Hösten är kommen, sätt tévatten på,
Rusk uti kroppen jag känner:
Kanske en tuting är ej att försmå,
Eller hur’ vill ni go’ vänner?
Jaså! ni blinkar, välan, jag förstår:
Klang för en priffe, gutår!
Hör huru stormen kring knutarne snor —
Låt elementerna braska —
Bäst hålla färgen — kupera, min bror!
Gamla vi äro, men raska —
Jojo! man känner att ungdomen flytt —
Gubbar! hvad annars för nytt? —
Samma historia, gammal och van,
Trassel bland kungar och riken.
Pressen hos oss osar olja och tran,
Uppbränd är nu politiken;
Det finns nu slätt ingen konversation,
Än vår illumination.
Den var ju präktig med buller och ståt —
Ja, den var finfin som fanken —
Kostar betydligt — ja, nog gick det åt,
Men det finns mera i Banken —
Också så var det så ljust som en dag —
Fyra par ljus hade jag.
Slussen var ypper; till sednaste natt
Torget stod ljust som en dager.
Gamle Carl Johan på gångaren satt
Knollrig, energisk och fager —
Blanka stöfletter och gullgul syrtut —
Gubben var ståtlig — spel ut!
Torg och palatser sig speglade i Strömmen och Mälarens vågor; Hjelten från Hogland stod modig och fri
Midt ibland lejon och lågor.
Aldrig han stått i ett vackrare ljus —
Gubbar! vi ta en pris snus!
Skönsta musik ifrån början till slut
Fingo vi gratis tillika;
Huru elektriska solar se ut,
Fick man på slottet bekika.
För att se allt, fick man springa sig lam – Gutis! respekt för min dam!
Sköna banketter med bålar och glas,
Smällkork och svamprariteter!
Maken fanns aldrig till svenskt-norskt kalas,
Fyrverkeri och trumpeter;
Skålar och tal om förening och fred —
Ack! den som fått vara med!
Uj! hvad det smattrar på rutorna, hör!
Stormen på portarne dunkar:
Snöglopp och priffe, det är som sig bör,
Mellan små trefliga klunkar.
Bäst är att nu plocka kassorna fram —
Klang! vi få hundra för slamm!
