Romans i Fjällbygden, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893
Romans i fjällbygden.
Du hulda måne i det blå Som lyser!
Och jordens ruckel tittar på Och myser!
Med lampan öfver böljans djup Och fjällen
Du lotsar fram min lilla slup I qvällen.
På viken krusar vinden lätt Dess spegel,
Och Æol fyller jemt och nätt Mitt segel.
Cigarrens fyr med friska drag Jag tänder,
Och ut på kryss gå, liksom jag, Små änder.
Jag trastens mjuka tonfall hör I skogen,
Och dån af hölass, som man kör På logen.
I mjuka höet ligga barn Och kullra,
Och bruset hörs af fors och qvarn Som bullra.
Och glädjen skallar vidt kring tjäll Och stackar,
Och eko skrattar med i fjäll Och backar.
Till deras glada tidsfördrif Jag fore,
Om kroppen så konservativ Ej vore.
På strömmingsfiske far en “trut“ Så sniken.
En gullgul ökstock glider ut Ur viken.
En flicka ror den lugnt och tyst I säfven,
Och en student står som en byst I stäfven.
Han rör sig. Ack! om ni de två Nu sågen,
En liten afund flög väl då I hågen.
I månsken just gud Amor har Sitt välde —
En liten puss jag tror det var, Som smällde.
Men natten skymmer vattendrag Och landen.
Med slappa segel vaggar jag Mot stranden.
Hvar lund är tyst, som böljans svall Vid hällen:
Blott Vakan hörs och forssens fall I fjällen.
Hur ljuft ibland att dagens bråk Få glömma;
Att lyssna till naturens språk Och drömma;
Att gå så här i kors och krok Och kafva,
Och bläddra i Guds stora bok Och stafva!
