En lättings lättsamma tankar/Om att äta och dricka
| ← Om spädbarn |
|
Om att hyra möblerat → |
Om att äta och dricka
[redigera]Jag har alltid varit förtjust i att äta och dricka, till och med som barn — i synnerhet att äta — när jag var ung på jorden. Jag hade då en god aptit, och jag kunde smälta maten. Jag kommer ihåg en herre med trötta ögon och rödbrusigt ansikte, som en gång kom för att äta kvällsvard hemma hos oss. Han betraktade hur jag åt i omkring fem minuter, uppenbarligen helt fascinerad, för att därefter vända sig till min far och säga:
”Lider er son någonsin av matsmältningsproblem?”
”Det har jag aldrig hör honom klaga på”, svarade min far. ”Lider du någonsin av matsmältningsproblem, Colly wobbles?” (Jag hette inte Colly wobbles – det var bara mitt smeknamn.)
”Nej, pappa”, svarade jag. För att sedan tillägga: ”Vad är matsmältningsproblem, pappa?”
Vår rödbrusige vän betraktade mig med en blick blandad av förvåning och avund. Därefter, med oändlig medömkan i rösten, sade han långsamt:
”Det kommer du att få reda på — förr eller senare.”
Min stackars, kära moder brukade säga att hon tyckte om att se på när jag åt, och det har alltid varit en angenäm tanke för mig, eftersom jag således måste ha givit henne mycket tillfredställelse i detta avseende. En växande, sund pojke, som rör sig mycket och som nogsamt aktar sig för alltför överdrivna studier, kan i allmänhet tillfredställa synnerligen högt ställda krav på födointag.
Det är mycket roligt att se hur pojkar äter, om man slipper betala för det. Deras uppfattning om en måltids rätta storlek är ett och ett halvt pund [1] rostbiff med fem eller sex stora potatisar (mjöliga potatisar helst, eftersom de innehåller mest mat), åtskilligt med grönsaker och fyra tjocka skivor Yorkshirepudding, samt därpå ett par kokta morotsknyten, några gröna äpplen, nötter, lite blandad konfekt och en flaska enbärsdricka. Därefter går de ut och leker riddare.
Hur förgrymmar inte detta oss fullvuxna män, som tvingas sitta tysta ett par timmar efter att ha förtärt en måltid bestående av några skedar redd soppa och en kycklingvinge!
Men gossarna har inte alla fördelar på sin sida. En pojke kan aldrig känna den luxuösa känslan av att vara belåten. En pojke blir aldrig mätt. Han sträcker aldrig ut benen, lägger händerna bakom huvudet och, under det han sluter sina ögon, försjunker ner i den eteriska känsla av välsignat tillstånd som den vuxne mannen kan åtnjuta. En måltid gör ingen som helst skillnad för gossen.För mannen är den en skänk från gudarna och efter en god måltid framstår världen som en ljusare och bättre plats. En man som förtärt en tillfredställande måltid, känner en stark längtan efter sin nästas sällskap. Han klappar katten lätt och kallar den ”stackars kisse”, i ett tonfall som uttrycker största ömhet. Han känner medlidande med den tyska orkestern utanför och undrar om de fryser; och för ett ögonblick avskyr han inte ens sin hustrus släktingar.
En god måltid tar fram alla de mjukare sidorna hos en man. Under dess himmelska inflytande blir det dystra och tankfulla hos honom jovialiskt och språksamt. Sura, tråkiga individer, som hela dagarna går omkring och ser ut som livnärde de sig på vinäger och Epsomsalt, bryter ut i glada leenden efter måltiden och uppvisar en benägenhet att klappa små barn på huvudet och — i vaga termer — tala med dem om sexpencemynt. Allvarsmän tinar upp och blir mildsinta och gladlynta. Snobbiga unga män med stora mustascher glömmer av att göra sig själva otrevliga.
För egen del känner jag mig alltid sentimental efter maten. Det är den enda stund när jag med tillfredsställelse kan ta till mig kärlekshistorier. Då, när hjälten trycker ”henne” till sitt hjärta, i en sista, vild omfamning och dämpar sin gråt, känner jag mig lika sorgsen som hade jag varit given i ett parti whist och sutte där med endast ett par; och när hjältinnan dör i slutet av berättelsen, då gråter jag. Skulle jag läsa samma historia tidigt om morgonen, skulle jag fnysa åt den. Matsmältningen, eller snarare att smälta maten, har ett förunderligt inflytande på våra hjärtan. Om jag önskar skriva något verkligen patetiskt — jag menar, om jag skulle vilja försöka skriva något verkligt patetiskt — så äter jag en stor portion varma, smörade muffins omkring en timme i förväg och sedan, när jag sätter mig ner för att arbeta, har en känsla av outsäglig melankoli fyllt mig. Jag föreställer mig älskande som med brustna hjärtan skiljs åt för alltid vid ödsliga vägskäl, medan den sorgsna skymningen faller runt omkring dem och endast de svaga klämtningarna från en koskälla bryter den sorgblandade tystnaden. Gamla män sitter och stirrar på vissnade blommor till dess att deras blickar skyms av tårar. Små nätta ungmör väntar och håller utkik genom öppna franska fönster; men ”aldrig kom de” och de tunga åren rullade förbi och de gyllengula lockarna färgades i silver och tunnades ut. De spädbarn de vaggat i sina armar har vuxit upp till män och kvinnor med egna bekymmer; deras vänner som de skrattade tillsammans med ligger tysta under det böljande gräset. Men de väntar fortfarande och håller utkik, till dess den okända nattens mörka skuggor faller runt dem och världen, med dess barnsliga bekymmer falnar från deras värkande ögon.
Jag ser bleka kroppar kastade omkring på vågornas vita skum och dödsbäddar som fuktats av bittra tårar; jag ser gravar i stiglösa öknar. Jag hör en kvinnas vilda gråt och små barns snyftningar, den torra jämmern från starka män. Och allt tack vare mina muffins. Jag skulle inte kunna koka ihop en enda melankolisk tanke, efter att ha ätit lammkotletter och druckit ett glas champagne.
En mätt mage är en stor tillgång för poeten och sannerligen kan ingen känsla av något slag frammanas på tom mage. Vi saknar både tid och lust att besvära oss med påhittade svårigheter förrän vi har gjort oss av med våra verkliga. Vi kan inte sucka över döda fjärilar medan kronofogden håller på att mäta ut våra ägodelar och vi inte vet var vi skall tjäna vår nästa shilling; då bekymrar vi oss inte för om vår älskades leende är kallt eller varmt, eller ljummet, eller alls något av det ovan sagda.
Dåraktiga människor — och när jag använder begreppet ”dåraktiga människor” på detta föraktfulla sätt, menar jag människor som hyser en annan uppfattning än jag själv. Om det är någon jag avskyr mer än någon annan, så är det en person som inte ser på saker och ting på exakt samma sätt som jag själv — dåraktiga människor, alltså, som aldrig upplevt någotdera, kommer att säga att andliga bekymmer är betydligt mer smärtsamma än fysiska. Vilken romantisk och rörande teori! Så tröstande för de kärlekskranka unga filurerna som så överlägset ser ner på någon stackars sate med ett vitt, utsvultet ansikte och tänker ”o, så lycklig du är, jämfört med mig”. Så tröstande för feta, gamla herrar som kacklar om fattigdomens fördelar framför rikedomen. Ett värkande huvud får en att glömma värken i hjärtat. Ett brutet finger förjagar minnena som en tom stol framkallar. Och när en man är verkligt hungrig, då upplever han ingenting annat.
Vi trinda, välgödda människor kan knappast föreställa oss vad verklig hunger innebär. Vi vet hur det känns att sakna aptit och inte bry oss om alla de viktualier som ställs framför oss, men vi förstår oss inte på vad det innebär att behöva längta efter mat — att kunna dö för en bit bröd, medan andra kastar det ifrån sig — att med utsvultna ögon stirra på rätter som ångar bak smutsiga fönsterrutor, att längta efter en nypa ärtpudding och sakna det småmynt som är dess pris — att känna att en skorpa skulle vara delikat och ett ben utgöra en hel festmåltid.
Vår hunger är en lyx och pikant krydda. Det är mödan värt att låta sig bli hungrig och törstig, endast för att få uppleva hur mycket njutning som kan erhållas från att äta och dricka. Om man vill njuta sin middag till fullo, skall man ta en 30 miles [2] promenad på landsbygden alldeles efter frukost och inte äta eller dricka förrän man kommit hem igen. Hur kommer inte ens ögon att glittra vid åsynen av den vita bordsduken och de ångande tallrikarna! Med vilken tillfredsställelse kommer man inte att ställa ner den tömda ölsejdeln och lyfta kniv och gaffel! Och hur väl till mods känner man sig inte efteråt, när man sjunker ner i en fåtölj, tänder en cigarr och ler strålande emot alla i sin omgivning.
Försäkra er dock om, när ni sätter denna plan i verket, att det verkligen serveras en god måltid efter er marsch. I annat fall blir den besvikelse som väntar er en sann prövning. Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när en vän och jag — gamle, käre Joe var det. Å! Hur förlorar vi inte varandra i livets irrgångar. Det måste vara åtta år sedan jag senast träffade Joseph Taboys. Hur angenämt vore det inte att åter få se hans jovialiska ansikte, att få trycka hans starka händer och få höra hans glada skratt! Dessutom är han skyldig mig 14 shillings. Nåväl, vi var på semester tillsammans och en morgon åt vi frukost och gav oss därefter ut på en synnerligen lång promenad. Vi hade beställt anka till middag samma kväll. Vi sade ”skaffa fram en stor rackare, eftersom vi kommer att vara mycket hungriga när vi kommer tillbaka”; och när vi gav oss av var vår värdinna på ett lysande humör. Hon sade: ”Jag har en anka åt er, mina herrar, som är helt enligt era önskemål. Orkar ni er igenom den, så är ni duktiga.” Därefter höll hon upp en fågel som var stor som en dörrmatta. Vi skrattade åt dess åsyn och sade att vi skulle göra vårt bästa. Detta sade vi med den slags självsäkra stolthet män som känner sin egen förmåga besitter. Därefter gav vi oss av.
Vi kom naturligtvis att gå vilse. Det gör jag alltid på landsbygden och det gör mig så ilsken, eftersom det aldrig är lönt att fråga någon av dem man möter om vägen. Man kan lika gärna fråga ett tjänstehjon på ett värdshus om rätta sättet att bädda sängar, som förvänta sig att en bondkanin ska kunna förklara hur man tar sig till närmaste by. Man tvingas skrika fram sin fråga tre gånger i rad innan ordens innebörd tränger igenom hans tjocka skalle. Den tredje gången höjer han sakta blicken och stirrar tomt på en. Man skriker då fram sin fråga en fjärde gång och han upprepar ens ord. Medan man långsamt räknar till hundra, funderar han, varvid han, talande med en hastighet av tre ord per minut, säger att ”det bästa ni kan göra är att...”. Därefter får han syn på en annan fårskalle som kommer gående längs vägen och skriker ut en fråga om hans uppfattning. Därefter grälar de en kvart eller så, för att därefter enas om att man bör gå rakt fram, sedan till höger och därefter över den tredje gärsgårdsstättan och hålla till vänster vid gamle Jimmy Milchers ladugård, och gena över ett fält på sju acres [3], och genom grinden vid Herr Grubbins höstack, följa kostigen en bit, tills man är mittemot kullen där väderkvarnen stod förr — men den är borta nuförtiden — och runda den till höger, via Stiggins åkrar; och man säger ”tack så mycket för hjälpen" och går därifrån med dundrande huvudvärk, men utan den minsta aning om hur man skall gå; det enda man kommer ihåg är, att någonstans på vägen finns det en stätta som man skall över och efter nästa kurva finns det fyra stättor, som alla leder i olika riktningar.
Vi hade genomgått detta slags skärseld två eller tre gånger. Vi hade vandrat över gärden. Vi hade vadat över bäckar och tagit oss igenom häckar och klättrat över gärdsgårdar. Vi hade grälat om vems fel det var att vi gick vilse från början. Vi hade gräsliga skavsår och vi var mycket trötta. Men genom alla dessa gräsligheter var det tanken på ankan som höll vårt mod uppe. Som i en dröm från sagans riken, visade den sig för våra inre ögon och drev oss vidare. Tanken på den var som en trumpetsignal för soldaterna. Vi talade om den och gladde varandra med våra minnen av den. ”Låt oss fortsätta”, sade vi, ”ankan hägrar!”
Vi kände en stark frestelse vid ett tillfälle att gå in på ett värdshus som vi passerade, för att äta lite ost och bröd, men hjältemodigt avstod vi: Vi skulle komma att njuta desto mer av ankan om vi var rejält hungriga.
Vi tyckte oss kunna känna dess doft när vi kom in i staden och vandrade den sista kvartsmilen [4] på tre minuter. Vi rusade upp till våra rum för att tvätta av oss, bytte kläder och gick ner, satte oss till bords, där vi gnuggade våra händer, medan vår värdinna lyfte på kupan, innan jag grep kniv och gaffel för att börja skära upp ankan.
Den verkade behöva en hel del skärande. Jag kämpade med den under omkring fem minuters tid, utan att åstadkomma minsta märke och därefter ville Joe, som under tiden ätit av potatisen, veta om det inte skulle vara klokare att låta någon som förstod sig på att skära upp ankor, göra jobbet. Jag brydde mig inte om hans dåraktiga anmärkning, utan gick till förnyad attack emot fågeln; och denna gång med sådan kraft, att den lämnade uppläggningsfatet och tog sin tillflykt till golvet.
Vi plockade dock genast upp den igen, och jag förberedde mig för ett förnyat försök. Men Joe började nu bli otrevlig. Han sade att om han anat att vi skulle komma att spela landhockey med middagsmaten så skulle han ha tagit sig en bit bröd och ost tidigare.
Jag var alltför utmattad för att gräla med honom. Jag lade ner kniven och gaffeln med värdigheten i behåll och lämnade plats för Joe att ta itu med det fördömda fjäderfäet. Han arbetade på under tystnad en stund, innan han muttrade ”förbaskade anka” och tog av sig sin kavaj.
Till sist lyckade det oss att få itu den, med hjälp av ett stämjärn, men det var helt omöjligt att äta av den, utan vi fick nöja oss med att festa på grönsakerna och varsin bit äppelkaka. Vi smakade på varsin munfull anka, men det var som att tugga på indiskt gummi.
Det var en stor synd att döda denne ankhane. Men å andra sidan finns det ingen respekt för gamla traditioner i detta vårt rike.
Jag inledde denna text i avsikten att skriva om mat och dryck, men jag tycks hittills ha hållit mig endast till ätandet. Men, ni förstår, drickandet är ett av dessa ämnen, om vilka det inte är tillrådligt att visa sig alltför underkunnig om. De dagar är längesedan flydda, när det ansågs manligt att varje kväll gå till sängs berusad och ett klart huvud och en stadig hand är inte längre ämnade att åt sin ägare tilldra skymfen av att han är en mes. Tvärtom, i dessa sorgligt degenererade tidevarv är dålig andedräkt, rödbrusigt ansikte, vinglande gång och sluddrande röst ansedda som sluskens kännemärken, snarare än den sanne gentlemannens.
Men till och med i dessa dagar är mänsklighetens törst nästan övernaturligt stor. Vi dricker ständigt, under den ena eller den andra förevändningen. Ingen man känner sig någonsin tillfreds utan ett glas framför sig. Vi dricker före måltiderna, till maten och efter det att vi ätit. Vi tar oss ett glas när vi träffar våra vänner och när vi skiljs åt. Vi dricker när vi talar, när vi läser och när vi tänker. Vi skålar för varandras välgång och offrar därigenom vår egen hälsa. Vi dricker för Drottningen, för armén och för damerna och vad som helst annat som förtjänar en skål; och skulle vi inte komma på något annat att dricka för, tror jag till och med att vi skulle skåla för våra svärmödrar.
En annan sak som slår mig är, att vi dricker alltid våra vänner till. Varför gör vi inte tvärtom; ställer oss och höjer våra gafflar med en bit kaka för någons framgång och lycka?
För mig, det måste jag erkänna, framstår detta ständiga behov av drickande, under vilka majoriteten män lider, som fullständigt obegripligt. Jag kan förstå att människor dricker för att dränka sina sorger eller driva vanvettiga tankar ur sina huvuden. Jag kan förstå att de okunniga massorna älskar att hänge sig åt drickandet — o ja, det är ytterst chockerande, naturligtvis — mycket chockerande för oss, som bor i ombonade hem, med all elegans och njutning som livet erbjuder, att innevånarna i fuktiga källare och på dragiga vindar kryper fram ur sina usla hålor och in i värmen och trivseln på public-houses, där de för en kortare tidsrymd kan undfly sin dystra tillvaro med hjälp av en tår på tand i form av gin.
Men betänk, innan ni håller upp händerna i fasa över deras dåliga leverne, vad ”livet” verkligen innebär för dessa stackars satar. Föreställ er den erbarmliga misären i deras hårda tillvaro, framsläpad år ut och år in i trånga, vidriga rum, där sammanträngda som råttor i en kloak, de kämpar, äcklas och sover; där smutskantade barn skriker och slåss och slampiga, gällröstade kvinnor grälar, förbannar och tjatar på dem; där gatorna utanför kantas av all slags smuts och husen fylls av bråk och stank.
Betänk vilken brist på charm detta slags liv måste innebära för dem, berövade andens och själens stimuli. Hästen i sitt stall njuter av doften från friskt hö och kan mumsa på sin havre. Vakthunden i sin hundkoja skådar upp mot den frikostiga solen och drömmer om att jaga fram över daggiga fält och väntar med ett glädjetjut på att få ta emot en klapp från en vänlig hand. Men det glädjelösa livet en av dessa mänskliga vrak lever känner inte minsta glädjens ljusstråle. Från den stund de krälar sig ur sin obekväma bädd till dess att de återvänder dit, upplever de inte ett ögonblicks livsglädje. Rekreation, nöjen, sällskap känner de inte till innebörden av. Glädje, sorg, skratt, tårar, kärlek, vänskap, längtan, förtvivlan är blott ord för dem. Från den dag deras barnaögon först öppnades för denna grymma värld, till den dag när de med en kötted åter sluter dem för alltid och deras ben skyfflas bort ur vår åsyn, åtnjuter de aldrig förmånen att värmas av mänsklig sympati, tänker aldrig en glädjande tanke, får aldrig en chans att nära hopp om förbättring. I den barmhärtige Gudens namn, låt dem då få hälla den berusande, galna spriten ner i sina strupar, för att för ett kort ögonblick känna att de lever!
Å, vi må tala hur mycket vi vill om känslor, men det är våra magar som är hemvisten för vår lycka i denna värld. Köket är det främsta ställe där vi dyrkar, dess klart brinnande eld vår offereld och kocken är vår överstepräst. Han är den mäktige trollkarlen — och en vänligt sinnad sådan. Han botar all vår sorg och våra omsorger. Han fördriver all fiendskap, gläder oss med sin kärlek. Vår Gud är stor och kocken är hans profet. Låt oss äta, dricka och vara glada!