En regndag på Djurgården
| ← Seglats på Mälaren |
|
En ynglings aftonsuck → |
En regn-dag på Djurgården.
Mot jorden gråtande sig molnen luta,
Och under paraply gå Djurgårdsboar.
Det strida regnet smattrar på min ruta:
Det må det gerna göra, om det roar.
Att regn gör ogagn ser man mycket sällan.
Tvärtom det gör, att ej naturen vissnar.
Och läker himlen icke lite mellan,
Står under rännan vattensån och gissnar.
Det är då synd att öfver regnet klaga,
Man då åt hemmets härd sig ljufvast gläder.
Det är så godt att inom sig få draga
Just när man hemsöks af ett Herrans väder.
Hur smakar ej en liten smutt ur kruset,
När regnet stängt var port som våra grannars!
När ha vi hemma fruarna i huset?
Jo, under ur och skur, om icke annars.
När raspa lyckligast poetens pennor?
Jo, under dundergudens våta spira.
Om det ej sqvalar ifrån tak och rännor,
När skulle man med smak då spela wira?
Och fagrast efter regn sig blommor smycka,
Och gladast foglarna i lunden tona.
Den bästa fasta uppå lifvets lycka
Är att det regnar uti brudens krona.
Den sköna Mokkan sällan man försakar:
Ej finns en dryck, som menskan mera fägnar.
Och vill du se, när kaffet ljufvast smakar,
Så se på lilla gumman, när det regnar.
Ja, må det regna fritt i våra lunder!
Och vilja vi mot regnet oss bemanna,
Välan! om ni som jag har tid och stunder,
Så låt oss sätta på vår lilla panna!
