En lättings lättsamma tankar/Om vädret
| ← Om att slå sig fram här i världen |
|
Om katter och hundar → |
Om vädret
[redigera]Allting går mig alltid emot. Jag ville finna ett alldeles nytt, originellt ämne till en av dessa artiklar. ”Jag skriver ihop en text om någonting verkligt nytt”, sade jag till mig själv; ”något som ingen tidigare någonsin skrivit eller talat om; och på så sätt kan jag skildra det på mitt alldeles egna sätt.” Och jag gick omkring under flera dagar och försökte komma på något i den stilen; men misslyckades. Och Mrs Cutting, vår städerska, kom igår –- det gör inget att jag nämner hennes namn, eftersom hon med all säkerhet inte kommer att läsa den här boken. Hon skulle aldrig ta en så lätt vägande trycksak i sina händer. Hon läser aldrig någonting annat än Bibeln och Lloyd’s Weekly News. All annan litteratur anser hon vara onödig och syndig.
Hon sade: ”Min skapare, herrn, ni ser bekymrad ut.”
Jag sade: ”Mrs Cutting, jag försöker komma på ett debattämne som verkligen väcker världens intresse -- ett ämne som tidigare ingen mänsklig varelse sagt ett ord om -- ett ämne som fångar publiken genom sin aktualitet, väcker tankar genom sin överraskande friskhet.”
Hon skrattade och kallade mig en lustig sort.
Det är min vanliga tur. När jag fäller en allvarligt menad anmärkning, då kluckar folk av skratt; när jag däremot försöker mig på att skämta, är det ingen som förstår det roliga. Jag kom på ett underbart skämt häromveckan. Jag ansåg det vara så bra, och filade på det, för att därefter använda det på en middagsbjudning. Jag har glömt detaljerna, men vi talade om Shakespeares inställning till reformationen och jag sade något, för att omedelbart lägga till: ”Å, det påminner mig om något så lustigt som hände mig häromdagen i Whitechapel.” ”Oj då”, sade någon, ”vad då?” ”Å, det var så fruktansvärt roligt”, svarade jag, för att därefter börja fnissa för mig själv; ”ni kommer att storskratta!” Därefter drog jag skämtet. Det var dödstyst när jag hade slutat —– det var dessutom ett av de där långa skämten –- och så, slutligen sade någon: ”Och vad var det som var så lustigt?” Jag försäkrade dem om att det var vad jag just berättat och de var artiga nog att tro mig på mitt ord. Alla utom en äldre herre i andra änden av bordet, som fortfarande ville veta vad skämtet var –- vad han hade sagt till henne, eller hon till honom; det blev gräl om den saken.
En del människor är raka motsatsen. Jag kände en man, vars naturliga förmåga att skratta åt vad som helst var så stark, att om man ville tala allvar med honom, var man tvungen att i förväg förklara att det man nu ämnade säga inte var avsett att roa. Om man inte fick honom att klart och tydligt förstå den saken, föll han i skrattparoxysmer för varje ord man yttrade. Jag har sett honom, då han blivit tillfrågad om hur mycket klockan var, tvärstannat mitt på gatan, klappat sig på låren och brutit ut i ett gapskratt. Ingen vågade någonsin säga något verkligt roligt till denne man. En lyckad historia skulle ha dödat honom knall fall.
Vid ifrågavarande tillfälle bestred jag dock tämligen kraftfullt anklagelsen om att skämta och insisterade på att Mrs Cutting skulle ge mig en användbar idé. Hon blev då tankfull och framkastade ”märkdukar”, i det hon sade att hon sällan hörde mycket sägas om dem nu för tiden, men att de varit på modet när hon var flicka. Jag avböjde ämnet märkdukar och bad henne tänka efter en gång till. Hon funderade en lång stund, med en tebricka i sina händer, och föreslog till sist vädret, vilket hon var säker på hade varit mycket prövande på sista tiden. Och ända sedan detta idiotiska förslag har jag inte lyckats förtränga vädret ur mina tankar, eller få plats för något som helst annat.
Det är verkligen en usel väderlek. I alla händelser är det så just nu när jag skriver detta och om det inte är särskilt otrevligt när ni läser det, så kommer det snart att växla.
Vädret är alltid uselt, enligt vår måttstock. Vädret liknar regeringen –- det stämmer aldrig. På sommaren säger vi att det är bedövande; om vintern att det tar kål på oss; om våren och hösten är felet det att det varken bedövar eller dödar oss och vi önskar att det skulle kunna bestämma sig. Om vädret är vackert, säger vi att landet kommer att gå under på grund av bristen på regn; när det verkligen regnar, ber vi högre makter om vackert väder. Om december förgår utan snö, kräver vi upprört att få veta vad det blivit av gammaldags, vita jular, och talar om saken, som hade vi blivit lurade på något vi köpt och betalat dyrt för; och när det verkligen snöar, blir vårt språkbruk en skam för varje kristen nation. Vi kommer aldrig att bli nöjda, förrän varje människa kan skapa sin egen väderlek och behålla den för sig själv.
Om vi inte får styra över den, så kunde vi lika gott klara oss utan, helt och hållet.
Ändå tror jag att det endast är för oss stadsbor, som vädret alltid är så ovälkommet. Hemma hos sig själv, är Naturen vacker i alla sina sinnesstämningar. Vad kan vara vackrare än snön, frikostigt fallande i sin hemlighetsfulla, vita mjukhet, täckande fält och träd med sin vithet, som inför ett bröllop bland älvorna! Och hur trevlig är inte en promenad när skaren knarrar under våra klackar –— när vårt blod klingar i den osedvanligt klara luften och fårhundarna skäller på avstånd och barnens skratt kvillrar svagt men klart som alpklockor över kullarna! Och skridskoåkning! Att glida fram på stålskodd fot över den blanka isen och höra svirrande musik, när vi far fram. Och å, hur ljuvlig är icke våren – naturen i sin ungdoms blomst!
När de små, hoppfulla bladen kikar fram så friska och gröna, så rena och ljusa, som unga liv blygt skjutande ut i den bullrande omvärlden; när fruktträden blommar, skära och vita, som byns flickor i sina söndagsklänningar, och inhöljer vare vitputsad stuga i ett moln av ömtålig storslagenhet; och gökens galande genom brisen tränger fram ur skogens bryn! Och sommaren, med sin djupa, mörka grönska och lata tempo – då regndroppar viskar heliga hemligheter för lyssnande löv och gryningen stannar kvar i lundarna! Och hösten! Å, hur sorgset vacker, med sin gyllene glöd och den döende storheten hos dess färgsprakande skogar – dess blodröda solnedgångar och spöklika aftondimmor, med dess upptagna skördefolk, dess öde dungar och tröskarnas rop och alla fester!
Själva regnet, snön och haglet är endast Naturens nyttiga tjänstefolk, när de faller på landet och själva Östanvinden är inget värre än en lekfull vän när vi möter den längs häckars rad.
Men i städerna, där den målade stuckaturen brister under den rökskymda solen och det sotbemängda regnet framkallar slask och lervälling, där snön samlas i smutsiga högar och där köldvågorna visslar ner längs dystra gator och viner runt gasljusupplysta gathörn, kan ingen sida hos Naturen vinna vårt gillande. Vädret liknar i staden en lärka på ett kontor –- den har hamnat fel och är i vägen. Städer borde täckas in och värmas med vattenledningar och lysas upp med elektricitet. Vädret är en bondjänta och är inte till sin fördel i städerna. Vi tyckte visserligen om att flörta med henne ute på höängarna, men hon är inte lika fascinerande, när vi möter henne på Pall Mall. Hon blir där för bullrig; det uppriktiga, fria skrattet och hennes hjärtliga röst, som var så trevlig i mjölkkammaren, skär sig mot stadens förkonstling och hennes sätt blir outhärdligt prövande.
På senare tid har hon gynnat oss genom så gott som oupphörligt regn under omkring tre veckors tid; och jag är en vattendränkt, fuktig och otrevligt blöt person, som herr Mantalini uttrycker saken.
Vår granne kommer ut i sin trädgård på baksidan gång efter annan och säger då att det gör nationen en hel del nytta -– inte att han kommer ut i sin trädgård, utan regnet. Han förstår sig inte på någonting alls, men ända sedan han satte en gurkodling förra sommaren, anser han sig vara en fullfjädrad trädgårdsmästare och talar på detta bisarra sätt för att inbilla oss andra på gatan att han är en före detta bonde. Jag kan endast hoppas att han denna enda gång har rätt för sig, och att detta slags väder verkligen är till nytta för någonting, eftersom det gör mig en betydlig mängd skada. Det ruinerar såväl min klädedräkt som mitt humör. Det senare kan jag ha råd med, eftersom jag har ett stort förråd av gott humör, men det sårar mig att se hur snabbt mina kära gamla hattar och byxor går under, i förtid nötta och åldrade, i denna kalla världs regnväder och snöfall.
Det gäller även min nya vårkostym. Det var en underbar kostym och nu hänger den här, så bestänkt av lera, att jag knappt har hjärta att se på den.
Det var Jims fel, helt och hållet. Jag skulle aldrig ha gått utomhus i den, om det inte vore för honom. Jag prövade den just när han kom in i rummet. Han slängde ut med armarna i ett högt skri i samma ögonblick han fick syn på den och utropade att han ”hade fått tag på dem igen!”.
Jag sade: ”Passar den i ryggen?”
”Strålande, gamle gosse”, svarade han. Och därefter ville han veta om jag skulle gå ut.
Jag svarade först ”nej”, men han övertalade mig. Han sade att en man med en kostym som min inte hade rätt att stanna inomhus. ”Varje medborgare”, sade han mig, ”har sin plikt till allmänheten. Var och en av oss bör bidra till allmänhetens bästa så långt det ligger i hans makt. Kom ut och ge flickorna något att titta på.”
Jim använder mycket slanguttryck. Jag vet inte var han får det ifrån. Det kommer verkligen inte från mig.
Jag sade: ”Tror du verkligen att de kommer att uppskatta den?” Han sade, att det skulle vara som att komma ut på landet för dem.
Det övertygade mig. Det var en underbar afton och jag följde med honom ut. När jag kom hem klädde jag av mig och smorde in mig med whisky, satte fötterna i varmt vatten och ett senapsplåster på mitt bröst. Jag åt en skål gröt och drack ett glas varm konjak med vatten, smorde in min näsa och gick till sängs. Dessa snabba och exakta åtgärder, tillsammans med min av naturen starka fysik, kom att rädda mitt liv; men vad kostymen beträffar! Nej, det är ingen kostym längre, det är en stänkskärm.
Och jag tyckte mycket om den kostymen. Men det är typiskt. Jag fäster mig aldrig särskilt vid något i denna världen, utom om något gräsligt händer med det. Jag hade en tam råtta när jag var pojke och jag älskade det djuret som endast en pojke kan älska en gammal vattenråtta; och en dag föll den ner i en stor skål med krusbärskräm som stod för kylning i köket och ingen visste vad som blivit av det stackars djuret förrän vi kom till den andra portionen.
Jag avskyr väta i städer. Men det är inte så mycket vätan som leran jag hyser invändningar emot. På ett eller annat sätt verkar det som om leran av någon oemotståndlig kraft dras just till mig. Jag behöver bara visa mig på gatan en lerig dag, för att täckas av den fullständigt. Det kommer sig naturligtvis av att jag är så tilldragande, som den gamla damen sa, när blixten slog ner i henne. Andra människor kan vandra kring hela dagar i lervällingen utan att få så mycket som en fläck på sig; medan jag, om jag korsar gatan, återvänder som någonting skamligt att skåda (som, under mina pojkår min stackars, kära moder brukade uttrycka saken). Om det så endast fanns en enda lerfläck i hela London, så är jag övertygad om att den skulle hamna just på mina kläder.
Jag önskar att denna dragning till min person varit ömsesidig, men jag är rädd att det är utanför min förmåga att känna så. Jag blir alltid retlig och känner mig miserabel under leriga dagar och det är alltid en lättnad att kunna klä av sig och återvända till sängen, för att undgå dem. Allting går åt skogen under regnvädersdagar. Jag vet inte varför, men det förefaller mig alltid finnas flera människor, hundar, barnvagnar, droskor och vagnar ute på gatorna regniga dagar än annars, och de hindrar oftare min framkomst och alla är så otrevliga – mig själv undantagandes – och det är det som upprör mig så. Och, vidare bär jag alltid på fler tunga föremål i regnväder än under vackra dagar; och när man bär på en väska, tre paket och en tidning och det plötsligt börjar regna, kan man inte heller fälla upp sitt paraply.
Vilket påminner mig om ett annat slags väder som jag inte står ut med, och det är aprilväder (som kallas så eftersom det alltid uppstår i maj). Poeter tycker mycket om det. Eftersom det inte kan bestämma sig för hur det ska uppträda fem minuter i sträck, jämför de detta slags väder med kvinnor; och de anser att detta är något synnerligen charmerande. För egen del uppskattar jag det inte alls. Detta slags blixtsnabba lynnesförändringar är kanske en trevlig egenskap hos flickor. Det är utan tvivel synnerligen angenämt att ha att göra med personer som ler ena ögonblicket åt ingenting alls, nästa snyftar över exakt samma sak, för att sedan fnissa och gråta; som är elak, ömsint, på dåligt humör, gladlynt, vildsint, tystlåten, passionerad och kallisinnig och avståndstagande och avspänd, allt på samma gång (märk väl att detta inte är något jag säger, utan det är dessa poeter. Och de anses vara verkliga kännare i de här frågorna); men ifråga om vädret är nackdelarna med detta slags uppförande desto mer uppenbara. En kvinnas tårar blir man inte blöt av, men det blir man av regnet; och hennes kyla utgör inte källan till astma och reumatism, vilket man kan drabbas av genom östanvinden. Jag kan förbereda mig för och stå ut med en vanlig regnvädersdag, men dessa alla-slags-väderdagar passar mig inte. Det irriterar mig omåttligt att se ljusblå himmel över mitt huvud, när jag vandrar längs regnvåta gator och det är så tålamodsprövande i det sätt solen tittar fram, leende, efter att man just nästan drunknat i regnet. Den verkar säga: ”Jösses, har du blivit blöt? Vad underligt, det var ju bara som jag skojade med dig!”
Man har aldrig tid att fälla upp eller fälla ihop sitt paraply under aprilväder i England, i synnerhet inte ett ”automatiskt” –- paraply menar jag, inte ett automatiskt aprilväder.
Jag köpte ett ”automatiskt” paraply ett år i april och det ställde verkligen till det för mig! Jag skulle köpa ett paraply och steg därför in i en butik på the Strand och berättade det för dem, och de svarade mig:
”Javisst, min herre. Vilket slags paraply hade ni tänkt er?”
Jag sade att jag önskade ett som höll mig torr när det regnade och som inte gick att glömma kvar ombord på tåg.
”Varför inte pröva ett ’automatiskt’”, sade butiksbiträdet.
”Vad är ett ’automatiskt’?” frågade jag.
”Å, det är en strålande uppfinning”, svarade mannen entusiastiskt. ”Det öppnar och stänger sig av sig själv.”
Jag köpte ett och fann att han hade helt rätt. Det öppnade och stängde sig av sig själv. Dock helt utanför min kontroll. När det började regna, vilket hände sig under denna årstid ungefär var femte minut, försökte jag få konstruktionen att öppna sig, men den ville inte röra sig en tum; och därefter fick jag stå och kämpa med den usla saken, skaka den, svära åt den, medan regnet öste ner. I samma stund som regnet upphörde, fälldes det upp med ett knyck och vägrade därefter att fälla ihop sig; och jag tvingades vandra fram under den ljusblå himlen med ett paraply över huvudet, önskande mig att det skulle börja regna igen, så jag inte skulle verka sinnessjuk.
När det till slut fällde ihop sig, skedde det så plötsligt att det slog av mig hatten.
Jag vet inte varför det är på det sättet, men det är ett oomkullrunkeligt faktum, att det inte finns något som får en man att framstå som så utomordentligt löjlig, som när han förlorar sin hatt. Känslan av hjälplöshet och ynkedom som sprider sig längsmed ryggraden så snart vi finner oss hattlösa är bland de svårare krämpor vi kan drabbas av. Och därpå följer den vilda jakten efter hatten, åtföljda av någon ivrig liten hund, som tar det hela för en lek, vilket i sin tur med all säkerhet kommer att oroa tre eller fyra oskyldiga spädbarn – för att inte tala om deras mödrar – knuffa en fet gammal herre ovanpå en barnvagn och välta en hel seminaristklass i armarna på en gatusopare.
Efter allt detta är det fåniga uttrycket hos de kringstående och hattens gräsliga utseende (när man fått fatt på hatten) av ringa eller ingen betydelse.
Allt sammantaget, marsblåsten, aprilregnet och den fullständiga frånvaron av blomning i maj, gör att våren inte är någon större succé i städerna. Det är en helt annan sak på landet, som jag sade, men i städer vars befolkning överstiger tiotusen själar, borde våren helt och hållet avskaffas. I denna världs grymma verkstad är den, liksom spädbarn – helt malplacerad. Ingetdera är till sin fördel i städernas damm och larm. Jag tycker det är så sorgligt att se de små dammtäckta rackarna försöka sig på lekar på bullriga bakgårdar och gyttjiga gator. Stackars små värnlösa, oönskade människospillror – för äger inte rätten att vara barn. Barn är klarögda, knubbiga och blyga. Dessa är missfärgade, skrikande små troll, vars små ansikten märkts och fårats i förtid och vars barnaskratt tystats och blivit hesa.
Livets och årets vår syftar bägge till att famnas av naturens gröna armar. För oss i städerna, innebär våren ingenting annat än kalla vindar och hällande regn. Vi får söka våren bland de bladlösa träden och utmed landsvägarnas buskrader, bland hedarnas ljung och på de stora, tysta kullarna, om vi vill känna dess glättiga andetag och höra dess stilla stämmor. Där finns den storslagna fräschören hos våren. De vandrande molnen, svalkan, vindens lek och den klara friska luften fyller betraktaren med en vag känsla av kraft och hopp. Livet, liksom landskapet omkring oss, förefaller större och vidare, friare –- en regnbågens väg som leder oss mot okända mål. Genom de silverkantade molnen får vi en glimt av det stora hopp och den lycka som omger oss i denna lilla, hektiska värld, och en sniff av dess doft förunnas oss genom de vilda marsvindarnas vingar.
Främmande tankar som vi inte förstår upprör våra hjärtan. Röster kallar oss till hjältedåd, till gärningar av vikt och betydelse. Men vi begriper ej än deras mening och deras dolda eko inom oss förblir obesvarade och stumma. Vi sträcker som barnet våra händer emot ljuset, försöker gripa det vi icke känner. Våra tankar, liksom gossens i den danska visan, strävar långt och vi känner dem inte; vi kan inte se deras mål.
Och det måste vara just så. Alla tankar som strävar efter mål utom denna trånga värld kan inte vara annat än dunkla och i avsaknad av kontur. Tankarna vi enkelt kan begripa är mycket näraliggande –- att två och två blir fyra -– att när vi är hungriga är det trevligt att äta –- att ärlighet varar längst; alla mer storslagna tankar blir oklara och övergår vårt barnsliga förstånd. Vi kan endast diffust ana dem genom dimmorna som omger den ö i tid och rum där vi framlever våra liv och endast avlägset höra vågorna från det stora havet bortom den.