En världsdels utskiftning (26 juni 1894)
|
| Tidning för Wenersborgs stad och län 26 juni 1894 (Index:Tidning för Wenersborgs stad och län 1894-06-26.djvu) |
[ sida ]
En världsdels utskiftning.
Ur H. T.
Utvecklingen går med stormsteg på många Områden i våra dagar, men knappast någon Annan utvecklingsprocess mäter sig Väl i denna tid med hänsyn till snabbhet Med den utstyckning af den jättestora Afrikanska världsdelen mellan de europeiska Makterna, hvilken försiggått på ej Längre tid än ett eller halfannat decennium.
Åren 1874—77 företog Stanley sin berömda resa genom Afrika från öster till väster, hvarvid Kongoflodens lopp upptäcktes och därmed en sjöväg på 400 mil in i hjärtat af “den mörka världsdelen”. Två år ha icke förflutit efter Stanleys hemkomst, förr än han började den anläggning af stationer uppför Kongofloden, hvilken ledde till Kongostatens bildande och erkännande på en europeisk konferens år 1884.
Därmed riktades de europeiska staternas uppmärksamhet på Afrika, och det uppstod en allmän kapplöpning om att där skaffa sig kolonier, med tillhörande ännu större “intressesfärer” d.v.s. områden, som tills vidare voro för stora att svälja, men som man förbehöll sig att taga i formlig besittning i framtiden. Afrikas karta, hvad politiska besittningsförhållanden vidkommer, ändrades nästan hvarje år. Tyskarne slogo sig ned på västkusten norr om Kap kring Angra Pequena, likaså i Guineabuktens innersta hörn, vid Kamerun, hvarjämte det tyskd-östafrikanska sällskapet hissade tyska flaggan öfver ett väldigt område på östkusten från Zansibar inåt landet ända till Tanganyikasjön och Kongostatens gräns. Frankrike bragte Madagaskar under sitt “beskydd” och bildade norr om Kongostaten sin egen vidsträckta Kongokoloni, hvarjämte det står som närmaste arftagare till kongostaten själf, därest den en gång skulle komma ur det belgiska konungahusets händer; i dessa dagar har det bemäktigat sig Dahomey samt Timbuktu, i midten af Afrikas västra halfrund, hvilken jemte franska Kongo väl en gång kommer att organiseras till en fransk jättekoloni med förbindelse öfver Sahara mellan Algier och Tunis vid Medelhafvet och Nigerflodens område. Italien, hvilket på detta fält liksom på andra i denna tid framträder såsom makten “over Evne”, ansträngande sig att spela en stormakts rol utan att ega en stormakts tillgångar, kastade sig öfver kusttrakten vid Massauah, som sköljes af södra delen af Röda hafvet, uppenbarligen i afsikt att bringa Abyssinien under sitt välde. Men det företaget har hittills slagit illa ut; Italien har ej krafter för denna uppgift för närvarande.
Samtidigt sköt England med Kapkoloniens snillrike och kraftfulle premierminister Cecil Rhodes såsom rastlöst värkande kraft, sitt välde hastigt norr ut öfver södra Afrika, med dess omätligt rika mineraltillgångar och bördiga trakter, ända upp till Tanganyikasjön, där det i nordväst möttes af Kongostatens och i nordost af den tyska östafrikanska koloniens gräns. Tillika bildade England norr om de tysk-östafrikanska besittningarna en stor britisk-östafrikansk koloni, sträckande sig, liksom dessa, in till Kongostatens gräns.
Och sedan 1881 är Tunis, i likhet med Algier, under franskt välde. Sedan 1882 är Egypten under engelsk ockupation.
Af de mohamedanska medelhafsstaterna ännu i början af detta århundrade så mäktiga och delvis ett gissel för den europeiska handeln på Medelhafvet, finnas numera endast Marocko och Tripolis kvar. På det förra falkar Spanien, som ej vill
[ sida ] bli lottlöst bredvid de andra europeiska makternas landvinningar i Afrika och som kanske just nu står nära sina drömmars fullbordan, derest engelsk och fransk afundsjuka icke lägga sig emellan. På Tripolis lura Italien och Frankrike. Det förra, för svagt att tillfredsställa sin åtrå, vakar svartsjukt öfver, att icke Frankrike må en vacker dag slå ned öfver bytet.
Allt detta har skett på 10—15 år. Ännu år 1881 bar Afrikas karta europeiska färger egentligen endast längs kusterna. I dag kan världsdelens karta nära nog öfver hela sitt område färgläggas i britiska, belgiska, franska och tyska färger, en del äldre portugisiska kustbesittningar oräknade.
Och svårligen tänkte man sig för femton år sedan, att i dessa dagar dels en europeisk stat skulle öfverlåta till en annan europeisk stat en liten landremsa i sjelfva hjärtat af Afrika, dels att denna öfverlåtelse skulle väcka stor uppståndelse samt gifva anledning till diplomatiska protester, på hvilka man endast må hoppas att icke förvecklingar må uppstå, utan blott fredliga förhandlingar.
Det är intet stort stycke land, som i dessa dagar, mot rikligt vederlag af land på annat håll, öfverlåtits af konung Leopold såsom Kongostatens suverän till England. Det är en remsa på allenast 25 kilometers, d.v.s. två och en half svensk nymils bredd och omkring tjugu mils längd. Men dess läge och den politiska innebörden af detta nya britiska landförvärf äro så mycket viktigare.
I den kapplöpning om att taga de bästa bitarne af “den mörka världsdelen” i besittning, hvilken under de senaste femton åren egt rum mellan ofvannämnda europeiska makter, har världens största kolonisationsfolk som vanligt lagt i dagen sin öfverlägsenhet både i uppgörande af en politisk och ekonomisk plan i stor stil och att energiskt fullfölja den. I öster och väster slogo sig tyskar, fransmän och belgare ned. Och det saknades icke i Frankrike ärelystna drömmar om att dela väldet öfver Afrika på sådant sätt, att hela norra delen af denna världsdel, från Atlanten till Röda hafvet, skulle tillhöra trikoloren, medan öfriga stater kunde skifta resten mellan sig. Men här kom England i vägen genom ockupationen af Egypten 1882, för “uppehållande af den inre ordningen”, hvarvid det kunde uppträda som tillfällig värkställare af Europas vilja, men sedan kom att stanna kvar år efter år och nu visar allt mindre lust att begifva sig därifrån. Sudan, som flere årtionden tillhört Egypten, föll ifrån och fick ligga tills vidare, sedan det berömda försöket att undsätta general Gordon misslyckats. Men nu utsträckte England hastigt sitt sydafrikanska kolonialvälde norr ut, ända tills de belgiska och tyska besittningarna mötte. Och norr om det tyska Öst-Afrika, men söder om Sudan, sköt det, genom den britisk-östafrikanska besittningen, in en kil ända till Nilen och de stora sjöarna.
Och nu börja broarna byggas, som förena dessa tre britiska besittningar till ett enda, tvärs igenom hela Afrika från norr till söder gående britiskt kolonialrike af väldig utsträckning och af oerhörd rikedom, omfattande Nilens fruktbara jord så väl som Sydafrikas guld- och diamantfält.
Den föörsta bron är den nämnda landremsan, hviken Kongostaten nu afträdt till England och som förenar dess sydafrikanska med dess östafrikanska besittningar. Den är ej bred, som vi sett, men räcker dock till att rymma både telegraf och järnväg.
Det lider väl nu knappast något tvifvel, att den andra bron, hvilken skall sammanbinda det britisk-östafrikanska området med Egypten, en vacker dag också kommer att spännas – öfver Kartum, där Gordon en gång stupade. Om detta nästa steg kommer att omfatta återeröringen af hela Sudan eller blott af en större eller mindre del däraf, få väl omständigheterna afgöra.
Så tydligt som möjligt gifver alltså den uppgörelse, hviken nu egt rum mellan England och Kongostaten, till känna englands afsigt att för alltid stanna i Egypten. Häraf hufvudsakligen förargelsen i Frankrike, där man aldrig upphört att utsträcka sin “intressesfer” äfven öfver Nildalen, skådeplatsen för Bonapartes segrar, och öfver Lesseps’ storverk. Ur sådana drömmar har Frankrike nu väckts upp af denna omilda knuff.
Efter hvad man synes hafva de bästa skäl att hoppas, skall det dock stanna vid protesterna och möjligen någon ny afrikansk konferens, hvilken dock kan hafva sina sidor, därest marockanska och egyptiska frågorna där skulle rycka fram. Ryssland har inga intressen i Afrika, så att Frankrike där svårligen kan få sin gode vän med sigi någon aktion och Tyskland är påtagligen icke intresseradt för att gå Frankrikes ärenden mot England, om det också känner sig en smula öfverflyglat af det senare.
De väcka stora framtidssyner, dessa afrikanska tilldragelser. En engelsk telegraftråd från Kap till Kairo är redan nu ställd i utsikt. Och fortgår den mörka världsdelens underläggande under europeerna med samma fart som hittills, bör det ej töfva länge innan detta mål är hunnet.