En lättings lättsamma tankar. Om att hyra möblerat

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om att äta och dricka
En lättings lättsamma tankar
av Jerome K. Jerome
Om klädsel och uppförande  →


Om att hyra möblerat[redigera]

"God dag. Ni har visst några rum för uthyrning?”

Mamma!

Ja, vad är det?

Det är en herre här som vill se på rummen.

Be honom stiga in. Jag kommer alldeles strax.

”Var snäll och stig på, herrn. Mamma kommer alldeles strax.”

Så man stiger in och efter någon minut dyker ”mamma” långsamt uppför kökstrappen, knyter upp förklädet på vägen, medan hon skriker ut sina instruktioner till någon därnere, rörande potatisen.

”God morgon, min herre”, säger ”mamma” med ett blekt leende. ”Var snäll och följ med mig.”

”Å, det är knappt värt besväret att jag går dit upp”, säger man. ”Vad för slags rum är de och vad kostar de?”

”Nå”, säger hyresvärdinnan, ”om ni följer med mig upp skall jag visa er dem.”

Så under frammumlande protester, avsedda att antyda att alla klagomål rörande bortslösad tid från hennes sida, från och med detta ögonblick inte längre kan läggas en själv till last, följer man efter ”mamma” till övervåningen.

På första våningen snubblar man genast över en hink och en borste, varvid ”mamma” utbrister i en utläggning över tjänsteflickornas opålitlighet och vrålar ner längs trappan att Sarah genast skall komma och ta rätt på dem. Väl framme vid rummen stannar hon till med handen på handtaget, för att förklara att rummen är ganska stökiga för ögonblicket, eftersom den senaste hyresgästen flyttat ut så sent som igår. Hon tillägger att idag är deras städdag — som alltid. Med detta i åtanke tillåts man inträda och man står tillsammans och njuter av anblicken. Rummen kan inte sägas framstå såsom inbjudande. Till och med ”mammas” ansikte avslöjar avsaknad av njutning inför denna syn. ”Möblerade rum” som saknar hyresgäster, betraktade i morgonljus utgör ingen anledning till glädjerop. Det finns något livlöst över dem. Det är en helt annan sak när man flyttat in och gjort sig hemmastadd där. Med alla ens välbekanta husgudar att hälsa med blicken så fort man lyfter den, omgiven av allt ens krimskrams — alla fotografier av flickor man älskat och mist, stående på spiselkransen, samt ett halvdussin pipor i mer eller mindre begagnat skick utspridda överallt på de mest oväntade ställen — med en toffel tittande fram bakom kolboxen och den andra liggande ovanpå pianot — med de kära tavlorna upphängda för att dölja fläckarna i tapeten — för att inte tala om dessa ens käraste vänner, alla böcker, staplade hur som helst överallt — med delar av porslinsservisen som ens moder så högt värdesatte och det broderi hon sömmade för så länge sedan, när hennes vackra, kära anlete fortfarande var ungt och skrattade och hennes nu grånade, mjuka hår ringlade i gyllenbruna lockar under den kolsvarta sjaletten...

O, du gamla broderi! Vilken ljuvlig uppenbarelse du måste ha utgjort i dina unga dagar, när tulpanerna, rosorna och liljorna (som alla växer från samma stam) var friska och glimmande färska! Mången sommar och vinter har kommit och gått sedan dess, min vän, och de har kastat sitt dansande eldsken över dig och nu är du gammal och grå. Dina skimrande färger bleknar fort numera och de avundsamma malarna har gnagt på dina silkestrådar. Du vittrar sakta, såsom de döda händer som en gång framställde dig. Tänker du ibland på dessa händer? Ibland verkar du så sorgsen och tankfull, att det är min tro att du gör det. Kom, du och jag och de glödande kolen i spiseln — låt oss talas vid och minnas. Tala till mig, på ditt tysta språk och berätta vad du minns från dessa länge sedan flydda dagar, när du låg i min lilla moders knä och hennes flickhänder sydde dig med regnbågstrådar. Fanns där aldrig en gosse i närheten — aldrig en gosse som grep en av dessa små händer för att överösa den med sina kyssar och envisades med att hålla den, och därigenom sorgligt nog fördröja din tillblivelse? Blev inte din tillkomst ofta satt på undantag inför denne klumpige, viljestarke yngling, som kastade dig respektlöst åt sidan för att han — inte nöjd med en hand — skulle få hålla bägge händerna i sina och stirra in i dessa älskade ögon? Jag kan se denne unge man framför mig, i gryningens matta, glittrande ljus. Han är en ivrig, klarögd gosse, med snygga, moderiktiga skor och åtsittande byxor, snövit skjorta och — o, så lockigt hår. En livlig gosse med lätt hjärta! Kan detta vara samma store, allvarlige herre, på vars käpp jag brukade rida, den bekymrade man, på vars tankfulla ansikte jag såg upp; den man jag brukade kalla ”pappa”? Du svarar ja, du gamla broderi; men är du helt säker på saken? Det är ett oerhört påstående. Kan det verkligen vara sant? Var han tvungen att knäböja i dessa åtsittande byxor och plocka upp dig och ställa dig i ordning, innan han åter var förlåten och hans lockiga huvud smektes av min moders lilla hand? Å, gamla broderi, och ägnade sig unga män och kvinnor åt kärlekslekar för femtio år sedan på samma sätt som dagens unga gör det? Har män och kvinnor förändrats så lite? Klappade unga jungfrurs hjärtan på samma sätt under pärlbroderade klänningsliv på samma sätt som i dagens Mother Hubbard-kreationer? Har stålkaskar och skorstenshattar inte inneburit någon förändring av hjärnorna som arbetar under dem? O tid, store Kronos! Är detta ditt verk? Har du, som kan låta hav torka ut och släta ut bergen, låtit människans små hjärtan förbli så oförändrade? O ja! De skapades av Någon mäktigare än du och nås därför inte av din kraft, eftersom deras skapnad styrs av Evigheten. Ja, du må utplåna markens blad och blommor, men livets rötter är alltför djupt belägna — dit ner når inte din lie. Du må omforma livets yttre, men du kan inte det minsta förändra livets lagar som styr dess inre pulsar. Världen följer lydigt dina lagar, men en människas inre — hennes hjärta — tillhör inte ditt kungadöme, eftersom där är ”ett årtusende endast en gårdag avlägsen”.

Jag avviker dock, är jag rädd, från ämnet ”möblerade rum” och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig tillbaka. Men jag må dock vara ursäktad för att ha slingrat mig från ämnet denna gång. Det är en gammal möbel som lett mig på avvägar och minnen samlas, på något sätt, runt gamla möbler, på något sätt likt mossan samlas kring gamla stenar. Ens bord och stolar blir nästan som delar av ens eget liv och framstår som gamla — om än tystlåtna — vänner. Vilka märkvärdiga berättelser skulle inte dessa trähövdade gamla kamrater kunna berätta, om de valde att bryta sin tystnad! I vilka oväntade komedier och tragedier har de inte medverkat! Vilka bittra tårar har inte gråtits in i den gamla soffans dynor! Vilka passionerade viskningar har inte emman lyssnat till!

I jämförelse med gamla möbler, saknar nya diton all charm i mina ögon. Det är det som är gammalt som vi älskar — nära och käras anleten, våra gamla böcker, nötta skämt. Nya möbler kan passa i palats, men det krävs gamla möbler för att skapa ett hem. De skall dock inte bara vara gamla i sig — något som i allmänhet gäller möblerna på värdshus — utan de måste vara gamla vänner till oss, till vilka minnen och erinringar är bundna. Möblerna i möblerade våningar är dock, hur uråldriga de än må vara, ”nya” i våra ögon och därför känner vi ingen samhörighet med dem. Liksom är fallet med alla nya bekantskaper, vare sig de är av trä eller är människor (och ibland är det mycket liten skillnad mellan individer i dessa bägge kategorier) lägger vi först och främst märke till deras sämsta sidor. Det usla snickeriet och hästtaglet som sticker fram ur fåtöljen inger oss allt annat än känslan av komfort. Spegeln är rökskadad. Gardinerna i behov av att bli tvättade. Mattan är fransig. Bordet ser ut att kunna välta så fort någonting placeras på det. Eldgallret är tråkigt, tapeten ful som stryk. Taket verkar fyllt av kaffefläckar och stuckaturen — tja, den är värre än till och med tapeterna.

Det måste helt säkert finnas någon särskild och hemlig tillverkare av inredningdetaljer för uthyrningsrum. Exakt samma slags artiklar finns i alla uthyrda rum i hela vårt kungarike och man hittar dem ingen annanstans än just där. Tag till exempel de två — vad man nu skall kalla dem — sakerna som står på varsin ände av spiselkransen, där de aldrig är i säkerhet, som är omhängda med små trekantiga glasbitar vilka klingar emot varandra och irriterar ens sinne. I de sämre uthyrningsrummen kompletteras dessa konstverk av ett par porslinsfigurer, som kanske är avsedda att föreställa en ko sittande på bakhasorna, eller en modell av Dianatemplet i Efesos, eller en hund, eller vad som helst. Någonstans i rummet finns alltid ett otroligt fult föremål, vilket man först tar för en degbit som något av barnen lämnat efter sig, men som vid närmare skärskådan visar sig skall föreställa en svältfödd amorin. Detta föremål kallas av värdinnan för en ”statyett”. Sedan finns det alltid en ”bonad” som är tillverkad av någon i familjen ingående idiot — en bild föreställande ”hugenotterna” och två eller tre citat ur Bibeln, samt ett vackert inramat diplom bakom glas och ram, som intygar att fadern i familjen blivit vaccinerad, eller är medlem i Odd Fellows, eller något liknande.

Man iakttar alla dessa rumsingredienser och frågar därefter, dyster till sinnes, över vad rummet kostar.

”Det var verkligen inte billigt”, säger man när man får höra beloppet.

”Nja, för att säga som sanningen är”, svarar värdinnan i ett plötsligt utbrott av uppriktighet, ”så har jag alltid lyckats hyra ut det för” (nämner en summa åtskilligt högre än den hon uppgav nyss), ”och innan dess brukade jag ta” (ett ännu högre belopp).

Blotta tanken på vad hyran för möblerade rum måste ha uppgått till för tjugo år sedan får en att rysa. Varenda hyrestant får en att skämmas å det grövsta genom att informera en, närhelst ämnet kommer upp, att hon brukade få dubbelt så mycket i hyra som man själv betalar. Unga, manliga hyresgäster i föregående generationer måtte ha varit betydligt mer förmögna än dagens, i annat fall skulle de ha ruinerat sig. För egen del skulle jag ha tvingats att bo på en vind.

Underligt nog så är livet upp och ner ifråga om hyresrum. Ju högre upp man kommer i husen, desto sämre boende. På hyresrumsstegen bor den fattige högst upp och den rike under honom. Man börjar på vinden och arbetar sig neråt till bottenvåningen.

Många stora män har bott på vindar och en del av dem har även dött där. Vindar är, enligt lexikonet, ”ställen där skräp förvaras” och under årens lopp har åtskilligt skräp samlats på vindarna. Världens profeter, målare och poeter, dess stora tänkare, som funderar ut saker och ting; dessa vildögda sanningssägare som säger det ingen vill höra — de är det skräp som världen samlar på sina vindar. Haydn växte upp på en vind och Chatterton svalt på en annan. Addison och Goldsmith skrev på takloft. Faraday och De Quincey kände dem väl. Dr Johnson var glad över att ha dem som bostad, för där sov han gott — ibland alltför gott — på deras utdragssoffor, som den gamle robuste lycksökare han nu en gång var, van vid svårigheter och utan omsorg om sig själv. Dickens tillbringade sin ungdom där uppe, Morland sin ålderdom — o ve, i dryckenskap som åldrade honom i förtid. Hans Christian Andersen, sagornas okrönte konung, drömde fram sina alster under dess sluttande tak. Stackars, förvirrade Collins lutade huvudet emot dess söndriga bord; besserwissern Benjamin Franklin; Savage, den underlige, mycket bekymmersamme, de gånger han hade råd med bättre bostad än en trappuppgång; unge Bloomfield, ”Bobby” Burns, Hogarth, ingenjören Watts — listan fortsätter i det oändliga. Ända sedan mänskliga boningar rest sig mer än två våningar höga, har vindsvåningarna reserverats åt världens genier.

Ingen som värdesätter sinnenas aristokrati bör skämmas för att känna till vindsvåningarna. Deras fuktfläckade väggar är helgade åt minnet av stora mäns namn. Om all världens vishet och all dess konst — allt de vi vunnit från Naturen, all den eld som vi stulit från Himmelen — samlades ihop och delades upp i högar, så vi sedan kunde peka och säga, till exempel, att dessa mäktiga sanningar sprang fram i upplysta salonger bland ljust klingande skratt och glittrande ögon; och denna djupa kunskap grävdes fram i tysta studerkammare, där bysten av Pallas serent skådar ner från de franska banden i sina hyllor; och denna hög kommer från de myllrande gatorna; och denna från fältens grönska — så skulle den hög som tornade upp över alla de övriga, liksom berget tornar upp sig över kullarna, vara den som vi skådade och sade: Denna, den ädlaste högen av dem alla — dessa storartade målningarna och underbara musikstyckena, dessa stolta ord, dessa vackra tankar, dessa tappra gärningar, smiddes och formades alla i misären och smärtan på dystra vindsvåningar i olika städer. Där uppe, medan världen larmade under dem, gav dessa hjärnans konungar sina örnlika tankar vingar; tankar som sedan dess flugit ut över världen och tiden. Där, där solljuset strömmar genom trasiga takpannor, över ruttnande plankor och sammanfallande väggar; där, från sina upplyfta troner, har dessa Jupiters likar kastat sina blixtar och skakat, nu liksom då, jorden i sina grundvalar.

Göm undan dem i dina skräpkammare, o värld! Lås in dem och vrid om fattigdomens nyckel. Sätt lås och regel för deras dörrar och låt deras hjältemodiga liv passera i dessa trånga burar. Lämna dem där att svälta, att ruttna och att dö. Skratta åt deras frenetiska knackningar på dörren ut till friheten. Gå vidare på din färd och glöm dem.

Men tag dig i akt, för de vänder sig emot dig och slår tillbaka. Inte alla nöjer sig, likt fabelns fågel Fenix, med att vissla vackra melodier i sitt armod; ibland spottar de gift — gift som du tvingas dricka, vare sig du vill eller inte, eftersom du inte kan sätta munkavle på dem, även om du lyckats fjättra deras lemmar. Du kan låsa in dem, men de krossar de bräckliga fängelsegallren och ropar från husens taknockar, så högt att människor inte kan undgå att höra dem. Du fördrev den vilde Rousseau upp på den uslaste vinden på hela Rue St. Jacques och hånade hans ilskna skrik. Men dessa tunna, pipande läten växte hundra år senare sig starka, till larmet från den franska revolutionen och civilisationen skälver ännu i denna dag av återklangen av hans röst.

För min egen del trivs jag dock på vindar. Inte att bo där, dock — som bostäder är de obekväma. Alltför mycket trappor att vandra upp och ner i för att vara i min smak. Det får mig att tänka på trampkvarnar. Takets lutning ger alltför många tillfällen att slå i huvudet och alltför få för att raka sig. Och hankatternas kärleksserenader för sina tilltänkta kärlekspartner under tysta nätter utanför på takets tegel blir till något helt enkelt outhärdligt, när det utspelar sig så nära en själv.

Nej, vad gäller boende så giv mig hellre en svit rum på första våningen i en flott fastighet på Piccadilly (det önskar jag att någon ville ge mig!); men för att tänka i föredrar jag en vindsvåning tio våningar upp i stadens tätaste kvarter. Jag hyser samma stora passion för Herr Teufeldrockh för vindar. Det vilar något sublimt över deras upphöjda läge. Jag älskar att ”sitta i lugn och ro och se ner över getingboet där dere”; att lyssna till den mänskliga tidvattensvågens dova mumlande, när den oupphörligt drar fram genom de trånga gatorna och gränderna under mig. Hur små framstår inte människorna, hur lika en skock myror myllrande i evig villervalla i sin lilla stack! Hur obetydligt verkar inte deras arbete, där de jäktar och hetsar fram! Hur barnsligt är inte deras knuffande och buffande mot varandra, medan de vänder sig mot varandra för att gräla och käbbla! De trängs och kläms och svär åt varandra, men deras arga röster tränger inte hit upp till mig. De sliter och släpar och ilskas och trilskas och de dör; ”men jag, min Werther, jag står över allt detta; jag är ensam med stjärnorna”.

Den mest anmärkningsvärda vindsvåning som jag någonsin kommit i kontakt med var en som jag delade med en vän, för många år sedan. Av alla udda planerade arkitektoniska skapelser, från Bradshaw till labyrinten i Hampton Court, var detta vindsutrymme det allra mest excentriska. Arkitekten som ritade det måste ha varit ett sant geni, även om jag inte kan undgå att anse att hans talang bättre hade kommit till sin rätt som konstruktör av pussel än av mänskliga boningar. Inte en enda av Euklides alla geometriska figurer skulle kunna ge en rättvis bild av denna lägenhets planlösning. Den hade sju hörn, två av väggarna sluttade delvis och fönstret satt precis över eldstaden. Den enda tänkbara placeringen för sängramen var mellan dörren och klädskåpet. För att kunna ta ut något ur skåpet fick vi krypa över sängen och en stor andel av de föremål som vi på detta vis plockade ut ur skåpet gick förlorade bland sängkläderna. Ja faktiskt var det så, att när det var dags för oss att gå till sängs så hade vi tappat så många föremål i sängen, att den mest av allt liknade en välsorterad diversehandel. Kol var vad den hade störst lager av. Vi brukade förvara vårt kol längst ner i skåpet och när vi behövde lite av den varan, fick vi krypa över sängen, fylla vår skovel och därefter krypa tillbaka. Det var ett spännande ögonblick när vi nådde sängens mitt. Vi höll andan, blicken fäst vid skoveln och förberedde oss för den slutliga reträtten. I nästa ögonblick blev vi själva, kolet, skyffeln och sängen till en enda röra.

Jag har hört människor som talar om kolbäddars fördelar. Vi brukade sova i en dylik varje natt och ingen av oss föll för dess charm det minsta.

Men vår vindsvåning hade inte, hur unik den än var, uttömt arkitektens sinne för humor. Hela husets planlösning var ett underverk ifråga om originalitet. Alla dörrar öppnades utåt, så om någon ville lämna sitt rum i samma stund som man själv var på väg nerför trappan, var det upplagt för otrevligheter, Det fanns ingen bottenvåning — dess bottenvåning tillhörde en annan fastighet i kvarteret, och ytterdörren vette direkt ner mot en källartrappa. Besökare som inträdde i huset fann sig plötsligt passera den person som öppnat porten för dem, varefter de försvann nerför trapporna. De av dem som var nervöst lagda trodde att de hamnat i en fälla och brukade skrika något om mord, när de landade på ändan vid trappans nedre ände, till dess att någon kom för att hämta upp dem igen.

Det är nu länge sedan jag senast såg insidan av en vindsvåning. Jag har sedan dess prövat att bo på olika våningsplan, men jag har kommit till slutsatsen att de inte skiljer särskilt mycket åt. Livet är sig likt i stort sett, vare sig vi njuter det ur gyllene bägare eller dricker det ur porslinsmuggar. Timmarna bär med sig samma blandning av sorger och glädjeämnen, oberoende var vi inväntar dem. Kläder i siden eller vadmal spelar ingen roll inför våra värkande hjärtan och våra skratt klingar inte lyckligare för att vi sitter på bolsterkuddar, jämfört med om vi satt på enkla pinnstolar. Ofta har jag suckat under vindsvåningars låga tak, men ändå har inte besvikelserna kommit mindre sedan jag lämnat dessa rum bakom mig. Livet arbetar ständigt på att balansera vår tillvaro och den lycka vi vinner i ett avseende, förlorar vi i ett annat. Allteftersom våra medel ökar, så gör även våra krav det också, och vi står aldrig mittemellan dessa två. När vi bebor en vindsvåning njuter vi stort av en måltid bestående av friterad fisk och ett glas mörkt öl. När vi intagit första våningen krävs det en bättre måltid på the Continental för att inge oss samma stora njutning.

En lättings lättsamma tankar av Jerome K. Jerome

Dedikation | Förord | Om lättja | Om att vara förälskad | Om melankoli | Om att ha det knapert | Om fåfänga och fåfänga människor | Om att slå sig fram här i världen | Om vädret | Om katter och hundar | Om att vara blyg | Om spädbarn | Om att äta och dricka | Om att hyra möblerat | Om klädsel och uppförande | Om vårt minne