En vinterdag (Sehlstedt 1871)
| ← Strödda minnen af resor till lands och sjös |
|
Talgoxen på mitt fönster → |
En vinterdag.
Är i dag ej vintern lyckad?
Låt oss derom komma sams!
Hela Djurgården står smyckad.
Uti silfverfiligrams.
Hela viken ligger frusen,
Skogens rand står snöbetäckt.
Grönt och hvitt har i årtusen
Hört till vinterns ordensdrägt.
Tallbekrönta bergen stupa
Emot Slättens hvita grund,
Öfver solen som en kupa
Himlen hvälft sin blåa rund.
Hela verlden ut han narrar,
Folk och sparfyar ha så brådt.
Emot snön min sula knarrar,
Som jag nya stöflar fått.
Lustigt öfver Slätten spränger
Hvirfvellikt ett slädparti.
Upp i drifvan det mig tränger:
Trafva, gubbe, och klif i!
Det går undan så man hickar,
Som hvar häst man vingar gett.
Jag bekanta ser och nickar:
Mjukis! Mjukis! allt i ett.
Jag er helsar, stolta ekar!
Kanske var det här bredvid
Fredmans stråke, lust och lekar
Hördes i er ungdomstid.
Kanske sjelf ni honom kände,
Gåfvo skydd mot qvällens sol,
Då den ystra skalden spände
Strängarna på sin fiol.
Innan dagen släckt sin låga,
Sångarns bild jag skåda vill.
Store Bellman! Törs jag fråga
I en hast hur det står till?
Qvällens guld dig öfverströmmar,
Solen sjelf din lager kysst.
Kanske stör jag dina drömmar,
Jag skall gå förbi så tyst.
Tidens snabba flygt jag glömmer,
Man hushålla bör med den.
Går jag längre här och drömmer,
Hittar jag ej hem igen.
Vintern hela nejden söfver,
Tyst är slottets kungasal,
Månen skiner vänligt öfver
Josefinas Rosendal.
Natten öfver skog och stränder
Lampan tändt och fällt gardin.
Jag gör höger om och vänder
Klokast hem till min kamin.
Jag har ingenting mot Bore,
Att han nyper i mitt skinn,
Blott att näsan skapad vore
Som en tub att skjutas in.
