Utan arbete

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Samuel Wikerts Succés
Utan arbete
av Henning Berger
En nykommen  →
Från boken Där ute. Skisser..

Michiganavenyn låg nästan folktom. Kritvita solfläckar och blå skugglappar omväxlade likt gigantiska schackbrädsrutor. Sjön, som skymtade mellan den glesa strandplanteringen, sov disigt lugnt i den gassande middagssolen. Under ett par avkopplade järnvägsvagnar snarkade några negerarbetare och på miljonärshotellens markisskyddade balkonger mittemot sökte dåsiga gäster en stunds siesta efter luncheon.

En man stapplade fram från Monroe street. Han dröjde ett ögonblick vid skuggkanten, som Chicagoklubbens palats sparsamt skänkte den blänkande, ångande: asfaltbulevarden, liksom tvekade han att begiva sig ut i det bländande solskenet. Hans kläder voro trasiga och fläckiga och sutto illa som om de icke varit hans eller han magrat ifrån det ursprungliga måttet. De dammiga skorna saknade klackar, den solkiga hatten band och linnet var smutsigt, halsduken flottig. På armen bar han en korg och i handen en grov käpp.

Som han nu stod i den blå skuggan vid randen av det gyllene solskenet var han en präktig bild av den hjälplöse utvandraren i det hjärtlösa, egoistiska överflödslandet. För en reflekterande betraktare blev han en gripande illustration med en omedveten, kanske oförtjänt tragik över sig, en sorts personifikation av samhällsorättvisans offer. Ty det bleka anletet visade inga spår av tygellösa passioners härjningar och blicken, ehuru tillfälligt stel och hopplös, var en tänkande och intelligent individs. Urspårad! sade den förtvivlade blicken, den krökta ryggen, de trasiga kläderna. Urspårad! sade den vackra profilen, de fina händerna, den flottiga sidenhalsduken.

Mannen övervann slutligen sin tvekan och gick snett över den solbelysta bulevardytan fram till Konstmuseet. Han stannade på nedersta trappsteget i skuggan av det väldiga .bronslejonet och stödde sig trött mot kandelaberns granitsockel. Korgen hade han ställt framför sig och avtagit locket. I korgen låg huller om buller ett tjog små billiga statyetter av amiral Devvey, vilka för fjorton dagar sedan varit på modet och sålts i massa, men nu redan hunnit efterträdas av någon ny nycksak för dagen.

Mannen stod så stilla som hade han tillhört den gjutna gruppen ovanför sig. Hans ansikte var slappt och uttryckslöst som om han redan givit upp allt hopp och nu endast mekaniskt utförde några obegripliga sysslor, förelagda honom av en okänd makt, men vilka i själva verket ej hade vidare med hans lekamliga existens att göra. Varför stod han där? Det är möjligt att han själv gjorde sig denna fråga — varför stod han där? Framför honom låg den glödande, brännande, folktomma avenyn, stekt i närmare sextio graders solvärme. För ett par veckor sedan hade han gått förbi Konstmuseet och då iakttagit hur en försäljare gjort lysande affärer med Deweystatyetter. Människor gingo upp- och nedför den breda trappan och vagnar stodo i långa rader vid trottoarkanten. Men då var Doréutställningens sista dag och nu — nu var museet stängt och därinne renoverades konstverk och bonades golv och det hade han ej beräknat. Och utan arbete som han var och främling i den stora staden hade det tagit många dagar innan han kunnat få ihop så pass mycket att han kunnat erhålla sin lilla gatuagenturutrustning samt erlägga den erforderliga avgiften till staden för rättighet att utbjuda, varor.

Denna rättighet bekräftades offentligt av en plåtbit i form av en sköld med ett nummer på tiotusentalet samt ordet »Peddler» inunder och som han måste bära på bröstet för att undvika att bli arresterad. Det gjorde honom numer ingenting på vad sätt han inrangerades i de levandes skala. Men jämförelser mellan förr och nu funnos där alltid och han hade ej än upphört att tänka. Och medan han stod och väntade på de kunder, som aldrig skulle komma, mindes han en brygga i Stockholms skärgård, där en båt lade till en varm julidag. Ett grönt näs med skvalpande vågor över stenar och tång och vit sand med musselskal och vajande vass vid abborrgrundet. En röd stuga i backen och löv- och barrskog bakom och på verandan det dukade bordet och skratt från sportmösseklädda unga människor...

Han vacklade, det var ej långtifrån att han fallit. Han såg ett ögonblick svarta fläckar, som vidgade och sammandrogo sig, dansa för sina ögon. Solen hade hunnit över bronslejonets man och stack honom nu i nacken, brände hans rygg. Han flyttade sig ett trappsteg högre.

Mittför honom låg Monroe street i djupaste skugga. Kontrasten mellan det starka solskenet runtomkring honom och gatan framför i sin kalla, blåsvarta skuggfärg var så stark att den verkade onaturlig. Han tyckte sig se in i en annan värld, som han för alltid lämnat, kastats ur. Han såg gatan i perspektiv ända bort till floden och bron, som förde över till västra stadsdelen. På jämna avstånd bröto skimrande, gyllene solskensfloder igenom Monroe streets skugga, det var vid gatuskärningarna. Och där höjde sig de skyhöga husen också ur skuggdagern och lyste röda, grå, gula och vita i den dallrande ljusglansen. Men nere på gatan i den svala, skumma halvdagern myllrade det av brådskande människor i tunna sommarkostymer och lätta halmhattar. Deras rena linnekragar blänkte vita och i händerna buro de japanska solfjädrar, med vilka de oupphörligt fläktade sig. Jättestora lastvagnar, dragna av ända till fyra par kraftiga hästar med ättikssvampar på huvudena, korsade vägen för tjogtals elektriska spårvagnar och över alltsammans ångade pelarbanans tåg rasslande och visslande fram och tillbaka och tusentals människor stego upp och ned för trapporna till stationerna. Alla hade de bråttom, alla hade de något att göra — de hade arbete! Han hörde svagt det dova sorlet, ringandet, bullret, slamret från den arbetande stadens pulsåder, som låg framför honom. Och i hans öron lät det som en hånande viskning detta arbetsmummel: du duger inte, duger inte — utan arbete!

Med förtvivlan i sin blick stod han där, hjälplös, fastnaglad. Solen lyste på hans gröna hatt, den smutsiga kragen klibbade vid hans röda, svettiga hals. Den blonda mustaschen, som engång burits käckt uppvriden, hängde nu, stripig och med snuskorn i, ned över den orakade hakan. Varför hade han kommit hit till ett land, där han saknade alla förutsättningar att slå sig igenom? Ja, varför? Den frågan gjorde sig nog dagligen tusentals hans likar och dock ville han, ville de arbeta. Hur hade han ej jagat genom, gatorna efter annonser, sprungit i butiker, tiggt på kontor efter arbete. Och sedan, när pretentionerna minskats, klockan sex om morgnarna förgäves stått i kö utanför alla möjliga slags fabriker bland arbetssökande människor, som han förut ej velat snudda vid på en trottoar, och sen ränt och gått hit och dit för att bli kypare, kusk, diskare, packare, ja till och med gatsopare bland italienarna, asfaltläggare med negrerna. Gått, gått, gått, men alltid kommit för sent, icke dugt. Försökt och försökt, men aldrig lyckats. Och han började svagt förstå att något mycket viktigt för framgång här i livet fattades honom, men han visste ej vad.

En liten folksamling vid hörnet av Madison street ådrog sig nu hans uppmärksamhet. En häst hade stupat, överväldigad av hettan. En karl höll djurets huvud tryckt mot marken under det man frånspände och bortsköt vagnen. Så småningom skingrades folket. Hästen var död och man lät kadavret ligga kvar, mittpå bulevarden.

Strax därefter träffades en äldre man av solsting. Han signade ned på gatan och två personer drogo honom upp på trottoaren och placerade honom i sittande ställning mot en vägg. En rödbrusig kypare i vit jacka och förkläde kom ut från en krog och lade ett stort stycke is på hans hjässa. Därpå buro de in honom i hörnapoteket medan en polisbetjänt telefonerade efter ambulansvagnen.

Allt detta såg mannen med Deweystatyetterna som i ett panorama utan att visa minsta spår till intresse. För ögonblicket tänkte han på att han var mycket törstig och även hungrig. Han visste att Monroe street på båda sidor var så att säga späckad med kaféer, restauranger, viskybyfféer, bierhallar, bodegor och krogar av olika slag och rang. Han kunde se de granna skyltarna ända upp till Columbiateatern och på den första, till vänster, kunde han läsa under ett jättestort, fradgande ölglas: »Största glas öl i hela stan, iskallt endast fem cents. Utmärkt varm och kall lunch gratis!»

Han hade verkligen tio cents i sin ficka, men meningen hade varit att dessa skulle användas till spårvagnspengar, ty han bodde långt ut i en förstad. Men den stora blå skylten med sina eklöv och sitt kromgula ölglas lockade magnetiskt. En ström av människor gick ut och in och krogdörrarna till den stora bierhallen svängde beständigt fram och tillbaka. Han fattade beslutsamt sin korg och gick snettöver avenyn fram till hörnet. Här hejdade han sig ett ögonblick — hur skulle han komma hem? — men så klev han på, korgsvängdörren smällde honom i ryggen och så var han inne.

Mitt i lokalen löpte en cirkelrund koppar- och mässingsbeslagen disk, innanför vilken sex kypare ständigt fyllde de stora glasen med mörkt eller ljust öl från fat, dolda inom isskåp i mahognyimitation. Kring disken stod eller rättare hängde ett hundratal män av alla åldrar och samhällsställningar. Fyra solfjädrar i propellerform, drivna av elektricitet, ombesörjde luftväxlingen och sände genom rummet ett svalkande drag, som torkade de svettiga pannorna och kommo de tunna rockarna att fladdra. I ett hörn stod ett bord, rikligt besatt med matvaror — smörgåsar, en stor oxstek och grönsaker. En neger passade upp och lade på små tallrikar vad som begärdes. En grupp man, dåligt klädda och med de arbetslösas sökande, osäkra, halvt rädda blickar, slukade här matbitarna med förtvivlans hastighet som hade det gällt ett vad. En ung man med ännu snygga kläder, men med de i Amerika omisskännliga tecknen till börjande existensdekadans hos sig, smutsigt linne, dåliga skor och orakat ansikte, försökte se likgiltig ut. Han åt sakta som om han varit mätt och blott velat smaka på en bit till sitt öl. Han hade tydligen stått där länge, ty negern låtsades ej mer märka hans ånyo framsträckta tallrik.

För honom, som kom från Konstmuseets trappa, funnos emellertid ej mer några anseendesbetänkligheter. Han ställde korgen vid vaggen och ryckande till sig en tallrik hade han i ett ögonblick fyllt den med mat. Därpå gick han över till disken och slängde fram sin nickelslant.

Människor kommo och gingo. Murare, järnarbetare, kuskar och poliser. Kontorister, börsmän, grosshandlare och fabriksägare. Ibland intressanta typer — artister, skådespelare, jockejer, professionella kortspelare och vagabonden av obestämbar typ. Snart sagt alla nationer voro representerade som kunder under loppet av en halvtimme. Men inga negrer.

En man i grå bicykelkostym tog upp en Deweysta-tyett och tittade på den. Därpå räckte han den till kyparen bakom disken med fråga varför han ej var patriotisk och prydde sin usla krog med den avgudade sjöhjältens bild. Kanske ägarn var spanjor — eh?

Uppassaren underlät att svara och fortsatte sin brådskande utskänkning.

Amerikanen i bicykelkostym, vilken troligen var gammal god kund och tydligen fått ett glas för mycket, slog nu med en hisklig ed knytnäven i disken så glasen hoppade och frågade om man ej hört hans ifråga?

De närmast stående fnissade och tittade på kyparen. Denne, som ej ville visa sig tvär mot en kund och dessutom väl visste att i händelse av något gräl hopen skulle taga kundens parti, skrattade godmodigt och kastade en dollar på disken. — Giv mig fem! sade han.

Gatuförsäljaren stirrade på bicykelmannen. Han, såg hur denne plockade upp fem statyetter ur korgen och hur kyparen dekorerade sin glashylla med de små gipsbilderna. Han såg vidare hur den oförbrännelige patrioten köpte fem byster själv och därefter på några ögonblick slutsålde resten av lagret bland de kring-stående. Och slutligen överräckte han gapskrattande fyra silverdollars till den häpne agenten.

När denne lämnade lokalen grubblade han över en sak. Hur hade denne halvfulle amerikan kunnat på fem minuter göra vad han ej uträttat på en halv dag? Även om man fråndrog fakta i hans favör såsom bekantskap med kyparen, det flytande engelsktalandet och så vidare kvarstod dock alltid det djärva i handlingen. Och på engång stod det klart för den arbetslöse utvandraren att vad som fattades honom och tusentals likar var vad amerikanerna värderade högst hos en man och i slangspråk benämnde cheek. Den hänsynslösa bara-gå-på-djärvheten, som vet av inga hinder, självbevarelseegoismen, som respekterar ingens känslor utom egna, det nya århundradets älsklingspolitik sammanfattat i det enda ordet jag! Och han förstod vidare att han aldrig skulle kunna lära sig fullkomligt denna sköna sats: man är sig själv närmast. Men att ha fyra stora, tunga dollars i fickan var mycket skönt — vädret var bestämt inte så varmt längre. Och hans stora fel, den sangviniska naturen, tog ut sin rätt. När allt kom omkring var kanske icke Amerika så galet i alla fall? Vem vet, redan i morgon kunde han ha en bra plats. Och sedan blev det alltid någon råd.

Han såg på det solbelysta, vita Konstmuseet med marmortrappan, flyglad av de två väldiga bronslejonen. Han tyckte de viftade på svansarna åt honom. De tre grekiska gudarna i sina nischer över den doriska pelaringången nickade leende en uppmuntran. Ty icke kunde det väl vara ett medömkans löje? Och bakom museet låg sjön solig och blå och glitterglänsande.

Men till vänster var Madison street. Där låg ännu den stupade arbetshästen med uppsvälld buk och myriader flugor över sig. Det verkade obehagligt. Han slängde bort sin tomma korg och gick in på närmaste bierhall för att få ännu ett glas öl. I morgon skulle nog arbete erhållas! Han var ju ej rädd att ta i med vad som helst.

En rusig människas plötsliga nyck att spela välgörare på sitt eget matadorsätt omgestaltades i hans fantasi till en karakteristik över amerikanerna: de voro hjälpsamma. Och han — som många andra — glömde för ögonblicket att han befann sig i egoismens land i hänsynslöshetens tidevarv.