En lätting på andra tankar/Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor
| ← Om beredandet och användandet av kärleksdrycker |
|
Om kvinnors skötsel och underhåll → |
Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor[redigera]
Fönstret i mitt arbetsrum vetter mot Hyde Park och ofta, för att parafrasera det välbekanta löftet givet av varje ny veckotidning, förenar jag nytta med nöje, genom att från mitt tornfönster betrakta det urval av mänskligheten som passerar förbi därutanför. Vid grindöppningen släpar sig en av gatans kvinnor fram. Hennes ömkansvärda arbete är, för stunden, avslutat. Hon huttrar i gryningskylan och är på väg hem till sitt enkla tjäll. Stackars slav! Nerlurad på galärens understa däck och därefter fastkedjad där. Civilisationen, arme dåre, sägs behöva sådana som du. Du lever sämre än hundarna i Österlandets städer. Men åtminstone, förefaller det mig, kan vi avstå från att bespotta dig. Gå hem till din hundkoja! Kanske, om gudarna är goda, sänder de dig drömmar om en bättre härd, där du kan ligga med ett silverhalsband om halsen.
Därefter kommer en arbetare — kanske en vedbärare eller vattenhämtare — släpande sig sömnig mot sitt arbete; sömnen dröjer fortfarande i hans tunga ögonlock, hans matsäck bär han invirad i en bordduk. Första timslaget hörs från Big Ben. Skynda på, det hastar, min medträl, om inte övervakarens piska skall träffa din tålmodiga rygg: ”Upp med dig, vi tål inga slashasar här”.
Därefter kommer hantverkaren med sin säck med verktyg över axeln. Även han lyssnar oroligt till klockans slag. Även över honom hänger piskan.
Därpå kommer butiksgossen och butiksflickan, som kelar medan de går, som för att spara tid. Och efter dem kommer skrivbordens och butikernas trälar, arbetsgivare och anställda, biträden och yrkesmän, kontorspojkar och köpmän. Till era platser, slavar av alla slag. Tag era platser under oket.
Nu kommer, skrattande och stojande medan de springer, barnen, slavarnas söner och döttrar. Var flitiga, små barn och lär er era läxor, på det att ni, när den stunden kommer, skall vara redo att ur våra händer greppa den gnisslande åran, vara redo att sätta er jämte oss på roddarbänkarna. För vi kommer inte för alltid att förbli trälar, barn små. Det är Rikets goda lag. Efter ett visst antal år vid årorna eller ute på fälten kan vi begära vår frihet åter. Då skall vi gå, barn små, åter till det land där vi vistades före vår födsel. Och er måste vi lämna bakom oss för att ni skall uppta vårt arbete. Så, iväg till skolan, små barn, och lär er bli duktiga små slavar.
Därpå, pompösa och välvårdade, kommer de utbildade slavarna — journalister, doktorer, domare, och poeter; advokaten, konstnären, spelaren, prästen. De hastar på samma sätt igenom parken, oroligt sneglande på sina fickur då och då, för att inte komma för sent till sina möten; funderande på de avgifter och ersättningar de står i begrepp att förtjäna, utgifter och avgälder de måste betala. Kanske är de de mest kuschade av alla slavar; den piska som hänger över dem har minst femtio svansar, istället för de vanliga två eller tre. Arbeta, ni slavar i högre medelklassen, för annars kan ni tvingas nöja er med att röka tvåpennyscigarrer; arbeta hårdare, om ni inte skall tvingas dricka tvåshillingsrödvin; ännu hårdare, om ni inte vill förlora er häst och vagn och tvingas färdas på offentliga omnibussar; under det att era hustrur tvingas bära klänningar enligt förra årets mode; era byxor skall säcka runt knäna; och från Kensington kommer ni att förvisas till Kilburn, om ni inte försvarar era erövrade lagrar. O, den flersvansade kattan är er lott, mina ädla bröder.
Modeslavarna är de som härnäst passerar revy under mig. De är klädda och koafferade och lockade under oändlig möda. Dessa livréklädda, välvårdade lakejer, mer avsedda att synas än för nyttans skull; men deras meningslösa uppgifter utgör ändå ett idogt arbete för deras del. Här måste de passera dagligen, vare sig de vill eller inte. På dessa grusgångar och ingen annanstans måste de styra sina fjät; de använder alltid samma fraser, när de konverserar varandra. Under en timmes tid tvingas de färdas fram och åter, långsamt på cykel, från Hyde Park Corner till the Magazine och tillbaka. Och de bär alltid likadana kläder; handskar i samma färger, kravatter av föreskrivna modeller. På eftermiddagarna är de tillbaka, denna gång i vagn, iklädd en annan utstyrsel, och under en timme färdas de fram och åter i en dårarnas procession. Middagarna kräver ytterligare ett kostymbyte och efter middagarna fordras av dem att de genomlider någon tråkig social förpliktelse, till dess deras huvuden faller framåt av trötthet och liknöjdhet.
Framåt kvällen återvänder slavarna från sina arbeten; advokaterna funderande på sina eleganta pläderingar; skolpojkar, kikande i sina hundörade grammatikböcker; män från the City, som lägger upp sina planer; kostymbärarna, som bryr sina stackars hjärnor efter färska idéer, med vilka de kan tillfredsställa sina härskare; butiksbiträden av båda könen, tysta nu, när de tillsammans vandrar hemåt; hantverkaren; arbetaren. Två eller tre timmars fritid får ni nu, slavar, för att tänka, älska och leka, om ni inte är för trötta för att tänka, älska eller leka. Därefter, kryp till kojs, för att vila inför morgondagens id.
Skymningen övergår i mörker; där är hon åter, gatans kvinna. På samma sätt som skuggorna, avrundar hon Citys dagar. Arbetet tar ut sin rätt. Ondskan kikar fram runt hörnen.
Så arbetar vi, drivna av nödvändighetens piska — en slavarmé. Om vi inte arbetar, faller piskan över våra ryggar; bara det att smärtan kommer ur våra magar, istället från våra ryggar. Och därför kallar vi oss fria män.
Ett fåtal bland oss kämpar tappert för att verkligen bli fria: Det är luffarna och de utstötta. Vi väluppfostrade slavar håller oss borta från dem, eftersom frihetens pris i denna värld är sjukdom och svält. Vi ser endast en chans till ett människovärdigt liv, om vi sätter oket runt våra halsar.
Det finns tillfällen, då man frågar sig: Varför detta ändlösa arbete? Varför bygger vi hus, lagar mat, tillverkar kläder? Är myran så mycket mer avundsvärd än gräshoppan, eftersom hon tillbringar sitt liv med att samla i ladorna och inte kan ödsla minsta tid på att sjunga? Varför denna svårfattliga instinkt, som driver oss till tusentals arbetsuppgifter, för att tillfredsställa tusentals önskningar? Vi har förvandlat världen till en verkstad för att förse oss själva med leksaker. För att kunna unna oss lyxen, har vi sålt våra själars ro.
O, ni Israels barn! Varför voro ni icke förnöjda i er vilda tillvaro? Det förefaller ha varit en idealisk tillvaro. Er erbjöds en enkel men stärkande kost. Ni brydde inte era huvuden med sådant som hyror och skatter; bland er fanns inga fattiga — inga välgörenhetsinsamlare. Ni led inte av matsmältningsproblem eller av de hundratals sjukdomar som följer i frosseriets spår; livets nödtorft var er uppmätta ranson — varken mer eller mindre. Ni visste inte om att ni hade en lever. Doktorer tröttade er inte med sina teorier, sina kurer och sina räkningar. Ni var varken hyresvärdar eller hyresgäster; varken aktieägare eller gäldenärer. Ni bekymrade er varken över väderleks-; eller ekonomirapporter. Advokater var för er något helt okänt; ni behövde inga goda råd; ni hade inget att sakföra i förhållande till er nästa. Inga skatter hade ni, som förtärdes av rost och mal. Era årliga inkomster och skulder kunde ni balansera intill minsta bråkdel. Er hustru och era barn hade sin försörjning tryggad. Ni gjorde er inga bekymmer för er ålderdom; ni visste att ni livet ut skulle ha tillräckligt för att leva ett bekvämt liv. Er begravning, en enkel och värdig tilldragelse, skulle komma att ombesörjas av er stam. Och ändå, stackars dåraktiga barn, kunde ni inte vila trygga, när ni flydde från tegeltillverkningen i Egypti land. Ni trånade efter köttgrytorna, och kände likväl, vad köttgrytorna innebar: diskningen av dem, tillredandet av dem, hämtandet av ved för att elda under dem, uppfödandet av kreatur för att fylla dem, odlande av foder för kreaturen som skulle hamna i köttgrytorna.
Allt vårt arbete kretsar kring våra köttgrytor. På köttgrytans altare offrar vi vår fritid och vår sinnesro. För en skål grynvällings skull säljer vi ut vår förstfödslorätt.
O, ni barn av Israel! Såg ni inte den långvariga straffdom ni drog över er, när ni i vildmarken uppställde guldkalven, föll på knä framför den och ropade ”detta skall vara vår gud”?
Så ni önskade er nötkött. Tänkte ni aldrig på det pris människan betalar för nötkött? Den Gyllene Kalvens tjänare! Jag ser deras ändlösa skara framför mina ögon — en utmattad skara. Jag ser dem slita i gruvorna, i sina anletens svarta svett. Jag ser dem i städer dit solens strålar aldrig når, tysta, allvarliga och krökta. Jag ser dem, härjade av malaria på regndränkta fält. Jag ser dem flämtande vid smältugnarnas portar. Jag ser dem, i ländkläden och halskragar, bärande tunga bördor på sina huvuden. Jag ser dem i blå och röda kläden, marscherande för att offra sitt blod på Kalvens altare. Jag ser dem i vadmal och i cheviot, jag ser dem i blåkläder och arbetsskor, jag ser dem i keps och med förkläde, Kalvens tjänare. De färdas till lands och till sjöss. De är kedjade till städ och butiksdiskar; till arbetsbänkar och skrivbord. De bereder marken, de plöjer den i Kalvens tjänst. De bygger fartygen och seglar dem — skeppen som fraktar den Gyllene Kalven. De tillverkar grytorna, de formar pannorna, de snickrar borden, de ställer fram stolarna, de drömmer om såserna, de gräver efter saltet, de väver borddukarna, de tillagar den Gyllene Kalven.
Allt arbete här i världen går ut på att vi skall få smaka Kalven. Krig och handel, vetenskap och juridik! Vad är de inte, om de fyra pelare som bär upp den Gyllene Kalven? Kalven är vår gud. Det är på hans rygg vi har färdats, ut ur urtidens skogar, där våra förfäder åt nötter och frukter. Han är vår gud. Hans tempel finns på var gata. Hans blåklädda präster står i varje portgång, kallande in menigheten till andakt. Lyssnen! Hans röst ekar genom den rökfärgade luftern: ”Det är dags! Det är dags! Kom och köp, o människor! Giv av er pannas svett, er hjärnas svett, ert hjärtas värk och köp Kalvkött för pengarna! Giv de bästa åren av era liv. Giv era tankar, ert hopp, er kärlek; och ni skall få Kalvkött för dem. Det är dags! Nu är det dags! Kom och köp — köp!”
O, Israels barn, var verkligen kalvkött, ens med alla tillbehör, verkligen värt detta pris?
Och vi själva! Vilken läxa har vi lärt oss genom århundradena? Jag talade med en rik man häromkvällen. Han kallar sig finansiär, vad det nu kan betyda. Varje dag lämnar han sitt vackra hus, omkring 20 miles [1] från London, klockan kvart i åtta, sommar som vinter, efter att ensam och i hast ha kastat i sig sin frukost, under det att hans gäster fortfarande sover, och återvänder hem lagom för att klä sig för en tillkrånglad middag, som han själv är alltför utmattad eller bekymrad för att mer än smaka på. Om han någonsin blir övertalad att ta sig en tids ledighet, så tillbringar han 14 dagar i Ostende, när det är som mest trångt och obekvämt där. Han tar sin sekreterare med sig, tar emot och sänder hundratals telegram varje dag och har en privat telefonlinje, över vilken han kan tala med kontoret i London direkt från sitt sovrum.
Men jag antar att telefonen är en nyttig uppfinning. Affärsmän säger mig att de undrar hur de skulle kunna klara att sköta sina affärer utan den. Mina egna undringar är alltid, hur någon människa med en ordinär människas känslor kan sköta sina affärer eller till och med sitt eget liv, inom hundra yards [2] avstånd från dessa maskiner. Jag kan föreställa mig att Job, Griselda eller Sokrates skulle ha tyckt om att ha en telefon till hands, för utmaningens skull. I synnerhet Sokrates skulle ha blivit än mer ryktbar efter blott tre månaders telefonabonnemang. För egen del är jag kanske alltför känslig. Jag bodde en gång på ett kontor, där det fanns telefon — om man nu kan kalla det för att bo. Man sade mig, att om jag hade behållit apparaten i tre eller fyra månader till, så skulle jag ha fått kläm på dess funktion. Jag har bekanta, män som en gång var utan fruktan och med mod i barm, som nu står framför sina telefonapparater och inte så mycket som svarar ett ord i tingesten. De säger mig, att till att börja med brukade de svära och skrika i den som jag gjorde; men nu är deras mod krossat. Det är alltså vad som händer; antingen kuschar man telefonen, eller så bryter telefonen ner en själv. Säg att du vill träffa någon som finns två kvarter ner längs gatan. Man sätter på sig hatten och promenerar dit på fem minuter. Man ska just ge sig av, när ens blick faller på telefonen. Man får för sig att ringa, för att försäkra sig om att han är inne. Man börjar med att ringa ett halvdussin gånger, innan någon över huvud taget lägger märke till något alls. Man brinner av indignation över denna slags försumlighet och har lämnat apparaten för att sätta sig ner och skriva ett ilsket klagobrev till Bolaget, när telefonstationen ringer tillbaka. Man lyfter luren och skriker:
”Vad beror det på att jag aldrig får något svar när jag ringer? Här har jag vevat och vevat i en halvtimme. Jag har försökt tjugo gånger.” (Detta är en lögn. Man har prövat sex gånger och ”halvtimmen” är en absurd överdrift; men man känner att den rena sanningen skulle inte leva upp till kraven.) ”Det är synd och skam”, fortsätter man, ”och jag skall klaga till Bolaget. Varför skall jag hålla mig med telefon, om jag inte får något svar när jag ringer? Här betalar jag stora belopp för att ha den här saken här och ingen bryr sig om mig när jag ringer. Jag har ringt och ringt hela morgonen. Nå, svara då, mänska!”
Så väntar man på svaret.
”Vad — vad sade ni? Jag kan inte höra vad ni säger.”
”Jag säger att jag har vevat här i över en timme och jag får inget svar”, vrålar man tillbaka. ”Jag skall klaga hos Bolaget.”
”Vad sade ni? Håll inte luren så nära munnen, jag hör inte vad ni säger. Vilket nummer önskas?”
”Strunt i vilket nummer — jag säger att jag inte får något svar när jag ringer!”
”Åttahundra vad då?”
Där tar ens argument slut. Maskinen skulle inte klara av det slags språkbruk man önskar använda. Enbart hälften av ens känslor skulle helt säkert framkalla en explosion på något ställe där tråden är som svagast. Själva språket är i sig ett alltför svagt instrument för att fylla de uttrycksbehov som föreligger. En sabel och ett gevär är de enda medel genom vilka man skulle kunna överföra sin uppfattning i detta läge. Så man ger upp varje försök att ge svar på tal och ber ödmjukt att få komma i kontakt med nummer Fyra Fem Sju Sex.
”Fyra Nio Sju Sex?” frågar flickan.
”Nej; Fyra Fem Sju Sex”
”Sade ni Sju Sex eller Sex Sju?”
”Sex Sju — nej, jag menar Sju Sex; nej — vänta nu… Jag vet inte vad jag menar längre.”
”Nå, kan ni inte bestämma er”, säger den unga damen strängt. ”Ni har uppehållit mig hela morgonen.”
Så man slår upp numret i adressboken igen och äntligen säger hon att hon skall koppla och man väntar med luren tätt tryckt mot örat.
Och om det finns något som är ägnat, mer än något annat, att få en man att känna sig fånig, så är det att stå på tå i ett hörn, hållande en maskin emot sitt huvud och lyssna intensivt på ingenting alls. Ryggen värker, huvudet värker, själva håret värker. Man hör hur dörren öppnas bakom en och att någon kommer in i rummet. Man kan inte vända på huvudet. Man svär åt personen och hör hur dörren slår igen med en smäll. Man inser genast att det med all sannolikhet var Henrietta. Hon lovade att komma förbi omkring halvettiden: Ni skulle äta lunch tillsammans. Klockan var tolv när man var dåraktig nog att ge sig i kast med denna infernaliska maskin och klockan är förmodligen halv ett vid det här laget. Ens liv passerar revy inför ens inre öga, i form av svaga minnen av farmor. Man undrar hur länge man skall klara att stå i samma ställning, samt om man verkligen vill tala med den där mannen två kvarter bort, när flickan i växelstationen kopplar in sig för att fråga om man är klar.
”Klar?” svarar man bittert. ”Men vi har ju inte påbörjat samtalet än!”
”Nå, så skynda på då”, säger hon, ”ni slösar med min tid.”
Sålunda tillrättavisad går man till förnyat anfall mot apparaten. ”Är det någon där?” skriker man, med en röst som till och med borde kunna röra en välgörenhetsfunktionärs hjärta; och så — o lycka, o sällhet! Man hör en svag mänsklig röst svara:
”Ja, vad gäller det?”
”Å, är detta Fyra Fem Sju Sex?”
”Vadå?”
”Är det Fyra Fem Sju Sex — Williamson?”
”Hursa? Vem är ni?”
”Åtta Ett Nio — Jones.”
”Bones?”
”Nej, Jones. Är ni Fyra Fem Sju Sex?”
”Ja, vad gäller det?”
”Jag önskar tala med Mr Williamson.”
”Vill ni — vadå? Vem är ni?”
”Jones! Träffas Mr Williamson?”
”Vem?”
”Williamson. Will — i — am — son!”
“En så’n där vadå? Jag hör inte vad ni säger.”
Så samlar man sig för en sista ansträngning och lyckas, genom övermänskligt tålamod, få dåren att förstå att man önskar veta om Mr Williamson är inne och han säger — eller det låter som:
”…vara här hela dagen.”
Så man kastar på sig hatten och springer dit.
”Å, jag är här för att träffa Mr Willamson”, säger man.
”Jag beklagar, min herre, men han har gått.”
”Gått? Men, ni sade mig ju nyss i telefonen att han skulle vara här hela dagen.”
”Nej, jag sade att han inte skulle vara här på hela dagen.”
Man återvänder till kontoret och sätter sig ner framför den där telefonen och betraktar den. Där hänger den, lugn och orubblig. Om det hade rört sig om ett vanligt föremål, skulle dess sista ögonblick vara inne. Man skulle gå direkt ner i köket och hämta kolhammaren och en köttklubba och slå sönder apparaten i så många bitar att man skulle kunna ge en bit till var och en av Londons invånare. Men man känner sig nervös över det elektriska och det finns något hos telefonen, med dess svarta hål och krulliga ledningar, som påverkar ens mod. Man får intrycket, att behandlar man inte den korrekt, kan man åka på en stöt, och hamna inför brottmålsdomstol och åt tusan med hela saken, man bara svär åt den.
Detta är vad som inträffar när man önskar ringa ut från telefonen. Men det är inte det värsta som telefonen kan ställa till med. En förnuftig person lär sig, med lite erfarenhet, att lämna den ifred. De värsta problemen är inte dem man själv ställer till. Man har tiden som sin fiende; man har sagt ifrån att man inte vill bli störd. Kanske är det strax efter lunch och man tänker med slutna ögon, i avsikten att ens tankar inte skall störas av föremålen i rummet. I vilket fall är man angelägen om att inte behöva lämna sin stol, när telefonens klocka ringer och man hoppar upp ur stolen, osäker för ögonblicket om man har blivit skjuten, eller sprängd i luften med dynamit. En svaghetens tanke slår en, att om man envisas med att inte bry sig om signalen, kommer apparaten att tröttna och lämna en ifred. Men det stämmer inte med dess metoder. Klockan ringer våldsamt med tiosekundersintervaller. Man har ingenting att linda runt huvudet. Man tänker, att det bästa är att se till att få saken överstökad. Man möter sitt öde och svarar, vildsint:
”Vad är det frågan om? Vad vill ni?”
Inget svar, endast ett dovt mumlande, ur vilket kan urskiljas två mansröster som svär åt varandra. Språket de använder är fruktansvärt. Telefonen förefaller underligt lämpad för att överföra svordomar. Vanligt tal tränger endast svagt igenom; men vartenda ord dessa två män säger kan höras av varenda telefonabonnent i hela London.
Det är meningslöst att försöka lyssna, förrän dessa två har fått nog. När de tystnat av utmattning, fattar man luren igen. Inte ett ljud hörs. Man ilsknar till och blir sarkastisk; men att vara sarkastisk när man inte är helt säker på att någon lyssnar i andra änden är inte vidare tillfredsställande.
Till slut, efter en kvarts timme eller så, under det man upprepat ”Är ni där?”, ”ja, jag är här” och ”hallå!” frågar den unga damen vid växelstationen vad man vill.
”Jag vill ingenting”, svarar man.
”Varför pratar ni då hela tiden?” genmäler hon. ”Ni ska inte leka med apparaten.”
Detta får en mållös av upprördhet en stund, varefter man förklarar att någon ringde upp en.
”Vem var det som ringde?” frågar hon.
”Jag vet inte.”
”Det önskar jag att ni visste”, anmärker hon.
Fylld av allmänt äckel slänger man på luren och återvänder till sin stol. I samma sekund som man satt sig ner ringer klockan igen; och man flyger upp och kräver att få veta vad tusan de vill och vem tusan det är som ringer.
”Tala inte så högt, jag kan inte höra vad ni säger. Vad vill ni?” blir motfrågan.
”Jag vill er ingenting. Vad är det ni vill? Varför ringde ni upp mig och säger sedan ingenting? Var snäll och lämna mig ifred!”
”Vi kan inte få tag på dem i Hong Kong för sjuttiofyra.”
”Jasså, jag bryr mig inte ett dugg om den saken.”
”Önskar ni Zulus?”
”Vad är det ni talar om”, svarar man. ”Jag förstår inte vad ni säger.”
”Önskar ni köpa Zulus — Zulus för sjuttiotre och en halv?”
”Jag vill inte ha dem ens för sex och en penny. Vad är det ni talar om?”
”Från Hong Kong — vi kan inte få tag på dem för sjuttiofyra. Å, vänta en halv minut...” (en halv minut förflyter.) ”Är ni kvar?”
”Ja, men ni talar med fel person.”
”Vi kan få dem från Hong Kong för sjuttiofyra och sju åttondelar.”
”Åt skogen med Hong Kong och med er också. Jag har ju sagt att ni talar med fel person. Det sa jag er redan förut.”
”Förut — hur då?”
”Men… Att jag är fel person — jag menar, det är inte mig ni söker!”
”Vem är ni, då?”
”Åtta Ett Nio, Jones.”
”Å, är ni inte Ett Nio Åtta?”
”Nej.”
”Å, adjö.”
”Adjö.”
Hur skulle man efter något sådant kunna sätta sig ner och skriva något angeläget om krisen i Europa? Och, som om det skulle behövas, häri ligger ytterligare en anklagelse mot telefonen. Jag var inbegripen i ett resonemang, vilket om inte i sig var allvarligt, så dock avhandlade ett nog så viktigt ämne, nämligen det fåfängliga i mänsklig rikedom; och mitt i denna högst angelägna diskussion lurades jag, genom blotta åsynen av ordet ”telefon”, till att skriva om sådant som endast kan få till följd att reta upp till vansinnets brant alla dessa kritiker av Ny Humor, i vars händer kanske, för deras synders skull, denna bok hamnar. Låt mig genast glömma denna avvikelse och återvända till temat för min predikan, eller snarare till ämnet för min miljonärsbekants predikan.
Det var en dag efter middagen och vi satt tillsammans i hans magnifikt möblerade matsal. Vi hade tänt våra cigarrer vid silverlampans sken. Butlern hade dragit sig tillbaka.
”Dessa cigarrer som vi nu röker”, anmärkte min vän plötsligt, till synes apropå ingenting, ”kostar mig fem shilling styck, när jag köper ett tusen stycken.”
”Det kan jag gott tro”, svarade jag; ”det är de värda.”
”Ja, för dig”, svarade han, nästan vildsint. ”Vad betalar du i vanliga fall per cigarr?”
Vi hade lärt känna varandra för flera år sedan. När jag första gången träffade honom, bestod hans kontor av ett rum mot gården på tredje våningen vid en dyster bakgata till the Strand. Gatan finns inte längre. Vi åt emellanåt tillsammans, på den tiden, på en restaurang vid Great Portland Street, för en och nio. Vår bekantskap var av tillräckligt djup natur för att tillåta denna fråga.
”Tre pence”, svarade jag. ”Men man kan få dem för omkring två pence och tre farthings om man köper en hel ask.”
”Exakt”, grymtade han; ”och dina tvåpenny-tre-farthingsrökverk ger dig samma tillfredsställelse som denna femshillingscigarr ger mig. Det innebär fyra pence och nio farthings åt skogen varje gång jag tar mig ett bloss. Jag betalar min kock tvåhundra pund om året. Jag njuter inte lika mycket av mina middagar numera, som när de kostade mig fyra shillings inklusive en kvartsflaska Chianti. Vad är skillnaden för min egen del, mellan att åka till kontoret i vagn bakom parhästar, eller att ta omnibussen? Jag åker ofta buss; det besparar mig en massa problem. Det är absurt att slösa tid på att leta efter sin kusk, när konduktören på en omnibuss som passerar ens dörr ser till att man blir avsläppt där man ska, på några få yards när. Innan det att jag ens hade råd att åka omnibuss — på den tiden när jag gick varje morgon till kontoret från Hammersmith, var min hälsa mycket bättre. Det irriterar mig när jag tänker på hur hårt jag arbetar utan någon verklig vinst i detta jordeliv för egen del. Mina pengar är till glädje för åtskilliga andra som jag inte bryr mig ett vitten om, och som är mina vänner endast i förhoppningen att tjäna en slant på affären. Om jag varje kväll kunde äta en hundraguineasmiddag för egen del och njuta fyrahundra gånger mer än jag brukade njuta av mina femshillingsmiddagar, så skulle det finnas något vettigt i saken. Varför gör jag det?”
Jag hade aldrig förut hört honom tala på detta vis. I sin upphetsning reste han sig från bordet och började vandra av och an i rummet.
”Varför investerar jag inte mina pengar till 2½ procents avkastning?” fortsatte han. ”I allra sämsta fall skulle jag få ut fem tusen om året. Vad, i det sunda förnuftets namn, skall man egentligen med mer till? Jag säger hela tiden till mig själv ’jag gör det’; Varför gör jag det inte?”
”Ja, varför inte?” ekade jag.
”Det är det jag vill att du talar om för mig”, svarade han. ”Du förefaller att förstå dig på den mänskliga naturen, vilken är ett mysterium för mig. Om du var i mina skor så skulle du handla på samma sätt som jag gör; det vet du. Om någon gav dig hundra tusen pund imorgon dag så skulle du starta en tidning, eller bygga en teater — eller något annat rackarknep för att bli av med pengarna och ge dig själv sjutton timmars oro per dag; det vet du att du skulle göra.”
Jag hängde med huvudet av skam. Jag insåg det rättvisa i hans anklagelse. Det har alltid varit min dröm att få driva en tidning och få äga en teater.
”Om vi endast arbetade för att få ihop de pengar vi kan göra av med”, fortsatte han, ”så skulle the City tvingas slå igen portarna redan imorgon bitti. Vad jag vill komma underfund med, är den instinkt som driver oss att arbeta uppenbarligen för arbetets egen skull. Vad är denna underliga drivkraft som sitter i vårt ryggbast och sporrar oss?”
En betjänt kom i samma stund in med ett kabeltelegram från föreståndaren vid en av hans österrikiska gruvor, och han tvingades lämna mig och gå till sitt arbetsrum. Men under promenaden hem, övervägde jag vad han sagt. ’’Varför’’ detta ändlösa arbetande? Varför stiger vi upp varje morgon, tvättar och klär oss, för att klä av oss igen på kvällarna och åter gå till sängs? Varför arbetar vi helt enkelt för att tjäna pengar och köpa mat; och äter maten för att få styrka, så att vi orkar arbeta? Varför lever vi, helt enkelt för att slutligen ta farväl av varandra? Varför arbetar vi för att föda fram barn till denna värld, för att de ska kunna dö och begravas?
Till vilken nytta är vår galna kamp och våra passionerade begär? Betyder det ett enda dugg inför framtiden om, någon gång, det är Union Jack eller Trikoloren som fladdrar över befästningarna i Badajoz? Ändå släppte vi till vårt blod i skyttegravarna för att avgöra denna fråga. Kommer det att göra någon skillnad, den dagen då istiden åter är över jorden, för att klä planeten med sin tystnad, vems fötter som först beträdde Nordpolen? Ändå kommer generation efter generation att låta sina vitnade knotor kanta vägen dit. Om blott ett ögonblick är vi maskars föda; vad betyder det då om vi älskar eller hatar? Ändå rusar det heta blodet genom våra ådror, vi fyller vårt bröst och vår hjärna med skugglikt hopp som alltid falnar allteftersom vi vandrar fram på livets väg.
Blomman kämpar sig upp ur frökapseln, drar sin goda näring ur marken, slår ihop sina blomblad varje kväll, för att gå till sömns. Därpå drabbas den av kärleken i en egendomlig form och längtar efter att få blanda sitt pollen med pollen från någon annan blomma. Så den breder ut sina vackra blommor, och de kringflygande insekterna bär med sig budskapet från blomma till blomma. Och årstiderna går, och med dem kommer solsken och regn, tills blomman vissnar, utan att någonsin ha känt till den verkliga anledningen till sin existens, i tron att trädgården var dess eget rike, inte att den själv tillhörde trädgården. Koralldjuret drömmer i sin egen lilla själ — som möjligen är belägen i dess mage — om ett hem och om föda. Så den arbetar och strävar djupt därnere i det mörka vattnets djup, utan att någonsin känna kontinenterna den beklär.
Men frågan kvarstår: Av vilket skäl sker allt detta? Vetenskapen förklarar saken för oss. Genom eoners kamp och möda förbättrar vi vår art; ur etern, via apan, föds människan. Så genom kommande generationers arbete kommer hon ytterligare att befria sig från djuren. Genom sorger och kamp, genom pannans svett och tankemödan kommer hon att göra sig allt mer änglalik. Hon kommer därigenom att vinna tillträde till Himmelriket.
Men varför denna uppbyggnadsprocess? Varför skall den ta flera eoner? Varför fick människan inte födas som den gud hon en gång är ämnad att bli, med alla de gåvor tidigare generationer tillkämpat sig och dött för, redan medfödda? Varför skall jag behöva vara en pikter eller en hunn? Varför skall jag framstå som en vilde, i deras ögon, de som kommer efter mig? Varför, om nu universums ordning fastställts av en Skapare, för vilken allt är möjligt, inleds allt med en protoplasmacell? Varför skapades inte människan på det sätt hon en gång skall varda? Varför alla dessa generationer, som skall behöva offra sig för hans skull? Är även jag endast ytterligare ett skikt i den jord som bereds för hennes skull?
Eller, om vår framtid ligger i andra sfärer, vad är då behovet av denna planet? Är vi verktyg som används i ett verk alltför storslaget för oss att begripa? Är våra känslor och drömmar endast drivkraft för oss att fullborda detta slags verk? Vilken teori som helst förefaller mer hoppfull än tanken att all denna vår strävsamma, ångestfyllda levnad intet annat är, än ett meningslöst slit i trampkvarnen. Vad finner vi, om vi blickar tillbaka den korta väg som våra svaga ögon kan genomtränga i historien? Civilisationer, uppbyggda med yttersta omsorg, som svept undan och gått förlorade. Trosläror, för vilka människor levt och dött, har visat sig vara falska. Grekisk konst krossad av gotiska stridsklubbor. Drömmar om broderskap, dränkta i blod av en Napoleon. Vad återstår oss, utom hoppet att arbetet självt, inte dess resultat, är det verkliga monumentet? Kanske är vi som barnen, när vi frågar ”vad nyttjar dessa lektioner till? Vad gott kommer de någonsin att lända oss?” Men en dag kommer, när skolgossen inser varför han lärt sig grammatik och geografi; när till och med datum får en innebörd för honom. Men detta sker inte förrän han lämnat skolan och begivit sig ut i världen. Så kanske, när vi är en smula mer vuxna, även vi kan börja förstå livets mening.