Enfin seuls!

←  Högsta rätt - högsta orätt?

Enfin seuls! av Ingeborg Dahllöf

Efteråt!  →

alias Erik Berger. Ur Efteråt! 1915

ENFIN SEULS!

DRAMATISK SITUATION I EN AKT

PERSONER:

PHILIP v. SKANTZ, författare, 45 år.

GERDA, hans hustru, skådespelerska, 30 år.

Städerska och vaktmästare på ett hotell.

---

Scenen föreställer ett rum i ett tredje-fjärde klassens hotell i storstad. Möblerna klädda med röd skamfilad plysch. En luggsliten orientalisk matta på golvet. Till vänster stå två stora bäddade sängar med nattduksbord emellan. Över bordet hänger en ringledning. Till höger toalettspegel, fönster och framåt rampen till en soffa. Dörr i fonden.

Dörren öppnas av städerskan, som vrider på elektriska knappen vid dörrposten och tänder taklampan. Tar långsamt av överkasten på sängarna. Strax efter henne v. Skantz och hans hustru, följda av vaktmästaren, som bär några större och mindre resväskor av läder. Städerskan mönstrar under sitt arbete ogrannlaga de resande och går sedan långsamt ut. Vaktmästaren gör sig ingen brådska, och när han ställer undan väskorna, sneglar han nyfiket på de resande, som taga av sig ytterkläderna och hänga upp dem eller lägga undan dem på någon stol. De resande göra ett distingerat intryck och bryta bjärt av mot rummets sjaskiga elegans.

SKANTZ
(som med obehag observerat vaktmästarens oförskämda blickar, otåligt).

Nå?!

VAKTMÄSTAREN.

Jo då, jag är genast färdig!

(Med stötande förtrolighet.)

Behagar herrskapet något att äta — en liten god kallsexa här på rummet kanske?

SKANTZ.

Nej, vi superade på tåget.

VAKTMÄSTAREN.

Eller något att dricka — lite vin, kanske?

SKANTZ.

Nej!

(Och då vaktmästaren dröjer och sträcker hals för att ännu en gång se på fru v. Skantz, som står vid toalettspegeln och tar upp några småsaker ur en handväska.)

Nå?!

VAKTMÄSTAREN
(med ett flin långsamt ut genom dörren).

Ja, jag går — jag går ju. (Ut.)

SKANTZ
(vrider nyckeln i lås efter honom, häftigt).

Såg du hur han tittade? — Och hans otäcka flin?

GERDA
(lugnt).

Nej, jag märkte inte något särskilt. — Sådant där folk har ju ofta ett obehagligt sätt.

SKANTZ.

Du gav gästspel här i staden för några år sedan — —

GERDA.

Kära vän, vad hör det hit?

SKANTZ.

Kanske han kände igen dig — och kanske han läst i tidningarna om vår vigsel i dag. — — Hans flin var otäckt.

GERDA
(vänder sig om, går fram till honom och lägger sina händer på hans axlar, varmt).

Vad bry vi oss om det, Philip? Låt oss slå bort det som är obehagligt, åtminstone i dag — vår bröllopsdag — vår stora glädjedag!

SKANTZ.

Glädjedag — glädjedag? Har du verkligen känt dig glad och till freds?

GERDA
(starkt).

Ja, Philip!

SKANTZ.

Underligt! Jag tycker det är som vi sprungit gatlopp.

GERDA
(skrämd men behärskad).

Philip, vad är det? Du är upprörd på ett sätt, som jag inte förstår.

SKANTZ.

En sådan dag! — Är det inte, som vi varit förföljda av något ont? — Se, ett sådant erbarmligt kyffe vi hamnat i! Vi har gott om pengar, vi kunde bo hur dyrt som helst, men alla de bättre hotellen äro överfulla av turister, och vi måste hålla till godo med den här hålan, där det luktar mögel och fattigmanssnusk.

(Går till fönstret, kastar upp det och ser ut.)

Vi bo uppe vid takrännan och inåt en bakgård, djup och svart som en brunn och med stank av dypöl.

(Slår igen fönstret och fäller gardinen.)

GERDA
(som åter vänt sig mot spegeln och ordnar sina toalettsaker).

Käre vän, man måste vara höjd över tingen! Jag medger gärna, att rummet är otrevligt, men den lilla motgången kunna vi väl skratta åt tillsammmans?

(Vänd mot honom.)

För det är väl ändå huvudsaken, att vi äro hos varandra — ensamma du och jag?

SKANTZ
(utan att höra på henne).

Och bröllopet sen! Löst folk ur din och min fördomsfria vänkrets — —

GERDA.

Snällt folk!

SKANTZ.

Hörde du tvetydigheterna och skratten? Såg du minerna?

GERDA.

Jag säger ändå snällt folk. Lite fria och vårdslösa i tonen kanske, men vi ha ju inte själva varit så nogräknade — förr. De kunde knappast tänka, att deras lite frivola munterhet skulle misshaga.

SKANTZ.

Och så blev den vidtalade prästen sjuk, eller — — —

GERDA.

Eller — vad?

SKANTZ.

Eller saknade han lust att förrätta ceremonien och skickade en vikarie, en notorisk drinkare, och den gudsmannen, halvt berusad, var det, som nedkallade himlens välsignelse (med ironi) över vårt heliga äkta förbund!

GERDA
(kyligt).

Nu börjar också jag få den där behagliga känslan av att löpa gatlopp — det är kanske det du åsyftar?

(Kastar sig vårdslöst ned i soffan.)

Vill du ha godheten erinra dig att det inte var jag, men du som ville, att en präst skulle viga OSS.

SKANTZ.

Ja, och förstår du inte varför? Jag ville, att vårt äktenskap från början skulle få något av helgd över sig, att det skulle vara vackert och aktningsvärt så som äktenskapen voro förr. Jag gick och gladde mig åt att få lite gammaldags ståt och högtidlighet över vårt bröllop. Det skulle vara gästfritt och festligt med hela kret'sen av släkt och vänner. Det var hemmet i den gamla goda meningen, som hägrade för mig, den av äktenskapet legaliserade kärlekslyckan — familjelyckan. Jag tänkte på mitt eget goda barndomshem, på dess lugn, dess renhet och stora frid — jag ville, att ditt och mitt hem skulle bli sådant —

GERDA
(stilla).

Ja, jag vet.

SKANTZ
(upprörd).

Men så som far och mor i sin unga friska kärlek byggde, det kunna inte vi göra — inte vi med vårt förflutna.

GERDA
(starkt).

Det förflutna — det är borta — försvunnet. Det har hänt, det kan inte göras ogjort, inte ändras, det får lämnas åsido! Det är struket ur mitt minne — jag ser aldrig tillbaka på mitt förflutna liv!

SKANTZ.

Nej, inte du! Men andra gör det! Hörde du viskningarna nere vid stationen, då vi reste? Såg du ögonkasten? Märkte du, att människorna tänkte smuts, när de sågo oss, de nygifta?

GERDA
(ser honom trotsigt in i ögonen).

Människorna? Vilka människor? Folk som vi inte känner ens till utseendet, och som antagligen äro sämre än vi själva. Nej, vet du, deras tankar bekymra mig inte det allra bittersta!

SKANTZ.

Och de båda herrarna, som satte sig i samma kupé som vi, och som hälsade på dig — vad var det för några?

GERDA
(ser bort och dröjer något med svaret).

Jag kan inte minnas alla namn — jag har genom mitt yrke kommit i beröring med så mycket folk —

SKANTZ
(med tonvikt).

Ja, du har det.

GERDA
(reser sig och vänder sig mot honom).

Din ton är något underlig — vad menar du?

SKANTZ.

Det jag säger! Men förklara du för mig, vad de menade med sin viskning — äntligen fångad? — Var det du som var fångad eller kanske jag, den äkta mannen, den lättrogne token?

GERDA
(fram till honom varmt, inträngande).

Philip! Tänk dig för! Var försiktig.

SKANTZ.

Du menar, att jag skall — tiga?

GERDA.

Det är farligt ibland att tala.

SKANTZ.

Men nödvändigt för att vinna klarhet.

GERDA.

Det är underligt — du skulle inte våga lyfta handen mot mig till slag, men du tvekar inte ett ögonblick att kindpusta mig med ord, att ge mig dråpslag. — Vet du verkligen vad du gör? Är du inte rädd?

SKANTZ.

Rädd? För vem eller vad?

GERDA.

För följderna! Du skulle i upphetsning kunna säga det — oförlåtliga.

SKANTZ.

Du vill, att jag skall gömma vad jag tänker — jag kan inte! Jag kvävs! Det ligger en befrielse i att tala. Med din ömtålighet vill du göra mig till en hycklare, men jag lånar mig inte till det — det skall vara sanning i vårt förhållande.

GERDA.

Jag tänker mindre på mig än på dig.

SKANTZ.

Såå?

GERDA.

Ja, såvida min tillgivenhet och aktning har något värde för dig.

SKANTZ.

Du kastar om rollerna.

GERDA.

Nej! Din brist på självbehärskning förnedrar dig — gör dig till en annan — till en som jag inte känner. Dina tillvitelser träffa inte mig — — nej, de göra inte det, därför att de äro låga och orättvisa — men de trasa sönder min känsla för dig och göra mig — kall!

SKANTZ
(far med handen över pannan, förvirrad).

Förlåt mig, Gerda — jag har kanske gått för långt, men det är som om allting sammansvurit sig för att bringa mig ur jämvkt. Jag känner en ångest och oro, som tar besinningen ifrån mig — det kommer misstankar smygande, jag vet inte varifrån — jag vill försvara mig och hugger blint, men tro mig de svåraste såren tillfogar jag mitt eget hjärta. — Vänd dig inte ifrån mig, Gerda! Jag är så gränslöst trött, så djupt nere —

(Sjunker ned i soffan.)

Det kan ju inte vara något annat. Så som jag längtat efter den lyckliga dag, då jag skulle få ge dig hustrunamn. — Älskade, du vet, hur jag längtat.

GERDA.

Jag har åtminstone trott mig veta det.

SKANTZ.

Det är ingen förändring! Det är här hos dig jag, vill vara — allt som har värde för mig i livet är här i detta rum, utanför är tomheten — den förfärliga ensamheten. Vart skulle jag gå — vilken människa skulle jag söka — det är så mycket, som faller i spillror och blir värdelöst, när de många åren gjort blicken klarsynt och hjärtat granntyckt — det finns ingen och ingenting där ute i livet, som jag kan fästa min längtan vid. — Gerda, hav fördrag med mig, glöm det vanvettiga jag sagt. Kom — kom —

(räcker ut handen och drager henne ner i soffan)

— och låt mig vila ett ögonblick hos dig. Jag är så trött, och det är så underligt — det är som om jag vore rädd för något — en förkänsla av något ont — den där oförklarliga ångesten, som ibland tar mig fången —

GERDA
(smeker honom med handen över huvudet. Efter en stund).

Det är dina nerver som äro slitna — det kan repareras.

SKANTZ.

Tvivlar du inte?

GERDA.

Nej.

SKANTZ.

Men tvivlet vore kanske på sin plats. Man har hunnit en farlig punkt, när man släppt allt i livet och bygger hela sin framtid på en annan människa, på en enda.

GERDA.

Du har lämnat det andra, därför att det var värdelöst, och du bygger inte på mig — jag är endast medlet för dig att finna det nya livsinnehåll du behöver.

SKANTZ.

Du tror så —

GERDA.

Det är så! Man slösar med sin kraft — förslösar den. Man lever lustigt och glatt, tills man inte längre kan — tröttheten kommer, ledan, och tillvaron kännes så meningslös, att man inte rår med den — för att rädda livet måste man ha något annat och nytt.

SKANTZ
(ler).

Ja, du sade det! Men varifrån skall det tagas?

GERDA.

I stället för meningslösheten en vilja till något starkt och av värde, i stället för självsvåldet ansvarskänslan!

SKANTZ.

Det är stora saker det, och jag är så trött —

GERDA.

Du skall dikta —

SKANTZ.

Kära barn, jag gör ju inte annat! Lite småvers i tidningarna, ett dikthäfte var vår och en roman till julen. Det är kanske inte mycket, men det ger ganska ymnigt med ära och mynt.

GERDA.

Och — tillfredsställelse?

{{c|SKANTZ
(rycker till men svarar icke).

GERDA.

Du skall dikta som förr — som då, innan du blev namnet. Minns du dina proletärsånger —

SKANTZ
(i tankar).

Ja, jag minns — —

GERDA.

Hur de skälvde av kärlek till de små i samhället och av hat mot förtryckarna? Minns du rytmen — — hur man hörde gråten, jämmern, det rädda mumlet som steg till ekande hot, det dånande trampet av järnskodda klackar — — Minns du, Philip? — Du, som älskar rättfärdigheten, du skall kämpa för den i livet, du skall dikta den in i människornas hjärtan, tända den eld, som skall frälsa världen!

SKANTZ.

Kära barn, jag var ung då — stark — och nu —

GERDA.

Du skall vila dig till styrka hos mig.

SKANTZ
(kysser hennes hand).

Ibland har jag känt det, som beginge jag en orätt genom att binda din ungdom vid min frostbitna höst.

GERDA
(ler).

Och ge mening åt min meningslösa tillvaro — jag älskar dig!

SKANTZ.

En till hälften bruten man — ett under!

GERDA.

Du har givit mig den största gåva en människa kan skänka en annan — du har väckt min längtan efter renare luft.

SKANTZ.

Jag — cynikern?

GERDA.

Med puritanens kärlek till det sköna och rena!

SKANTZ.

Men som vandrat i orenlighet.

GERDA.

Det har varit din svaghet men inte din lust.

SKANTZ.

Det kan vara sant.

GERDA.

Och jag älskar dig också för annat — för ditt stora förbarmande med dem som felat. Där andra se endast skam och brott, där finner du förmildrande omständigheter, när andra dömer och fördömer, förlåter du.

SKANTZ.

En skral förtjänst för den, som själv är en så stor syndare.

(Gerda smeker honom med handen över huvudet.)

Men även om jag känner min ovärdighet, så värma mig dina ord — och vad din hand är mjuk — det är läkedom i dina smekningar — det är som ginge det kraft från dig till mig, mitt blod får fart — min fantasis torkade flöden börja porla, och det sjunger inom mig om en ny skaparetid — din hand är öm och lyckogivande som en moders — jag ville se dig med ett barn i famnen — —

GERDA
(rycker till, stelnar och ser framför sig).

Ett barn — nej, jag tycker inte om barn. Har du inte märkt hur hårda och grymma de äro — att de inte förstå, inte förlåta, förrän de själva blivit vuxna — frestats och fallit! Jag är rädd för barnaögon — de äro så spejande, se så djupt och kallt — —

SKANTZ
(som med stigande upphetsning lyssnat på hennes ord).

Mina ögon kunna också fråga!

GERDA
(kyligt).

Nej, de sakna rätten!

SKANTZ.

En makes ögon!

GERDA.

Förfalskaren förebrår inte gärna tjuven för oärlighet.

(Reser sig ur soffan.)

SKANTZ
(som också sprungit upp).

Du menar att vi äro lika goda — —

GERDA.

— eller dåliga!

SKANTZ.

Så räknar man inte!

GERDA.

Jo, om man är en upplyst människa som du. (Trött.) Å Philip, låt oss inte komma in på detta igen — det är ju så lönlöst och vi sarga oss bara blodiga.

SKANTZ.

Det är du, som väcker mina misstankar till liv genom dina anklagelser mot dig själv.

GERDA.

Jag har sagt dig, att från den stund jag lärde känna dig har jag ingenting — hör du, ingenting att förebrå mig.

SKANTZ.

Ett år knappast! Men förut?

GERDA.

Den tiden är min, och där är jag ansvarig endast för mig själv. Vi ha talat om det förut. Det var villkoret för vårt giftermål och du samtyckte.

SKANTZ.

Jag visste inte vad jag gjorde — jag anade, att det varit någon eller några före mig, men jag kunde se bort från det.

GERDA.

Det var det som gjorde dig stor i mina ögon.

SKANTZ.

Det var snarare triumf i det — det var som att ha segrat. Du hade lekt med andra, övergivit dem, men mig älskade du. — Du ömmade för mig, hade oro och ångest för mig, och du som aldrig låtit fånga dig, du ville binda dig vid mig! Jag var din enda verkliga kärlek — eller — eller var det bara komedi? Hade du försökt locka män till giftermål förut, men misslyckats?

GERDA
(kallt).

Nej!

SKANTZ.

Lätt sagt det lilla ordet, men är det också sant?

GERDA.

Vet du vad du gör, Philip?

SKANTZ
(med ångest).

Jag kan inte hjälpa det — jag måste ha visshet. Förstår du inte, att ovissheten är helvetet. Allt är möjligt — det rysligaste, det fasansfullaste. — Jag går som i mörker — misstänkta individer snudda förbi mig, utan att jag kan gripa dem. Jag trycker hjärtligt en mans hand, samme man som kanske en gång varit min hustrus älskare, och nu hångrinar i sitt inre. Säg mig namnen, så att jag kan undvika de djävlarna eller strypa dem. Fen du har ju levt ett lustigt liv, du?

GERDA
(trotsigt).

Kanske — fast helt säkert inte på långt när ett så glatt som du!

(Skantz lyfter sin hand mot henne.)

Nå, varför slår du inte till. Är du rädd? Du som är så tapper i ord! — (Slår om.) Å, Philip, vi äro galna — vi älska varandra och äro grymmare än mot människor som vi hata. — Kunna vi då inte tiga?

SKANTZ.

Klarhet först!

GERDA.

Och vår överenskommelse om glömska?

SKANTZ.

Den gäller inte. Förr men inte nu.

GERDA.

Varför?

SKANTZ.

Allt är som förbytt —

GERDA.

Ingenting har hänt.

SKANTZ.

Förr var du du och jag var jag — två människor, var och en ansvarig för sina gärningar, men äktenskapet, som gjort oss till ett, har vältrat allt ansvaret över på mig, och nu går jag och bär på dina förbrytelser. — Jag vill se min skam så stor som den är — ge mig klarhet och jag skall tiga.

GERDA.

Jag har levat mitt liv som du ditt och som väl de flesta göra — jag har tagit den fattiga glädje det haft att bjuda utan att alltför noga granska dess halt. Jag har minnen — ett och annat — som tanken inte gärna går tillbaka till. — Så har också du — inte sant? Om det nu verkligen är missgärningar, så låt dem bli kvar i det förflutna, det fördolda och giv dem inte nytt liv med dina frågor.

SKANTZ.

Jag frågar, därför att jag ingenting vet, men fruktar allt. Hade jag klarhet, behövde jag inte fråga, och du finge fred.

GERDA.

Dina älskarinnor ha väl också haft ett förflutet — inte har du lidit så förfärligt av det och inte har du lagt dem på sträckbänken för nöjet att få veta namnen på dem som varit före dig?

SKANTZ.

Jag har aldrig älskat dem. Jag har åtrått dem, ägt dem, slängt dem, men dig, Gerda, dig älskar jag — min själ är i din kropp — din vanheder är min vanheder och jag lider! Förstår du inte, att hos älskarinnan söker mannen endast njutningen, men hos hustrun jungfruligheten, renheten, ärbarheten — hon är den kvinna som skall hedra hans namn, bli mor, bli det högsta i livet för hans barn.

GERDA
(med bittert hån).

Och vad ger mannen hustrun i utbyte mot all denna obesmittade härlighet? Har han sparat sig? Har det funnits någon gräns neråt för hans kärleksbekantskaper?

SKANTZ.

Så räknas det inte — —

GERDA.

Vilket ömkligt och småsint släkte ni män äro! Hur glupska för egen räkning! Hur snåla och gnidiga när det gäller andras rätt! — Ni älska kvinnlig dygd! Ja, hos er hustru, er mor, er syster, därför att ni äro rädda att bli vanhedrade genom dem! — Men säg mig du, om ni har försyn för andras hustrur, andras mödrar, andras systrar — generar ni er för en kärlekshandel med bästa vännens viv? — Ni vill ha renhet i livet, och ni sprider orenlighet omkring er! Ni jagar oskulden som jägaren villebrådet för att förgöra den — det är det ädla målet för all er kärleksträngtan. — Men när någon annan kommit er i förväg, vilken uppståndelse, vilken sedlig harm, vilken jämmer!

SKANTZ.

Jämmern passar inte äkta mannen illa, när det finns andra män som — köpt hans hustrus gunst!

GERDA
(tar sig åt hjärtat).

SKANTZ.

För var har du annars fått medel till det luxuösa liv du fört? Din lön som skådespelerska kan knappast ha räckt? — —

GERDA
(kyligt).

Nej, du har rätt.

SKANTZ.

Jag träffade! — Nej — inte det, Gerda!

GERDA.

Jo! Jag har sålt mig.

SKANTZ
(famlar efter ett vapen i fickan).

Tig!

GERDA
(gäckande).

Hotar du? Ett skott? — Inte vågar du? Tänk på dina nerver och den fula smällen.

SKANTZ.

Tig, hör du, tig!

GERDA
(emot honom).

Nej, du har pockat på klarhet, och du skall vid gud få den! — Hör du, jag har en gång som ung oskyldig flicka bjudit ut mig — sålt mig — av fri vilja — med kallt blod — utan att vara frestad!

SKANTZ
(lyfter handen mot henne).

Slinka!

GERDA
(viker undan).

Vänta, det är mera! — Far hade dött och från rikedom hade mor och jag hamnat i djupaste armod.

SKANTZ.

Det ursäktar ingenting — man arbetar sig fram!

GERDA.

Ja, om man är man, men inte kvinna! — Jag fick plats i en affär — å, om du visste, hur jag trälade för att göra mig förtjänt av en påökning på min månadslön, femtio kronor! — Mor var sjuk och olycklig och rädd för fattighuset — så förfärligt rädd — ångesten stirrade ut ur hennes förgråtna ögon — jag gick till chefen och bad ödmjukt om en femma mer i månaden, talade om mor och vår fattigdom — jag fick inte svar då, bara en hård blick och när månaden var slut — mitt avsked! Jag behövdes inte — jag kunde gå — det fanns hundrade att få i mitt ställe — jag tiggde om förskoning — nej, man tålde inga missnöjda element, inga uppviglare — ut!

SKANTZ.

Det fanns annat arbete att söka!

GERDA.

Jag sökte, men fann inget. Hyran skulle ut — bröd skulle köpas — mor fick en så ångestfullt spejande blick i ögonen — jag gick tillbaka till chefen. Nå — jag fick tillbaka platsen, men på ett villkor — jag antog det. Det fanns inte val! Jag fick överflöd på pengar, fast jag arbetade dåligt och håglöst — och mor, lilla mor, som ingenting anade, fick leva sitt sista år utan bekymmer — —

SKANTZ.

Om det varit en annan kvinna än du, skulle jag ha beklagat och ursäktat henne, men dig, Gerda — nej, det är mer än jag kan bära. Kanske känner jag den där mannen — en vän måhända eller, än värre, en fiende, som blottar min vanära — nej, jag kan inte förlåta!

GERDA.

Förlåta — förlåta! Skulle du ha något att förlåta mig? Är du bättre än jag? — Vilka löjliga företeelser ni män äro! Ni förakta kvinnor som sälja sig, ni köpare av kvinnlig nöd! Ni älska dygden och ärbarheten, ni som svältavlöna den kvinnliga fliten och göda den kvinnliga lösaktigheten. — Förlåta! Skulle jag behöva din förlåtelse?

SKANTZ.

Jag är din make!

GERDA.

Till namnet!

SKANTZ
(osäkert).

Ja, ännu — men —

GERDA.

Du skall aldrig bli annat. Det har inte varit någon början på vårt äktenskap och det skall inte heller bli någon.

SKANTZ
(famlande).

Jag förstår dig inte Gerda — vi äro vigda — Var det bara mitt namn du ville ha? Du har då inte älskat mig?

GERDA.

Jo, så mycket som en människa kan älska en annan har jag älskat dig. Jag har älskat dig, som det enda vackra, livet gav. Du var räddaren ur högsta nöd, du återgav mig tron på mig själv, kärleken till det goda, du var det strålande hopp, jag knöt min framtid vid —

SKANTZ.

Gerda — älskade hustru!

GERDA.

Nej, du är en främling — jag känner dig inte. Du är inte den man jag älskat — det var endast en vacker skenbild. — Du är en helt annan, och nu ser jag dig sådan som du verkligen är. Du sliter sönder vår lycka inte för brottets men för skammens skull. Om förbrytelsen varit hemlig, skulle du förlåtit den, men de höjda pekfingrarna göra dig vanvettig av skrämsel. — Vad rör dig egentligen dessa människor och vad de tänka — Behöver du — dem? Och om du lever eller dör kvittar inte det dem lika? Men mig, din hustru, den enda människa i livet, som älskar dig, och som du älskar tillbaka, henne hudflänger du för främlingarnas skull! Nej, du är inte den härliga man jag älskat, du är ful och liten och feg — hör du, jag känner dig inte!

(Sjunker ner i soffan med den knutna handen för ögonen.)

SKANTZ<br(som följt efter henne till soffan och stöder sig mot karmen, står tyst med blicken fästad på hustrun).

Vad du är vacker i din vrede!

(Gerda rycker till som av smärta.)

SKANTZ
(böjer sig fram mot henne).

Du är min hustru!

GERDA
(ser upp, hårt).

Än sen!

SKANTZ.

Jag älskar dig! — Jag vill vinna dig tillbaka — betvinga dig! Jag vill känna din kärlek — jag vill äga dig!

GERDA.

Och dina ord nyss?

SKANTZ.

Du är min hustru, och det är vår bröllopsnatt — vi äro ensamma och älska varandra — sällheten väntar oss! Vi ha tvistat — sådant händer — men i verkligheten betyder det ju ingenting. — Gerda, älskade, vi skola resa bort och gömma oss där ingen känner —

GERDA
(kyligt).

— vår skam? Det var ju så du menade?

SKANTZ.

Jag längtar efter din ömhet — trår efter lyckan i din famn.

GERDA.

Stackars vän, förstår du inte, att vi aldrig kunna nå lyckan?

SKANTZ.

Låt oss pröva! Du har själv trott — —

GERDA.

Ser du inte, att allt fallit i spillror omkring oss? Vi kunna binda våra tungor, men inte våra tankar och våra ögon skulle spruta hat. — Tänk dig vårt äktenskap — stunder av lidelse och timmar av förakt — hur ha vi inte kämpat denna natt —

SKANTZ.

Något helt tillfälligt, Gerda. Omständigheterna ha sammansvurit sig mot oss, dagen har varit full av tusende obehag — våra nerver ha råkat i olag — vi ha blivit häftiga — gått för långt —

GERDA.

Är du så blind? Eller vågar du inte se sanningen i ögonen. — Säg, är det möjligt, att vi efter en kärleksnatt här skola gå ut genom den där dörren och tillsammans börja vårt nya liv bland de människor du är så rädd för? Vad väntar oss?

SKANTZ
(osäkert).

Man ger ingenting förlorat, förrän man försökt allt och — misslyckats — —

GERDA.

Vi äro slut, Philip!

SKANTZ.

Du är ung och stark — —

GERDA.

Utan lust till livet sedan jag förlorat dig — den ende!

SKANTZ.

Du älskar mig!

GERDA.

Mindre i dag än i går, och om en vecka efter nya tvister — hatar jag dig.

SKANTZ.

Jag älskar dig, Gerda! Jag skall återerövra dig, binda dig vid mig — Jag skall hämta styrka i din ungdom och din kärlek och åter bli skalden med gudagåvan — skalden med ett namn så högt och lysande, att förtalet och hånet inte skall nå det — —

GERDA.

Och skriva proletärsånger?

SKANTZ
(osäkert).

Kanhända —

GERDA.

Nej, du kan inte mer! Du har förrått din ungdoms ideal — sålt dem!

SKANTZ.

Jag?

GERDA.

Var det en nyhet för dig?

SKANTZ.

Jag är rädd för dina ord — —

GERDA.

Du var revolutionären, du hade massorna i din hand, du var farlig — mycket farlig! Att förfölja dig skulle ha varit att göra dig än farligare. Men man kände dig — så som jag nu känner dig — man köpte din likgiltighet nedåt och din välvilja uppåt med stora upplagor, höga honorar — och med ära! Det var din historia!

SKANTZ.

Varför säger du mig detta? För att hämnas?

GERDA.

Nej, Philip! Jag vill bara, att du skall se klart. — Har du inte fått nog av livet — livet som blev ett helt annat än det du innerst ville? Vad väntar du på? Är du inte mätt på att äta och dricka, är du inte trött på att gyckla glädje bland människor, som äro dig likgiltiga, och som du föraktar? För detta är ju det liv du lever —? Om slutet nu vore inne, vad mera? I dag eller nästa år eller om tio — vad är skillnaden? Uppbrottet måste ju en gång ske — Du bär ett vapen på dig — älskade, jag skall luta huvudet så här mot soffkarmen och blunda — jag skall vara lugn och stilla, och jag skall tacka dig för befrielsen som för livets bästa gåva — —

SKANTZ
(faller på knä framför henne).

Ej död, men liv! Vi älska varandra och den högsta lycka är inom räckhåll —

GERDA
(smeker honom med handen över huvudet).

Inte är du rädd för döden, Philip? Ett ögonblicks ångest och smärta och sedan lugnet, friden — lösningen av livets olösliga konflikt. Ännu ha vi kärlekens sken över vårt förhållande, ännu kunna vi ge varandra mod att dö, ännu finns det litet skönhet över vårt förbund, men i morgon — om en vecka med deras strider och bittra ord — skola vi vänta tills livet blivit för vidrigt att leva?

SKANTZ.

Giv mig denna natt i dina armar!

GERDA.

Har du inte modet, så räck mig vapnet.

SKANTZ.

Inte nu — sedan — sedan! — Skänk mig denna enda natt av gränslös lycka — se, som en tiggare ligger jag för dina fötter och bönfaller om din ömhet!

GERDA
(springer upp, med fasa).

Nej — nej, inte detta! Skymford och kärleksnjutning och alla våra onda tankar liggande på lur bakom, färdiga att åter bryta fram i rysliga tillvitelser. Har du inte blygsel, så har jag! — Philip — hör du, aldrig — aldrig!

SKANTZ
(som även sprungit upp).

Du är min hustru och jag skall äga dig! Det är det enda jag vet — det enda jag vill — och det du inte ger mig godvilligt, det tar jag med våld!

(Griper fast i henne.)

GERDA
(söker lösgöra sig).

Usling!

SKANTZ
(intill henne).

Ge mig ersättning för vad jag offrat, mitt namn, min heder! — För djävulen du har ju inte sparat dig, när det gällt andra — du tillhör mig, och vad jag tar, det är min rätt!

(De brottas ett ögonblick, Gerda stöter honom med en våldsam ansträngning tillbaka, springer in mellan de båda sängarna och griper om ringledningshandtaget.)

GERDA
(flämtande).

Ett steg hit och jag ringer på betjäningen.

SKANTZ.

Vad tänker du göra?

GERDA.

Jag ringer — ropar på hjälp — man spränger dörren —

SKANTZ.

Än sen! Du är min hustru!

GERDA.

Jag säger du ljuger — jag är din älskarinna — du har misshandlat mig — hotat mig till livet. — Jag begär att komma ut ur detta rum —

SKANTZ.

Och sedan?

GERDA.

Det finns intet sedan för dig och mig!

SKANTZ.

Du går ifrån mig — till vem?

GERDA
(ser trotsigt på honom men svarar inte).

SKANTZ
(rycker upp revolvern).

Till någon annan man?

GERDA
(långsamt).

Kanhända —

SKANTZ
(lyfter revolvern mot henne).

Till någon annan?

GERDA
(trycker på ringledningen och man hör ett häftigt pinglande ute i korridoren).

Ja!

(Skottet faller.)

GERDA
(träffad, sträcker armarna mot honom).

Älskade!

(Faller tillbaka i sängen död.)

SKANTZ
(stapplar ett par steg framåt, höjer med skälvande hand revolvern mot sitt bröst. Man hör buller i korridoren, upprörda människoröster, man försöker bryta upp dörren. Ridån sjunker. Skantz kämpar en häftig strid med sig själv. Höjer och sänker åter vapnet. Slagen mot dörren ökas i våldsamhet. När ridån är nära nere, smäller skottet).