kvinnan är en särdeles värdig varelse och hon delgav barnet en del mycket goda råd. Hon var mitt i en längre utläggning ifråga om dygderna av att hålla sig tyst och stilla, när Dorothea avbröt henne, genom att säga:

”Å, var snäll och håll tyst. Jag får aldrig en lugn stund för ditt pladder.”

Det är avbrott av detta slag som får en kvinna som försöker göra sitt arbete att tappa modet.

I tisdags kväll var hon olycklig. För egen del anser jag att rabarber aldrig bör ätas före april och under inga omständigheter i samband med lemonad. Hennes moder insåg hennes smärta och förklarade för henne att vi måste vara tålmodiga och tappert genomgå de prövningar Gud lägger på oss. Dorothea gick, som barn plägar, genast in på detaljer.

”Måste vi genomgå den torskleverolja som Gud lägger på oss?”

”Javisst, absolut.”

”Och alla de barnsköterskor Gud lägger på oss?”

”Verkligen; och var tacksam över att du har en barnsköterska. Det finns små flickor som inte har någon alls. Och prata inte så mycket nu.”

I fredags såg jag modern i tårar.

”Hur är det fatt”, frågade jag.

”Å, ingenting”, blev svaret; ”det är bara lillan. Hon är ett så underligt barn. Jag förstår mig inte på henne alls.”

”Vad har hon nu gjort?”

”Å, det är det att hon säger emot mig, vet du.”

Det är en brist hos henne. Jag förstår inte varifrån hon har fått det, men det har hon.

”Nå?”

”Jo, hon förargade mig, och som straff, sade jag att hon inte fick ta dockvagnen med sig ut.”

”Nå?”

”Jo, hon sade inte emot då, men så snart jag kommit utanför dörren hörde jag henne tala för sig själv — du vet, som hon brukar göra.”

”Ja?”

”Hon sade…”

”Ja, vad sade hon?”

”Hon sade ’jag måste visa tålamod och stå ut med den mor som Gud har sänt mig’.”

Hon äter middag med oss på söndagar. Vi låter henne sitta med vid bordet en gång i veckan för att hon skall få tillfälle att lära sig vett och etikett. Milson hade tittat förbi och vi diskuterade politik. Jag blev intresserad och, under det jag sköt undan min tallrik, lutade jag mig framåt med armbågarna mot bordet. Dorothea har för vana att tala för sig själv med höga teaterviskningar som skulle tränga tvärs över salongen i vilken teater som helst. Jag hörde hur hon sade:

”Jag måste sitta ordentligt. Jag får aldrig sitta med armbågarna på bordet. Det är bara vulgära människor utan bildning som uppträder på det sättet.”

Jag såg på henne tvärs över bordet; hon satt på det allra mest ordentliga sätt och föreföll att i tankarna vara tusentals miles borta. Samtliga av oss vid bordet satt ihopsjunkna. Vi satte oss raskt upp, styva i ryggarna och konversationen avstannade.

Naturligtvis skämtade vi om saken när flickan gått från bordet. Men på något sätt föreföll det snarare som om hon skämtat med oss.

Jag önskar att jag kom ihåg min egen barndom. Jag skulle verkligen vilja veta, om barn är så enkelspåriga som de kan verka.

Fotnoter[redigera]

  1. Medelklassförorter till London.
En lätting på andra tankar av Jerome K. Jerome

Om konsten att kunna bestämma sig | Om nackdelarna med att inte få det man vill ha | Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra | Om beredandet och användandet av kärleksdrycker | Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor | Om kvinnors skötsel och underhåll | Om att lägga sig i andras affärer | Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar | Om vår förmåga till ädelmod | Om människans moderliga sidor | Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd | Om att spela marscher vid marionettbegravningar