En lättings lättsamma tankar/Om att vara förälskad
| ← Om lättja |
|
Om melankoli → |
Om att vara förälskad
[redigera]Naturligtvis har ni varit förälskade! Om inte så har ni det framför er. Kärlek är som mässlingen; vi drabbas av det endast en gång. Man behöver aldrig vara orolig för att insjukna en andra gång. Den man som har varit kär och haft mässlingen kan bege sig till de farligaste platser och utföra de allra mest våghalsiga företag utan fara. Han kan hålla picknick i skuggiga skogar, ranta runt i lövkantade lundar och sitta stilla på mossiga moar för att betrakta solnedgången. Han räds inte ett stilla hus på landet mer än sin egen klubb. Han kan slå sig i slang med en familj för att resa ner längs floden Rhen. Han kan, för att få en sista skymt av sin gode vän, till och med medverka som gäst vid själva äktenskapets käftar; bröllopscerimonin. Han klarar att hålla huvudet kallt under en virvlande vals och kan därefter tillbringa en vilsam stund i ett mörkt konservatorium, utan att drabbas av något mer långvarigt än en kortare tids förkylning. Han kan våga sig på en månskenspromenad längs väldoftande stigar eller en åktur i solnedgångens långa skuggor. Han kan ta sig över en gärdsgårdsstätta utan fara, krypa igenom en taggig häck utan att fastna, ta sig nerför en lerig slänt utan att halka. Han kan se in i soliga ögon utan att trilla dit. Han lyssnar till sirenernas stämmor, men seglar ändå vidare med obrutet sinne. Han sluter liljevita händer i sina egna, utan att någon elektrisk ”lulu-lik” kraft håller honom fången i deras ljuva grepp.
Nej, vi insjuknar aldrig i kärlekens krankhet tvenne gånger. Cupido slösar aldrig en andra pil på samma människohjärta. Kärlekens tjänarinnor är våra vänner livet ut. Respekt, beundran och tillgivenhet kan våra dörrar alltid stå öppna för, men dessa känslor stor, himmelska mästare, i dess kungliga framtoning, besöker oss endast en gång och lämnar oss. Vi kan tycka om, uppskatta och vara djupt, djupt fästa vid – men vi älskar aldrig mer. Ett människohjärta är som en fyrverkeripjäs, som endast en gång blixtrar mot himlen. Likt en meteor blossar den under ett ögonblick upp och lyser i all sin härlighet upp marken under sig. Därefter sluter sig vår vanliga vardags tarvlighets natt omkring den och dess utbrända hylsa faller ner tillbaka på jorden, där den ligger, värdelös och ouppmärksammad och sakta multnar ner till jord. En gång endast, vågar vi, liksom den modige Prometheus vågade, bryta oss ur våra jordiska bojor; bege oss upp på Olympens höjder och från Phoebus vagn stjäla Gudarnas eld. Lycklig den som, hastande hit ner igen innan elden dör ut, kan pryda sina jordiska altaren med dess lågor. Kärlek är en alltför rent ljus för att länge brinna i de ohälsosamma gaser som vi inandas, men innan den kvävs, kan vi använda den som en fackla för att tända upp tillgivenhetens sköna eld.
Och, när allt kommer omkring, är denna värmande låga mer lämpad för vår kalla, lilla salong till värld, än den flammande kärlekens ande. Kärleken bör vara gudinnan Vestas eld i ett mäktigt tempel – ett slags enorm, avlägsen kyrka, vars orgelmusik rullar mellan sfärerna. Tillgivenheten kommer att brinna glatt sedan kärlekens vita lågor slocknat. Tillgivenhet är en eld som kan ges nytt bränsle dag för dag och fås att brinna allt starkare under kalla vinternätter. Gamla män och kvinnor kan sitta invid den med sina tunna händer knäppta; de små barnen kan smita in framför dem, vänner och grannar har sitt kära hörn vid dess sida och till och med den raggige Fido och magra Titty kan värma sina nosar vid dessa lågor.
Låt oss slösa med vänlighetens kolbitar till detta slags brasa. Släng på dina egna vänliga ord, dina välmenande handslag, dina omtänksamma och osjälviska gärningar. Underblås elden med gott humör, tålamod och tolerans. Då kan vinden få blåsa och regnet falla i omåttliga mängder, efter som din eldstad kommer att hålla sig varm och ljus och ansiktena omkring den kommer att skina som solen, trots molnen utomhus.
Kära Edwin och Angelina, jag är rädd att ni förväntar er alltför mycket av kärleken. Ni tror att era hjärtan är tillräckligt starkt bränsle för att nära denna grymt förtärande passion under hela era långa liv. O, unga människor! Förlita er inte alltför mycket på denna ostadiga låga. Den kommer att avta alltmer, ju fler månader som passerar och det finns inget bränsle som kan hålla den vid liv för evigt. Ni kommer att, arga och besvikna, se hur den dör ut. För var och en av er kommer det att förefalla som om det är den andre som blir kyligare. Edwin ser med bitterhet hur Angelina inte längre springer honom till mötes vid grinden, leende och rodnande; och när han hostar börjar hon inte längre gråta och, i det hon lägger sina armar om hans hals, säger att hon inte kan leva utan honom. Möjligen kan hon sträcka sig till att föreslå att han tar en halspastill, och till och med det i ett tonfall som antyder att det är oväsendet snarare än någonting annat hon är angelägen att bli av med. Stackars lilla Angelina. Även hon fäller tysta tårar, eftersom Edwin har slutat bära hennes gamla näsduk i innerfickan på sin väst.
Båda förbryllas av den andres avfall, men ingen av dem ser sin egen förändring. Om de så gjorde, skulle de inte lida på det sätt de nu gör. De skulle söka skälen därtill på rätt ställe – i det fåfänga hos den stackars mänskliga naturen – och fatta varandras händer över de gemensamma bristerna och vandra vidare i livet tillsammans. Men vi är så blinda inför våra egna tillkortakommanden, men så tidiga att se dessa hos andra. Allt som händer oss är alltid den andra personens fel. Angelina skulle ha fortsatt älska Edwin för evigt och evigt och evigt, om endast Edwin inte blivit så främmande och annorlunda. Edwin skulle ha dyrkat Angelina in i evigheten om Angelina endast förblivit den samma som hon var när han lärde känna henne. Det är en timme utan glädje för er båda, när kärlekens lampa har slocknat och tillgivenhetens brasa ännu inte tänts och ni tvingas famla er runt i det kalla, råa livets gryningsljus för att få liv på elden igen. Gud give att den flammar upp innan dagen är alltför långt liden. Mången sitter, skakande vid den slocknade härden ända intill nattens sena timme.
Men ändå, till vad nyttar predikningar? Vem, som känner denna unga kärlek rusande genom sina ådror, kan tro att den en dag kommer att mattas av och tyna bort? För den tjugoårige ynglingen framstår det som omöjligt att han inte kommer att älska lika vildsint vid sextio, som han gör nu. Han kan inte dra sig till minnes någon medelålders eller äldre man som uppvisar symptomen på brinnande passion, men detta inverkar inte menligt på hans egen tro på sig själv. Hans kärlek kommer aldrig att slockna, även om andras gör det. Ingen har någonsin älskat på det sätt han älskar och, således kan, naturligtvis, resten av mänsklighetens erfarenheter inte utgöra riktlinjer för honom. O ve! O ve! Redan vid trettio år har han förenats med häcklarna. Det är dock inte hans fel. Våra passioner, både de goda och de onda, upphör den dag vi slutar rodna. Vi hatar inte, sörjer inte, gläds inte, eller förtvivlar inte efter vår trettionde födelsedag, på samma sätt som när vi var tonåringar. Besvikelser får oss inte till självmordets rand och vi kan möta framgångar utan att berusas av dem. Vi lever livet lugnare, ju äldre vi blir. Det finns färre ståtliga passager i de senare akterna av livets opera. Våra ambitioner blir mindre ambitiösa. Vår ärelystnad blir alltmer förnuftsstyrd och, behagligt nog, anpassar sig till omständigheterna. Och kärleken – kärleken dör. ”Bristande respekt för ungdomens drömmar” kryper sig snart liksom en dödande frostnatt in i våra hjärtan. De spröda skotten och växande blommorna nyps av frosten och dör och av vinrankan som längtade efter att sträcka sina grenar runt hela världen, återstår intet utom en livlös stam.
Mina kära vänner kommer att fördöma allt jag sagt som ren hörsägen, det vet jag. Lika sant som att en man inte älskar efter det att han passerat ynglingaåren, lika mycket sanning ligger det i att han måste ha fått en hel del grå stänk i sitt hår, innan han anser sina uppvaktningar alls värda att läggas märke till. Unga damer tar sina intryck rörande vårt kön från romanerna, skrivna av sitt eget kön och jämfört med de monstrositeter som i förklädnad till män uppträder på sidorna i denna mardrömslitteratur, är Pythagoras plockade fåglar och Frankensteins demon rättvist skildrade genomsnittexemplar bland männen.
I dessa så kallade böcker är förste älskaren, eller ”den grekiske guden” som de så beundrande kallar honom – för resten, de berättar aldrig vilken ”grekisk gud” som denne herre bär sådan slående likhet med; kan det vara den puckelryggige Vulcanus, eller Janus med sina två ansikten, eller till och med den ständigt pladdrande Silenus, de oförklarliga mysteriernas gud. Han påminner dock om hela bunten, i det att han är en fähund och kanske är det detta som avses. Han kan dock inte göra anspråk på ens en aning av den stora manlighet som hans klassiska förebilder ägde, eftersom han är en andefattig, feminin ynkrygg, på fel sida om sin fyrtionde födelsedag. Men, o! Djupet och styrkan hos detta åldriga partis känslor för någon alldaglig skolflicka! Dölj era huvuden och skäms, ni unga romeor och leandrar! Denne blasé gamle faun älskar med en hysterisk frenesi som kräver fyra adjektiv för varje substantiv för att kunna beskrivas rättvist.
Det är tur, mina kära damer, för oss gamla syndare, att ni endast studerar böckernas värld. Om ni läste i mänskligheten, skulle ni veta att ynglingens blyga stammande berättar mer om sanningen än våra djärva vältalighet. En ynglings kärlek kommer ur ett fyllt hjärta; mannens är oftare en följd av en fylld mage. I sanning, en mans långsamma strömmar kan kanske inte kallas kärlek, jämfört med den sprutande fontän som framspringer när en gosses hjärta träffas av de himmelska kärlekspilarna. Om ni önskar smaka kärleken, drick då av den rena strömmen som ungdomen låter forsa kring era fötter. Vänta inte till den är bliven en gyttjig flod innan ni böjer er fram för att dricka av dess vatten.
Eller beror det på att ni njuter av dess bittra smak – att det klara, friska vattnet saknar smak enligt er gom och att föroreningarna längre nedströms ger den en spännande smak på era läppar? Skall vi tro dem som säger oss, att endast den hand som fläckas av ett skamligt leverne som en ung flicka bryr sig om att bli smekt av?
Det är den läxa som lärs ut dagligen inifrån dessa gula omslag. Stannar de någonsin upp för att tänka efter, undrar jag, dessa djävulens rådgivare för damerna, vilket elände de ställer till med när de krälar omkring i Guds lustgård och säger till barnsliga Evor och fåniga Adamar att synden smakar sött och att anständighet är fånigt och vulgärt? Hur mången anständig flicka har de inte stöpt om till en illasinnad kvinna? Hur mången i anden svag gosse har de inte anvisat den breda vägen som den genaste till en sjön kvinnas hjärta? Det är inte det att de inte skriver om livet såsom det verkligen är. Säg sanningen och det rätta tar hand om sig själv. Men deras bilder av verkligheten är grova skisser, målade efter deras egna sjukliga lustar, sprungna ur deras egna sjuka fantasier.
Vi önskar inte tänka på kvinnor – som medlemmar av deras eget kön visar upp dem – som Lorelei, färdiga att krossa oss, utan som goda änglar, som leder oss uppåt. Kvinnorna har mer kraft att göra gott eller göra ont, än de själva anar. Det är just i den åldern, då en mans karaktär formas, som han råkar in i kärlekens irrgångar, och den flicka som han älskar har hans öde i sina händer. Omedvetet formar han sig efter hennes önskningar – på gott eller ont. Jag är ledsen att behöva vara otrevlig nog, för att påstå att jag inte tror att hon alltid använder detta inflytande till vad som är hans bästa. Allt för ofta är kvinnans värld alltför begränsad inom det vardagligas gränser. Deras idealman är en småskurenhetens furste och för att anpassa sig har mången kraftfull själ, trollbunden av kärleken, ”förlorats för liv och gärning och namn och rykte”. Och ändock, kvinnor, ni skulle kunna innebära en sådan förbättring, om ni endast ansträngde er. Det vilar på er, mer än på alla predikanter, att föra denna världen en bit närmare Himmelen. Ridderligheten är inte död: Den sover blott, i brist på nyttigt arbete. Det är ni som måste väcka den till ädla gärningar. Ni måste bli värdiga ridderlig dyrkan.
Ni måste vara ädlare än vad vi är. Det var för Unas skull som Riddaren av Det Röda Korset gick ut i krig. Icke för någon målad, tillgjord hovdam dräptes draken. O ni sköna damer, var sköna även i sinne och hjärta, liksom i anletet, på det att modiga riddare må vinna ära i er tjänst! O, kvinna, kasta av er själviskhetens förklädnad, opassande vanor och känslor! Stå åter fram mer som en drottning i er konungsliga mantel, gjord av enkel renhet. Tusenden av svärd, som nu rostar i ovärdighetens baljor, kommer att dras från sina slidor för att kämpa till er ära emot det onda. Tusenden av Sir Rolands likar skall taga sina lansar och Fruktan, Girighet, Skönhet och God Vilja skall utkämpa duster för era färgers sak.
Vilka ädla gärningar vore vi inte istånd att utföra, under de dagar vi älskar? Vilka ädla liv kunde vi inte leva, för Den Skönas skull? Det vore då icke blott en människa lik oss själva vi älskade. Det vore en drottning som vi visade vår aktning, en gudinna vi dyrkade.
Och hur djupt skulle vi inte dyrka er! Och hur angenämt skulle inte det vara att dyrka er! Å, gosse, tag vara på kärlekens unga dröm så länge den varar! Alltför snart lär du dig hur sant lille Tom Moore sjöng, när han sade att ingenting finnes i världen som är ens hälften så sött som kärleken. Till och med när den gör oss eländiga, är den ett vilt, romantiskt elände, helt väsensskilt från alla de tråkiga, världsliga smärtorna efter förälskelsen upphört. När du förlorat henne – när ljuset slocknat i ditt liv och världen ligger inför dig som en lång, mörk fasa, till och med då finns en halvförtrollning blandad med din uppgivenhet.
Och vem skulle inte riskera dess fasor för att få åtnjuta dess känslosvall? Å, vilka svall var det inte! Blotta hågkomsten frambringar glädje. Hur utsökt var det inte att få säga henne att du älskade henne, att man levde endast för henne, att man var beredd att dö för henne! Hur du gick på, helt säkert, vilka floder av extravagant nonsens som flödade ur dig och, å, hur grymt var det inte, när hon inte låtsades tro dig! Vilket grepp hon hade om dig! Hur olycklig var du inte när du hade sårat hennes känslor! Och ändå, hur trevligt att bli körd med av henne och att be henne om ursäkt, utan att ha den minsta aning om vad du gjort henne! Hur mörk syntes inte världen, när hon avspisade dig, som hon så ofta gjorde, den lilla otäckan, endast för att se dig bli sårad; hur likt solen var inte hennes leende! Hur svartsjuk var du inte på alla andra i hennes omgivning! Hur hatade du inte varje annan man hon tog i hand, varje kvinna hon kysste – husjungfrun som friserade henne, pojken som putsade hennes skor, hennes knähund – även om du var tvungen att visa den sistnämnda din respekt! Hur du såg fram emot att få träffa henne, hur dumt du uppträdde när du träffade henne och stirrade på henne utan att säga ett ord! Hur omöjligt var det inte för dig att gå ut vid någon av dygnets timmar, utan att finna dig själv plötsligt stående utanför hennes fönster! Du saknade tillräckligt mod för att gå in, men du hängde i gathörnet och stirrade på hennes fasad. O, om huset ändå hade fattat eld – det var ändå försäkrat, så det skulle inte ha spelat någon roll – och du hade kunnat rusa in och räddat henne, med ditt eget liv som insats och blivit fruktansvärt bränd och skadad! Allt för att få tjäna henne. Till och med småsaker som var så sköna. Hur du betraktade henne, lik en spaniel, önskade att få uppfylla hennes minsta önskan! Hur stolt var du inte att få tjäna henne! Hur utomordentligt trevligt var det inte att få bli hunsad av henne! Att ägna hela ditt liv åt henne och att aldrig tänka på dig själv föreföll vara en så enkel sak. Du var beredd i helgdag och söcken att lägga ditt blygsamma offer på hennes altare och du kände att du fick mer än tillräckligt igen om hon endast tog emot ditt offer. Hur dyrbart var inte allt det för dig, som hon helgat genom att vidröra – hennes lilla handske, hårbandet hon burit, rosen hon haft flätad i sitt hår och vars vissnade blad fortfarande markerar dikterna du inte bryr dig om att läsa nu för tiden.
Och o, så vacker hon var, så underbart vacker! Det var som om en ängel stigit in i rummet och alla andra i det blev vardagliga och jordiska. Hon var alltför helig för att vidröras. Det framstod nästan som en hädelse att se på henne. Det var lika otänkbart för dig att kyssa henne, som det skulle ha varit att sjunga skämtvisor i en katedral. Det var fullt tillräckligt för dig att få knäböja inför henne och blygt föra hennes graciösa, lilla hand till dina läppar.
O, den dåraktiga tiden, denna dåraktiga tid, när vi var osjälviska och renhjärtade; de dåraktiga tider när våra enkla hjärtan fylldes blott av sanning och godhet och dyrkan! O, dessa dåraktiga tider av ädel längtan och ädel strävan! Och o, dessa kloka, begåvade tider när vi vet att endast pengar är värt att kämpa för, när vi inte tror på något annat än grymhet och lögner, när vi inte bryr oss om någon annan levande varelse än oss själva.