Hoppa till innehållet

En nykommen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Utan arbete
En nykommen
av Henning Berger
Bomans två världar  →
Från boken Där ute. Skisser..

Han kom in en dag på den stora ångbåtslinjens kontor och bad att få tala vid mig. Jag satt långt bort, men över pulpeter och stolar, klickande telegrafapparater och slamrande skrivmaskiner kunde jag se hans resliga, frodiga gestalt, det röda, skinande anletet och hans yviga, blonda hår.

Jag gick långsamt fram och hälsade litet osäkert ty jag igenkände honom ej.

Men han kramade min hand och skakade min arm, slog mig på båda axlarna och ville nästan omfamna mig tvärsöver den långa ekdisken.

—Känner du då icke igen mig, bäste bror? i ropar han på svenska, minns du ej att vi träffades för fem år sen ute hos Lundkvistens på landet, vet jag, och så foro vi in på båten och drucko punsch i Strömparterren — — —

Jag minnes honom ej och Lundkvist vet jag ej heller vem det är — i Amerika glömmer man fort — men högt säger jag naturligtvis:

—Jo visst, gamle vän. Så roligt. Har du också kommit hit. Låt oss gå ut och dricka något. Nå, vad nytt i Sverige — och tänker du stanna har?

Han följer mig ut, men hans sätt har plötsligt förändrats, han är tyst och tillbakadragen. Har han genomskådat mig och sett hur kallt mitt hjärta är? Reflekterar han kanske över hur jag kan vara så falsk och spela en roll? Han är nykommen och känner ej Amerikas omskaparförmåga.

Ja, hela hans person skvallrar om att han är nykommen. Hans ansikte glänser av välmåga och tyckes berätta en trevlig historia om oavbrutna små fester i en glad Mälarhuvudstad. Frukost med porter och middag med brännvin och pilsner till smörgåsbordet och table d'hôte med vin och sen kaffe och konjak och punsch, punsch, punsch tills det bliver sexdags. Och så punsch ... Han är litet korpulent och kostymen, ehuru välsydd och snygg, verkar gammalmodig. Men ögonen lysa vänliga och blå som ett barns — något öppet och hjärtligt vilar över hela den stora, godmodiga gestalten. Han ser ut att vara omkring trettiofem år. Vi gå snettöver gatan och in till O'Connors lilla viskybyffé. Och då börjar han tala igen.

— Jo, ser du, det gick ikull för mig i våras. Du vet, jag var i järnvarubranschen — ack, kära du, dåliga konjunkturer, borgen och allt det där, du förstår nog. Men, herregud, jag var ju lyckligtvis ungkarl och så lastgammal är jag ju inte — så friska tag, tänkte jag, och så for jag hit! Erfarenhet har jag ju och kunskaper också så nog bör jag slå mig fram alltid — va? Jag hörde talas om att du hade det ganska bra här och så tog jag mig friheten att söka upp dig för att få några råd. Jag hade tänkt att bli kassör eller bokförare till börja med.

Jag tiger — ty vad skall jag säga? Jag ser för mig hur denne gemytlige goddagspilt skall komma att genomgå de förskräckligaste saker i Amerika. Till att börja med den lönlösa platssökningen, jäktandet efter imaginära, förmånliga platser. Och sen när kassan tryter och stoltheten förbjuder begära hjälp hemifrån! Alla förödmjukelser — viggningar och kredittiggningar, pantlånekontoret, hungern, herrelös hundkänsla. Och så visky som styrkare och tröstare. Jag ser bara nu hur han häller glaset fullt och tömmer det i ett drag utan en blinkning. Och ändå — något i hela hans sätt får mig att tro på honom. Han kan slå igenom bara han står ut. Men han ser stark ut — axlarna äro så breda, de duga att skuffas med. Vem vet — kanske. Men jag har ej hjärta, är för feg att rentut säga honom vad jag tänker. Säga som jag borde att han ej får någon plats förrän han slitit en hund, gått igenom ekluten, förstört varje cent han äger, svultit och magrat och omdanats till en något så när likhet med amerikansk arbetsmaskin. Han skulle för övrigt missförstå mig!

—Kan du engelska? frågar jag för att säga något.

—Ja, svarar han, jag har ju läst engelska i skolan, men för resten lär man väl sig snart slangfraserna, eller hur?

Jo visst. Man lär sig allting här ute...

*

Till att börja med kom han in varje dag och ville att jag skulle komma ut och dricka ett glas med honom. Han hade ännu inte börjat på allvar söka någonting — man måste ju se sig om och göra sig hemmastadd litet. Men i morgon — i morgon skulle han börja. Han beklagade sig över att smörgåsbord ej kunde erhållas på matstället, men så voro däremot varietéerna utmärkta. Och viskyn var verkligen något non plus ultra, det var annat än det där skotska slasket, som smakar karbol och som han var van vid att få i Stockholm. Han hade börjat taga en liten jamare strax på morgonen — det var bestämt bra och nästan nödvändigt för en europé i det här klimatet.

Så småningom kom han mera sällan. Han vande sig vid att inse att jag ej kunde göra något för att hjälpa honom till en sysselsättning och han syntes ej stött däröver. Jag framhöll alltid att det måste endast bero på honom själv att slå sig fram, hjälpa sig själv och segra. Jag tror han kände att jag talade — eller försökte tala — av övertygelse och egen erfarenhet. Men det var ej roligt att höra och han kom, som sagt, mera sällan.

Sedan började en annan period. Reskostymen försvann, likaledes klockan och kråsnålen. Dräkten blev snuskigare, men inhemsk. Mannen blev magrare, men verkade på samma gång arbetsdugligare. Det enda var att viskylukten tilltog i betänklig grad. Och så började ficklånen — en dollar, femtio cents, tio, fem cents. Och när jag nekade upphörde besöken alldeles.

*

Två år efter det jag först sett min obekante gamle vän underrättade mig springpojken om att en amerikansk gentleman önskade tala vid mig. Borta vid den långa ekdisken står en lång, mager herre i rutiga kläder. Hans ansikte är solbränt och dragen äro hårda, blicken blå och kall. Han ler ett sorts leende och räcker mig handen — en grov, kraftig hand — det är min vän nykomlingen för två år sedan.

Vi sitta ånyo hos O'Connor och smutta på de bästa varor, röka den dyrbaraste kubaimport. Min vän betalar med långa, gröna sedlar — han har en hel bunt sådana, enligt amerikanskt bruk hoprullade och förvarade i högra byxfickan. Han njuter synbarligen av att visa mig att han ej gått under och tror att jag är förvånad. Och så berättar han sina öden på en svensk-amerikansk dialekt, som visar att han ej längre är en färsk invandrare, han lägger hörbarligen sig vinn om att på det förskräckligaste omstöpa alla engelska verb i svensk form. Översatt till begriplig svenska är detta i huvudsak vad han berättar:

— — — och så blev jag utkörd. Ett tag tänkte jag gå i sjön. Men så hade jag hört att man kunde få arbete på landet på någon farm och så vandrade jag i väg. Gick hela vägen genom södra Chicago, genom Englewood, Pullman och allt vad de heta, förstäderna. Stal mig sen till gratisfärder på godstågen. Hängde mellan vagnarna, slogs med bromsare och lastkarlar, levde tillsammans med de kringstrykande tiggarna — tramps — och så kom jag till sist till en plats där de lade en järnväg. Arbetade med i laget, kamrat med alla nationers avskum. Järnvägs-visky — vet du vad det är? Jo visky med fotogen, petroleum, i. Rusar kvickt ser du och säljes av arbetsbasen själv. Fick rödmåla järnbalkar, bära skenor, spika syllar — det var tungt, må du tro, men stark har jag alltid varit och i järnhandel får man också ta i. Nå, basen tyckte om mig. Och så fick jag ett lag under mig. Sedan ett par lag karlar till. Stark var jag och de fingo inte lata sig, muckade någon fick han ett slag på käften. Sånt där ser dom, förstår du och året efter var jag bas själv och den förre basen — han som hjälpte mig — bortkörd. Och så undan för undan. Nu är jag egen kontraktör och säljer järnvägsvisky själv. Håller just på att göra upp ett kontrakt med Northern—Pacificbanan. Och Sverige ger jag fan!

Medan han talade studerade jag hans ansikte. Jag såg kölden i ögat, det hårda draget kring munnen, jag observerade hans sätt att stundom bita hop tänderna, sluta läpparna tätt tillsammans. Och jag förstod.

— Apropå Sverige, sade han, kom en släkting och ville hänga sig på halsen på mig. Men han misstog sig. Jag bad honom dra åt helvete!

Ah, nykomlingen var ej nykommen längre. Om tio år skall han äga hundratusen dollars. Han har lärt fort i Amerikas skola. Han tillhör det fåtal utlänningar, som vinna amerikanernas aktning och sympatier. Det var det, jag trodde — han hade så breda axlar.