Högsta rätt - högsta orätt?

←  Epilog

Efteråt! av Ingeborg Dahllöf Högsta rätt - högsta orätt?

Enfin seuls!  →

alias Erik Berger. Ur Efteråt! 1915

HÖGSTA RÄTT — HÖGSTA ORÄTT?

DRAMATISK SITUATION I EN AKT

PERSONER:

SVEN SIVARD, 40 år.

BENGT VALLNER, 30 år.

En sjukvårdare.

---

Scenen föreställer ett dyrbart inrett herrum, hållet i mörka färger. Framåt rampen ett skrivbord med stolen inåt scenen till. En fåtölj i närheten. Dörr i fonden bakom skrivbordet.

SVEN SIVARD kommer in, går ett slag över golvet fram till fönstret, genom vilket han ser ut. Sedan till skrivbordet, där han sätter sig. Stöder huvudet i handen och ser framför sig med en skarp blick, till synes upptagen av en stark tanke. Han ger intryck av att vara en inåtvänd, grubblande natur, hypernervös. — Öppnar en skrivbordslåda och tar upp en revolver, som han laddar. Härunder har dörren i fonden ljudlöst öppnats och BENGT VALLNER, som på den mjuka mattan smugit sig fram bakom Sivard, kastar sig över honom och rycker till sig revolvern, som han blixtsnabbt stoppar i sin bröstficka.

SIVARD
(springer upp och de två männen stå flämtande mot varandra).

Du! — Du! — Vet du inte, att när jag går hit in i mitt arbetsrum, så är det för att få vara ensam? — Med vad rätt tränger du dig på mig?

VALLNER.

Med vänskapens rätt.

SIVARD.

Och överfallet på min person?

VALLNER.

Också med vänskapens rätt! — Sven, tror du att jag är din vän?

SIVARD.

Du har åtminstone den rätta hänsynslösheten och oförsyntheten.

VALLNER.

Vad menar du?

SIVARD.

Vad jag menar? Jo, bara det att man av en främling bemötes med respekt och inte behöver frukta någon ogrannlaga inblandning i sina angelägenheter, men en vän — han gör som du — tränger sig på, blandar sig i sådant, som inte angår honom, och söker vrida allt efter sin vilja. — Hur vågar du lägga din måttstock på mina handlingar och döma över dem?

VALLNER.

Därför att jag vet, att jag handlar rätt. Jag är inte ett ögonblick tveksam om den saken. Och bakom mig står din hustru.

SIVARD.

Min hustru? — Är det överenskommet spel er emellan — en komplott?

VALLNER.

Ditt hälsotillstånd har länge oroat oss — vi ha givit akt på dig — din nervösa överretning har ökats, och de senaste dagarna ha vi oavlåtligt övervakat dig.

(Sivard går ett slag över golvet.)

Sven, lita på oss! Vi ha ju endast ditt bästa för ögonen. — Förstår du inte, att vi vilja hjälpa dig.

SIVARD
(trött).

Jo, naturligtvis! Så som ni se det. Men om jag försäkrar dig, att en inblandning endast är till skada — att det är den största otjänst ni göra mig.

VALLNER.

Så kan jag inte tro dig!

SIVARD.

Du menar, att jag söker föra dig bakom ljuset — att jag ljuger!

VALLNER.

Nej, på ditt ord kan jag aldrig tvivla. Men du är sjuk — ditt nervsystem är i olag — du är offer för en fix idé — du ser inte klart —

SIVARD.

Du menar, att jag är oförmögen att bedöma mina egna handlingar.

VALLNER
(tvekar).

Ja!

SIVARD.

Är det också — också min hustrus åsikt?

VALLNER
(tungt).

Ja!

SIVARD.

Och mina försäkringar om motsatsen?

VALLNER.

Sven, förlåt! För din egen skull våga vi icke tillmäta dem någon betydelse.

SIVARD
(trött; går och sätter sig vid skrivbordet).

Så skola vi inte tala mer om den saken. Jag förstår din välmening, fast din omsorg besvärar och plågar mig — plågar mig mer än jag kan säga.

VALLNER.

Sven! För vår vänskaps skull!

SIVARD.

Ja — ja, jag förlåter dig — —

(Vänder sig om mot honom.)

Käre vän, jag har lite att skriva, och sedan har jag, som jag nämnde för dig förut, ett viktigt ärende ut i staden — ja, du förstår, jag har inte tid med dig just nu. Du kan ju gå in till min hustru en stund — hon behöver så väl lite sällskap. Gör det är du snäll! Adjö Bengt.

(Nickar åt honom, vänder sig åt skrivbordet, drar ut och skjuter in lådor, tar fram papper och börjar skriva. Vallner går några steg mot dörren, men

stannar och blir stående med blicken på Sivard.)

SIVARD
(vänder efter någon minut varsamt på huvudet för att se efter om han är ensam, får sikte på Vallner, springer upp; häftigt).

Jag ville vara ensam. — Jag bad dig gå — Hörde du inte?

VALLNER.

Jo — —

SIVARD.

Nå, gå då för djävulen! Ut med dig! Det är mitt rum det här, och jag vill vara ensam!

VALLNER.

Det är förfärligt, Sven — jag kan inte gå — jag vågar inte lämna dig.

SIVARD
(mot dörren).

Så stanna då! Men jag vill inte ha ditt sällskap — och jag går.

VALLNER
(upprörd).

Gör det inte, Sven! Stanna och låt mig förklara — du skall inte gå ut — å, varför gör du det så svårt för mig — för guds skull, det finns folk i rummet utanför — —

SIVARD.

Folk — folk? Vad menar du?

VALLNER.

Det är bara av den ömmaste omtanke om dig — för att hindra dig att begå en överilad

handling.

SIVARD.

Någon som skall hindra mig — jag förstår inte — Finns det främmande människor här i mitt hus, människor som ha med mig att skaffa?

VALLNER.

Var inte orolig! Det är endast ett par sjukvårdare — och de ha order att — om du försöker tränga dig ut — kvarhålla dig.

SIVARD.

Fångad! Fångad i en råttfälla av min hustru och min käraste vän!

VALLNER.

Sven, förlåt! Vi måste ju skydda dig mot dig själv.

SIVARD
(skyggt).

Är det kanske någon här i rummet också? — Spionerar man — lyssnar man på oss?

VALLNER.

Nej, nej, var lugn, Sven! Det är inte ringaste fara, man vill dig inget ont — bara hjälpa dig, tro mig.

SIVARD
(förvirrad; stryker sig med handen över pannan).

Vänta, säg inget mer! Låt mig försöka klara upp det här — det har kommit över mig så brådstörtat, så överraskande. — Jag får inte vara ensam i mitt eget rum, och när jag vill gå ut, hotar man att gripa mig. Jag är berövad

min handlingsfrihet — varför?

VALLNER.

Jag har sagt det förut. Därför att du är sjuk — därför att du har ont i sinnet mot dig själv.

SIVARD
(spänt).

Endast därför? Du döljer ingenting?

VALLNER.

Nej, endast därför.

SIVARD.

Låt mig då gå, min vän. — Du är alldeles på villspår — jag har ingen tanke på att skada mig själv.

VALLNER.

Du glömmer vapnet, som du laddade och som jag tog ifrån dig.

SIVARD.

Det är inget bevis!

VALLNER.

Jo, i mina ögon.

SIVARD.

Har du inte tänkt på, att jag kan sätta hårt emot hårt, att det är jag som äger att befalla här i huset — att tjänstfolket är mig tillgivet och att jag kan låta kasta ut dig och dina hejdukar.

(Går hotande emot honom.)

VALLNER.

Inte så, Sven. Jag är starkare än du, och vaktarna äro varskodda. Ropar jag, så komma

de in.

SIVARD
(tungt).

Med tvångströja?

VALLNER
(tiger).

SIVARD
(bittert).

Vad är det mer er kärlek har tänkt ut till mitt bästa?

VALLNER
(upprörd).

Om du är lugn, och om jag får stanna hos dig, tills du återvunnit din jämvikt, så händer det ingenting. Och vill du öppna ditt hjärta och ge mig en förklaring, som kan lugna våra farhågor, så är du i samma ögonblick fri.

SIVARD.

Och annars?

VALLNER.

Om din nervösa upphetsning tilltar och vi anse det nödvändigt, så skola sjukvårdarna —

SIVARD.

Vad skola de?

VALLNER.

Sven, det är högsta nöd, som tvingar oss — de skola — skola föra dig till en vårdanstalt — —

SIVARD.

Dårhuset! Och det våga ni taga på ert

ansvar?

VALLNER.

Det är på din läkares råd. Det är enda sättet att rädda dig. Du vill taga ditt liv.

SIVARD.

Nej, har jag sagt! Du misstar dig fullständigt.

VALLNER.

Jag tror dig inte.

SIVARD.

Jag försäkrar det på min heder — jag svär!

VALLNER.

Jag tror dig inte ändå.

SIVARD.

Och du är dock min käraste vän — den människa, som står mig närmast i livet.

VALLNER.

Jag handlar så som mitt förstånd och samvete bjuder mig.

SIVARD
(samlar sig).

Jag påminner mig något, som du sade nyss och som kanske öppnar en utväg. — Säg mig, Bengt, om du ville, skulle du då kunna skaffa mig fri väg ut — skaffa mig friheten för denna enda eftermiddag? Svara mig öppet och ärligt, min vän.

VALLNER
(dröjande).

Ja!

SIVARD.

Och vaktarna?

VALLNER.

De ha order att på ett tecken av mig inte visa sig utan låta dig passera.

SIVARD.

Och vilket tecken?

VALLNER
(orolig).

Jag förstår inte varför du vill veta det. Du kan ju i alla fall inte begagna dig därav.

SIVARD.

Är det inte onödig grymhet att neka mig ett svar. Tecknet! Säg mig det!

VALLNER.

Om jag öppnar dörren och säger: Farväl, min vän! — ja, så är du fri.

SIVARD
(griper hans händer).

Du skall säga de orden! Bengt, min vän, min broder, vägra mig inte din hjälp i denna mitt livs svåraste stund! Hav förbarmande med min ångest! Jag ber, jag tigger om din hjälp!

VALLNER
(stöter honom ifrån sig).

Bed mig inte! Jag kan inte — får inte — vill inte! Det skulle vara att handla som en

skurk — jag gör det inte.

SIVARD
(går fram till skrivbordet och stöder sig med handen däremot).

Din vänskap har inte bestått provet — nå, det är ingenting att göra åt. — — Jag skall nu taga saken från en annan sida. Bengt, jag är din vän, och jag varnar dig för att blanda dig i mina angelägenheter — ansvaret är större och tyngre än du anar.

VALLNER.

Hur stort det än må vara, tar jag det med glädje på mig.

SIVARD.

Du är modig, du.

VALLNER.

När man handlar rätt, har man ingenting att frukta. — Du ser det inte så nu, men jag känner mig som din hjälpare.

SIVARD.

Hjälpare? Ja kanske det, men då en sådan som man kallar — medbrottsling!

VALLNER
(bestört).

Medbrottsling?

SIVARD.

Ja! För det kan ju vara fråga om ett brott.

VALLNER.

Om så illa skulle vara, blir jag aldrig din

medbrottsling. Jag förhindrar brottet.

SIVARD.

Jag varnar dig! Ännu står du utanför — du anar kanske något, men du vet ingenting — ännu kan du draga dig ur spelet med tämligen rent samvete, men ett enda steg till och du delar ansvaret med mig eller tar det helt på dig.

VALLNER.

Jag önskar ingenting högre än det. Jag lånar mig inte till det onda, jag förhindrar det! Det ansvaret är lätt att bära.

SIVARD.

Du tar fel, Bengt. — Ser du, förhindras mitt förehavande, så är det ett brott, och förhindras det inte, så är det också ett brott. Vilket som är den största förbrytelsen, det ser jag inte fullt klart —

VALLNER.

Du talar i yrsel, Sven. Det är en fix idé, som fått makt med dig och omtöcknat din blick. Jag är din vän, anförtro dig åt mig. Låt mig hjälpa dig att reda upp dina begrepp, som förvirrats av sjukligt grubbel.

SIVARD.

Vet du vad du begär?

VALLNER.

Ja, fullt ut.

SIVARD.

Nå, ske dig då som du vill! Du har inte velat taga varning — jag kan inte skona dig. Du har själv givit dig uti faran, förgås du, så är felet ditt eget.

(Sätter sig i skrivbordsstolen och inbjuder med en handrörelse Sivard att taga plats i länstolen.)

Sitt ner, käre vän. Förklaringen kommer att taga tid.

(Gör ett ögonblicks uppehåll).

Säg mig, Bengt, vad är din tanke om de så kallade fria kärleksförbindelserna — de där av rent tillfällig natur?

VALLNER.

Varför lämnade du det vi talade om och kastar dig in på ett ämne som inte alls hör dit?

SIVARD
(med hån).

Försök att glömma, att det är en dåre du talar med. Se i mig den vän, du förr funnit det nöjsamt att resonera med, en människa med redigt huvud och ganska klara tankar.

VALLNER.

Förlåt mig! Det var inte min mening att såra.

SIVARD
(med en avböjande gest).

Vad är sålunda din tanke om de tillfälliga kärleksförbindelser, där det icke är fråga om tillgivenhet, aktning och ömhet utan rätt och

slätt om en älskog för stunden?

VALLNER.

De kunna försvaras.

SIVARD.

Under alla förhållanden?

VALLNER
(sökande).

Ja! — Nej! Jag gör ett undantag — två! Oskulden får icke förföras, och det får icke vara äktenskapsbrott.

SIVARD.

Men annars?

VALLNER.

Ja! Det är en naturlig drift och hos mannen så stark, att han måste tillfredsställa den för att inte förbrinna. Jag finner det om inte tilltalande så dock ursäktligt. Vad två människor utan tvång äro eniga om och föreha, det är deras ensak. Värt fördömelse är det inte — ingens rätt trädes ju för nära.

SIVARD.

Du menar att man — låt oss säga du utan skrupler — kan inlåta dig i kärlekshandel, endast motparten är en tillräckligt dålig kvinna.

VALLNER.

Ja, ungefär så.

SIVARD
(fixerar honom).

Än om älskogen sätter frukt? Om det blir

barn?

VALLNER.

Faderskapet är i sådana fall alltför omtvistligt.

SIVARD.

Men det måste väl ändå finnas fäder till alla dessa tusentals oäkta barn, som årligen födas?

VALLNER.

Medgives! Och tror man sig vara fadern, så är det ju ens solklara skyldighet att understödja modern under den svåra tiden och lämna lagstadgat bidrag till barnets underhåll under minderårigheten.

SIVARD.

Rätt och slätt en penningfråga således. Det var att slippa lättvindigt undan!

VALLNER.

Tycker du? Jag anser nöjet vara ganska dyrt betalat.

SIVARD.

Hör på, Bengt! Du går i dina sämsta stunder, då du är en lekboll för dina lägsta drifter, till en kvinna, vars inre fördärv du alltför väl känner, och du och hon i förening giva livet åt ett litet barn — —. Har du aldrig reflekterat över, hur ett sådant där barn ser ut invärtes, jag menar vad det fått i andligt arv av sina föräldrar?

VALLNER
(förefaller obehagligt berörd men svarar icke).

SIVARD
(hånande).

Nej, du har inte det! Men nu har jag väckt tanken hos dig — den kommer att följa dig — bita sig fast och bli dig till en ständig plåga och pina — —

VALLNER.

Du ser för seriöst på saken. Naturligtvis är det bäst, om det inte blir barn, men skulle olyckan hända, så är det som det är — man kan inte göra något åt det. Jag har aldrig träffat på någon, som plågats av samvetskval av den art, som du av något besynnerligt skäl tycks vilja påtvinga mig.

SIVARD.

Därför att man döljer sina rötsår! Men tro mig, det finns samvetskval! Har det aldrig fallit dig in att t. ex. bakom alla dessa donationer till barnhem döljer sig en skälvande önskan att på omvägar söka gottgöra förbrytelsen mot de olyckliga barn, man i lättsinne påtvingat livet och givit lastbarhet till arv?

VALLNER.

Jag har inte tänkt på det där. Det ligger kanske något i det.

SIVARD.

Du umgås ju mycket i de bättre familjekretsarna, Bengt. När du är på sådana där lysande tillställningar och ser fäderna med sådan stolthet föra an sina ätteläggar — säg, smyger sig aldrig den lustiga tanken på dig, hur det skulle taga sig ut, om helt plötsligt även avkomman till vänster uppenbarade sig och befolkade salongerna?

VALLNER.

Nej! Och jag förstår inte, varför vi skola giva oss djupare in i det här ämnet. — Låt oss tala om något annat.

SIVARD.

Har du observerat, att förbrytare ofta verka halvras, jag menar så, att man mycket väl bredvid slinkan-modern, som är känd, kan tänka sig en herreman som den okände fadern? Och de lätta kvinnorna, som vi roa oss med, är knappast ren och oförfalskad underklass. Inte sant, det är inga bondlufsor, och deras händer äro inga grova arbeterskenävar — säg mig, har det aldrig hänt dig att du i de sminkade ansiktena tyckt dig skymta en underlig likhet — ett syskontycke med personer ur din egen värld?

VALLNER.

Nej aldrig! Det är ju bara sjukliga fantasier alltsammans. Varför skall vi dröja vid detta? Det verkar ju bara beklämmande.

SIVARD
(med ett lågt hånande skratt).

Jag tror du tar illa vid dig. — Hur är det? Har du något litet barn, som om femton—tjugu år skall vara moget för Långholmen eller

bordellen?

VALLNER
(springer upp).

Du blandar mig in i saker, som jag finner avskyvärda och inte vill veta av. Jag förstår inte ditt motiv. Såvida det inte är det, att du vill komma bort från det vi egentligen skulle tala om.

SIVARD.

Alldeles inte, käre vän. Det är bara den nödvändiga inledningen till min egen historia.

VALLNER.

Är det på dig själv du hänsyftat?

SIVARD.

Du skall få höra. — Men sitt ner — historien är lång, ganska lång. — — — Det du kallar min sjukdom, det började med en dröm.

VALLNER.

Jag visste det! Det hela är något overkligt, en fantasi, som du gått och burit på och låtit växa dig över huvudet. — Det finns ju inte ringaste reson i ditt svårmod. Du är rik, du har en aktad ställning, du är lycklig med din hustru och du har en liten dotter, som du älskar — vad begär du då av livet för att känna dig till freds?

SIVARD.

Vänta! Det var den där drömmen — Jag drömde, att jag låg i min säng — jag var vaken — månen sken in genom fönstret — det prasslade vid dörrlåset — dörren sköts upp och en ung man smög in. Han kom fram till sängen där jag låg oförmögen att röra mig ur stället eller att ropa på hjälp. Ett knivblad blänker i hans hand — han böjer sig fram över mig och jag stirrar in i hans ondskefulla ansikte. I detsamma han hugger till, vaknar jag med ett ångestskri, badande i svett.

(Torkar ansiktet med näsduken.)

VALLNER.

En obehaglig dröm, men lätt att förklara. Man ligger på hjärtsidan, eller man har varit oförsiktig i matväg.

SIVARD.

Om du vore bibelkunnig, skulle du kunna nämna ännu en tänkbar orsak. Eller kanske du känner till det där underliga påståendet i Jobs bok: I drömmen och i nattlig syn talar Gud till människan.

VALLNER.

Amsagor!

SIVARD.

Kanhända och kanhända inte! Men vi lämna det därhän — det är utan betydelse för min historia. — — — Det var alltså min dröm. Det där ansiktet, i vilket jag läst bottenlös råhet och lastbarhet, föreföll mig på ett sällsamt sätt bekant. Det gjorde sig ständigt påmint och på ett plågsamt, oroande sätt. En dag, när jag stod framför spegeln, slog det mig, att

ansiktet påminde om — mitt eget!

VALLNER.

Självsuggestion! Du skulle slagit bort de där tankarna i stället för att gräva ner dig i dem. Du skulle skaffat dig förströelse — —

SIVARD.

Och så en kväll i skymningen, när jag satt för mig själv, såg jag plötsligt bakom ynglingens hemska drag en kvinnas ansikte. — Jag hade äntligen fått en uppslagsända, och jag följde tråden till slut.

{{c|VALLNER
(i spänning). Och du kom?

SIVARD.

Till kvinnan! Jag hade som ung man haft en kärleksförbindelse — flickan tjänade hos ett par gamla fastrar, där jag var inackorderad. Hon var grann, frestande och genomusel — det fanns ingen last som var främmande för hennes själ. Förhållandet räckte några månader, så reste jag utomlands och glömde alltsammans. Drömmen väckte minnet till liv och jag frågade mig om älskogen satt någon frukt — —

VALLNER.

Hade den?

SIVARD.

Ja, en son! Flickan gick ur tjänsten strax efter det jag rest, tog plats — förde ett utsvävande liv, och hon bar min son under sitt hjärta! — — Barnet föddes, modern sjönk djupare, blev prostituerad, angreps av sjukdom och

dog.

VALLNER.

Och vad blev det av barnet?

SIVARD.

Det onda är livskraftigt — barnet levde och lever. När modern dog, tog hennes syster gossen till sig. Hon var gift med en slaktare och barnet adopterades.

VALLNER.

När det var en sådan kvinna, behövde det inte vara din —

SIVARD.

Jo, det var min son. Det finns inga tvivel om den saken. Flickan hade tillräckligt nöje av mig för att inte behöva söka det på annat håll. Det finns också en påtaglig likhet med mig.

VALLNER.

Det är en beklaglig historia, men den hör till dem, som inte kunna repareras, och som det därför inte tjänar något till att bråka om. — Jag skulle vara dig tacksam, om du ville ta det summariskt — ämnet är obehagligt — låt detaljerna vara och giv mig med några ord slutet.

SIVARD.

Hur är det Bengt? Har du också minnen som plåga dig?

VALLNER.

Jag ber dig, låt mig stå utanför. Det är ju inte alls fråga om mina angelägenheter utan om dina. — Nå, du gjorde naturligtvis din skyldighet, du tog hand om gossen, anförtrodde honom åt ett gott men strängt hem, där han kan

uppfostras till en bra karl.

SIVARD.

Du har ett makalöst sätt att enkelt och lättvindigt lösa alla svårigheter. Men annars vet du väl, att en far ingen rätt har till sitt oäkta barn?

VALLNER.

Sådant där gör man upp i godo. Fosterföräldrarna ville naturligtvis gärna bli kvitt försörjningsbördan —

SIVARD.

Nej, de ville inte det! De hade inga egna barn och fostersonen blev dem kär och omistlig. På omvägar, för att inte själv bli sedd, bjöd jag dem pengar men blev avsnäst.

VALLNER.

Det var i alla fall ett vackert drag av dem. Det är kanske bra och hyggliga människor.

SIVARD.

Nej, det är det inte. De äro inte straffade, men det är råa och hårda naturer. Du skulle se slaktaren misshandla kreaturen, som han köper till slakt — hur han lär min son detsamma — och att hantera kniven!

VALLNER.

Jag ber dig låt oss lämna det här ämnet — det är så ytterst plågsamt och det kan ju i alla fall inte leda till något. Det hetsar upp dig —

SIVARD.

Du måste veta vad jag lidit, du måste det för att kunna förstå mig och bliva villig att lämna mig hjälp. — Ser du, Bengt, jag forskade vidare för att om möjligt finna någon ljuspunkt i eländet. Vet du, vad jag fann? Att min sons moder tillhörde en förbrytaresläkt; det var tjuvar, drinkare och liderliga kvinnspersoner. — Jag följde min son som en skugga, övervakade honom för att utforska hans karaktär — han var grym mot djur, elak mot kamrater, lögnaktig och brutal — jag såg honom snatta ur äpplekorgarna på torget, plundra fågelbon, rita smutsiga ord på väggarna. — — — Det är min son! — — Nå, Bengt, du som så lätt reder upp livets trassliga härvor, lös nu denna knut för mig!

VALLNER.

Jag vet inte — jag förstår inte. — Hur gammalt är barnet?

SIVARD.

Min son fyller i dag femton år.

VALLNER.

Är han vuxen?!

SIVARD.

Ja, vuxen! Det är det, som skärper konflikten och gör en ögonblicklig lösning nödvändig, en lösning på ena eller — andra sättet.

VALLNER.

Jag förstår inte varthän du vill komma — —

SIVARD.

Jo, jag ser på dig, att du förstår vad det gäller, men du vill inte se! Du är rädd! — Den varelse jag i otrolig ansvarslöshet givit livet, är predestinerad för tukthuset — han är ond och farlig och hans väg går till förbrytelsen.

VALLNER
(i en skygg viskning).

Förstår du inte, att med detsamma är han oskadliggjord?

SIVARD.

För en tid — kanske också i lyckligaste fall för alltid.

VALLNER.

Sven, det är lösningen!

SIVARD.

Nej, du misstar dig! Modet till den stora förbrytelsen, den som sonas med långvarigt fängelsestraff har icke ynglingen, endast mannen! Det är ännu år att vänta och under tiden — förstår du vad jag menar?

VALLNER
(med en rysning).

Nej, det gör jag inte. Och jag önskar nästan att du inte fortsätter. — Jag vill, uppriktigt sagt, helst stå utanför — jag kan ju ändå inte vara dig till någon hjälp.

SIVARD.

Nej, Bengt, det är för sent att vända nu. Du ville inte taga varning! Och nu skall du dela ansvaret med mig! Hör då! Ännu har jag endast min son att rälkna med, men om ett år, om två, om tre skall denna varelse ha alstrat nya liv — den ändlösa kedjan är börjad. Ännu behärskar jag situationen, ännu kan jag genom en beslutsam handling gottgöra min ungdoms förbrytelse, hindra den att sätta nya onda frukter. Men låter jag tiden gå, förlorar jag kontrollen, så har min avkomma icke längre ett huvud utan många — jag känner dem inte, och jag kan inte nå dem! — Giv mig ett råd, Bengt!

VALLNER.

Det måste finnas ett sätt att förhindra det — jag menar ett sätt som rättsmedvetandet icke uppreser sig emot.

SIVARD.

Vilket? Säg vilket! Om jag går ut på vägar och stigar och ropar ut min förtvivlan och stora nöd — finns det någon, tror du, som hör på mig, någon enda som kan hjälpa mig? Man dödar ett skadedjur, men ett människoliv, om än så uselt och samhällsfarligt, är heligt, får icke röras.

VALLNER.

Det finns en möjlighet — sjukdom, sjukdom till döden.

SIVARD.

Hur har icke under de långa gångna åren mitt hopp klängt sig fast vid den tanken. Hur brinnande har jag inte önskat min sons död, att en olyckshändelse skulle drabba honom, sjukdom smitta honom. Jag har väntat tåligt, väntat ända in i det sista för att ge försynen tillfälle att träda emellan och frälsa mig från det jag annars måste göra. Det har varit förgäves! I dag, när min son ingår i sitt sextonde år, är fristen ute — jag vågar icke dröja — —

VALLNER
(springer upp).

Du — du ämnar! Nej, nej, Sven, du får inte. Det är alltför rysligt. Tänk på din hustru och din lilla dotter!

SIVARD
(som också rest sig).

Jag har att välja mellan två lika svåra alternativ — att släcka livet eller att låta det löpa ut i evighetskedjan. Jag ser framför mig min son och bakom honom tjuvar, missdådare, lösaktiga kvinnor. — Hjälp mig med valet, Bengt!

VALLNER
(skyggt).

Jag kan inte ge dig något råd — jag vill inte komma in i detta — du måste bära det själv, handla på eget ansvar — jag ber dig, förråd inte dina planer för mig — jag vill ingenting veta.

SIVARD.

Du gav dig själv i leken. Du tog inte varning, du tilltvingade dig mitt förtroende, du pockade på delaktighet i ansvaret — minns du? Och, Bengt, kanske har det varit någon särskild mening med det — jag skymtar liksom en ljusning, ett svagt hopp. — Å, Bengt, att taga en annans liv, det är en fasansfull tanke! Om du visste, hur ångesten marterat mig, hur jag kämpat och lidit! I sömnlösa nätter och rolösa dagar har jag bett: gånge denna kalken från mig! — och nu har den tanken kommit, att ditt inträngande i min hemlighet varit — varit — —

VALLNER.

Varit vad?

SIVARD.

Bönhörelsen! Frälsningen! Den hjälp jag bett om!

VALLNER.

Jag fattar inte din mening.

{{c|SIVARD
(våldsamt). Du stänger den där dörren för mig — du sätter tvångströjan på mig — för mig till dårhuset — spärrar in mig. Förstår du inte att det är räddningen? Jag är innestängd, berövad min handlingsfrihet — ansvaret är ej längre mitt utan ditt! Det är din vilja att min son skall leva!

VALLNER.

Nej! Du misstar dig!

SIVARD.

Förstår jag dig rätt? Du är min vän, min gode trogne vän — du står ensam i livet — jag har hustru och en liten dotter — du vill göra det i mitt ställe — det är en grym gärning men nödvändig. Du löper ingen risk — allt är noga beräknat. Han bor utanför staden — han

cyklar dit i skymningen — —

VALLNER.

Nej! Tyst! Jag vill inte. Du får reda upp saken själv! Jag nekar att taga befattning —

SIVARD.

Och din vänskap? Ditt löfte att hjälpa mig? Att taga ansvaret på dig?

VALLNER.

Så långt sträcker sig ingen vänskap. Jag ställer mig utanför. Jag hjälper dig inte och jag hindrar dig inte.

SIVARD.

Du kan hindra min gärning, men du gör det inte — du är min medbrottsling!

VALLNER
(häftigt).

Nej, nej, jag vill inte! Hör du, vad jag säger, jag vill inte blandas in i din olycka!

(Dörren öppnas och en sjukvårdare reser sig.)

SIVARD.

Det är vaktaren, som du lejt. Kom in! Man ropade på er. Man behöver er hjälp.

VALLNER
(avvärjande).

Nej, stanna utanför! Allt är bra!

(Sjukvårdaren drar sig tillbaka och dörren stänges. Sivard och Vallner stå tysta, den senare med bortvänt ansikte.)

SIVARD.

Det är således din vilja att handlingen skall

utföras?

VALLNER.

Min vilja?! Jag vill ingenting.

SIVARD.

Du undanhåller mig vapnet, utan vilket jag ingenting kan göra.

VALLNER.

Nej!

(Räcker honom, alltjämt med bortvänt ansikte, revolvern.)

SIVARD.

Du sätter vapnet i min hand.

(Gömmer pjäsen i fickan.)

Du uppmanar mig — —

VALLNER.

Nej! Vapnet är ditt.

SIVARD.

Öppnar du också dörren för mig?

VALLNER<br(går fram till skrivbordet och tar upp en tidning).

Du får ordna allt så som du själv tycker. Eller slumpen får avgöra det — eller den allsmäktige, om han finns! För den möjligheten återstår dock alltid att genom ett yttre ingripande — en tillfällighet dina planer kunna korsas — gärningen förhindras och du gå skuldlös ur denna förfärliga prövning! Jag lägger allt i ödets — i de goda makternas hand.

SIVARD.

Du glömmer, att jag inte kan komma förbi

vaktarna utan tecknet från dig.

VALLNER
(ångestfullt).

Jag kan inte ge det! Å, Sven, var barmhärtig! Drag mig inte med i ditt elände. Jag är rädd, hör du — jag vågar inte ta ansvaret på mig.

SIVARD.

Jag kan inte hjälpa dig, stackars vän. Du har själv gillrat råttfällan, och ingen annan än du kan öppna den. Tiden går . . .

(Närmar sig dörren.)

Om några få minuter är det för sent.

VALLNER
(vacklar efter honom).

Sven — å, Sven — jag kan inte!

SIVARD
(lägger handen på dörrhandtaget).

Bengt, tiden är inne. Avgörandet ligger i din hand. Du måste fatta ditt beslut. Antingen det ena eller det andra. Nu öppnar jag dörren. Giv tecknet eller stäng vägen!

(Han öppnar dörren. En sjukvårdare ställer sig framför honom.)

VALLNER
(under stor upphetsning).

Sven — Sven! — Håll fast!

(Sjukvårdaren lägger sin hand på Sivards axel.)

Nej, inte så! Låt honom gå! Farväl, min vän —

(Tumlar mot väggen, medan sjukvårdaren drar sig tillbaka och Sivard går ut genom dörren.)

Ridå.

---

ENFIN SEULS!

DRAMATISK SITUATION I EN AKT

PERSONER:

PHILIP v. SKANTZ, författare, 45 år.

GERDA, hans hustru, skådespelerska, 30 år.

Städerska och vaktmästare på ett hotell.

---

Scenen föreställer ett rum i ett tredje-fjärde klassens hotell i storstad. Möblerna klädda med röd skamfilad plysch. En luggsliten orientalisk matta på golvet. Till vänster stå två stora bäddade sängar med nattduksbord emellan. Över bordet hänger en ringledning. Till höger toalettspegel, fönster och framåt rampen till en soffa. Dörr i fonden.

Dörren öppnas av städerskan, som vrider på elektriska knappen vid dörrposten och tänder taklampan. Tar långsamt av överkasten på sängarna. Strax efter henne v. Skantz och hans hustru, följda av vaktmästaren, som bär några större och mindre resväskor av läder. Städerskan mönstrar under sitt arbete ogrannlaga de resande och går sedan långsamt ut. Vaktmästaren gör sig ingen brådska, och när han ställer undan väskorna, sneglar han nyfiket på de resande, som taga av sig ytterkläderna och hänga upp dem eller lägga undan dem på någon stol. De resande göra ett distingerat intryck och bryta bjärt av mot rummets sjaskiga elegans.

SKANTZ
(som med obehag observerat vaktmästarens oförskämda blickar, otåligt).

Nå?!

VAKTMÄSTAREN.

Jo då, jag är genast färdig!

(Med stötande förtrolighet.)

Behagar herrskapet något att äta — en liten

god kallsexa här på rummet kanske?

SKANTZ.

Nej, vi superade på tåget.

VAKTMÄSTAREN.

Eller något att dricka — lite vin, kanske?

SKANTZ.

Nej!

(Och då vaktmästaren dröjer och sträcker hals för att ännu en gång se på fru v. Skantz, som står vid toalettspegeln och tar upp några småsaker ur en handväska.)

Nå?!

VAKTMÄSTAREN
(med ett flin långsamt ut genom dörren).

Ja, jag går — jag går ju. (Ut.)

SKANTZ
(vrider nyckeln i lås efter honom, häftigt).

Såg du hur han tittade? — Och hans otäcka flin?

GERDA
(lugnt).

Nej, jag märkte inte något särskilt. — Sådant där folk har ju ofta ett obehagligt sätt.

SKANTZ.

Du gav gästspel här i staden för några år sedan — —

GERDA.

Kära vän, vad hör det hit?

SKANTZ.

Kanske han kände igen dig — och kanske han läst i tidningarna om vår vigsel i dag. — —

Hans flin var otäckt.

GERDA
(vänder sig om, går fram till honom och lägger sina händer på hans axlar, varmt).

Vad bry vi oss om det, Philip? Låt oss slå bort det som är obehagligt, åtminstone i dag — vår bröllopsdag — vår stora glädjedag!

SKANTZ.

Glädjedag — glädjedag? Har du verkligen känt dig glad och till freds?

GERDA
(starkt).

Ja, Philip!

SKANTZ.

Underligt! Jag tycker det är som vi sprungit gatlopp.

GERDA
(skrämd men behärskad).

Philip, vad är det? Du är upprörd på ett sätt, som jag inte förstår.

SKANTZ.

En sådan dag! — Är det inte, som vi varit förföljda av något ont? — Se, ett sådant erbarmligt kyffe vi hamnat i! Vi har gott om pengar, vi kunde bo hur dyrt som helst, men alla de bättre hotellen äro överfulla av turister, och vi måste hålla till godo med den här hålan, där det luktar mögel och fattigmanssnusk.

(Går till fönstret, kastar upp det och ser ut.)

Vi bo uppe vid takrännan och inåt en bakgård, djup och svart som en brunn och med

stank av dypöl.

(Slår igen fönstret och fäller gardinen.)

GERDA
(som åter vänt sig mot spegeln och ordnar sina toalettsaker).

Käre vän, man måste vara höjd över tingen! Jag medger gärna, att rummet är otrevligt, men den lilla motgången kunna vi väl skratta åt tillsammmans?

(Vänd mot honom.)

För det är väl ändå huvudsaken, att vi äro hos varandra — ensamma du och jag?

SKANTZ
(utan att höra på henne).

Och bröllopet sen! Löst folk ur din och min fördomsfria vänkrets — —

GERDA.

Snällt folk!

SKANTZ.

Hörde du tvetydigheterna och skratten? Såg du minerna?

GERDA.

Jag säger ändå snällt folk. Lite fria och vårdslösa i tonen kanske, men vi ha ju inte själva varit så nogräknade — förr. De kunde knappast tänka, att deras lite frivola munterhet skulle misshaga.

SKANTZ.

Och så blev den vidtalade prästen sjuk, eller — — —

GERDA.

Eller — vad?

SKANTZ.

Eller saknade han lust att förrätta ceremonien och skickade en vikarie, en notorisk drinkare, och den gudsmannen, halvt berusad, var det, som nedkallade himlens välsignelse (med ironi) över vårt heliga äkta förbund!

GERDA
(kyligt).

Nu börjar också jag få den där behagliga känslan av att löpa gatlopp — det är kanske det du åsyftar?

(Kastar sig vårdslöst ned i soffan.)

Vill du ha godheten erinra dig att det inte var jag, men du som ville, att en präst skulle viga OSS.

SKANTZ.

Ja, och förstår du inte varför? Jag ville, att vårt äktenskap från början skulle få något av helgd över sig, att det skulle vara vackert och aktningsvärt så som äktenskapen voro förr. Jag gick och gladde mig åt att få lite gammaldags ståt och högtidlighet över vårt bröllop. Det skulle vara gästfritt och festligt med hela kret'sen av släkt och vänner. Det var hemmet i den gamla goda meningen, som hägrade för mig, den av äktenskapet legaliserade kärlekslyckan — familjelyckan. Jag tänkte på mitt eget goda barndomshem, på dess lugn, dess renhet och stora frid — jag ville, att ditt och mitt hem skulle bli sådant —

GERDA
(stilla).

Ja, jag vet.

SKANTZ
(upprörd).

Men så som far och mor i sin unga friska kärlek byggde, det kunna inte vi göra — inte vi med vårt förflutna.

GERDA
(starkt).

Det förflutna — det är borta — försvunnet. Det har hänt, det kan inte göras ogjort, inte ändras, det får lämnas åsido! Det är struket ur mitt minne — jag ser aldrig tillbaka på mitt förflutna liv!

SKANTZ.

Nej, inte du! Men andra gör det! Hörde du viskningarna nere vid stationen, då vi reste? Såg du ögonkasten? Märkte du, att människorna tänkte smuts, när de sågo oss, de nygifta?

GERDA
(ser honom trotsigt in i ögonen).

Människorna? Vilka människor? Folk som vi inte känner ens till utseendet, och som antagligen äro sämre än vi själva. Nej, vet du, deras tankar bekymra mig inte det allra bittersta!

SKANTZ.

Och de båda herrarna, som satte sig i samma kupé som vi, och som hälsade på dig — vad var det för några?

GERDA
(ser bort och dröjer något med svaret).

Jag kan inte minnas alla namn — jag har genom mitt yrke kommit i beröring med så mycket folk —

SKANTZ
(med tonvikt).

Ja, du har det.

GERDA
(reser sig och vänder sig mot honom).

Din ton är något underlig — vad menar du?

SKANTZ.

Det jag säger! Men förklara du för mig, vad de menade med sin viskning — äntligen fångad? — Var det du som var fångad eller kanske jag, den äkta mannen, den lättrogne token?

GERDA
(fram till honom varmt, inträngande).

Philip! Tänk dig för! Var försiktig.

SKANTZ.

Du menar, att jag skall — tiga?

GERDA.

Det är farligt ibland att tala.

SKANTZ.

Men nödvändigt för att vinna klarhet.

GERDA.

Det är underligt — du skulle inte våga lyfta handen mot mig till slag, men du tvekar inte ett ögonblick att kindpusta mig med ord, att ge mig dråpslag. — Vet du verkligen vad du gör? Är du inte rädd?

SKANTZ.

Rädd? För vem eller vad?

GERDA.

För följderna! Du skulle i upphetsning kunna säga det — oförlåtliga.

SKANTZ.

Du vill, att jag skall gömma vad jag tänker — jag kan inte! Jag kvävs! Det ligger en befrielse i att tala. Med din ömtålighet vill du göra mig till en hycklare, men jag lånar mig inte till det — det skall vara sanning i vårt förhållande.

GERDA.

Jag tänker mindre på mig än på dig.

SKANTZ.

Såå?

GERDA.

Ja, såvida min tillgivenhet och aktning har något värde för dig.

SKANTZ.

Du kastar om rollerna.

GERDA.

Nej! Din brist på självbehärskning förnedrar dig — gör dig till en annan — till en som jag inte känner. Dina tillvitelser träffa inte mig — — nej, de göra inte det, därför att de äro låga och orättvisa — men de trasa sönder min känsla för dig och göra mig — kall!

SKANTZ
(far med handen över pannan, förvirrad).

Förlåt mig, Gerda — jag har kanske gått för långt, men det är som om allting sammansvurit sig för att bringa mig ur jämvkt. Jag känner en ångest och oro, som tar besinningen ifrån mig — det kommer misstankar smygande, jag vet inte varifrån — jag vill försvara mig och hugger blint, men tro mig de svåraste såren tillfogar jag mitt eget hjärta. — Vänd dig inte ifrån mig, Gerda! Jag är så gränslöst trött, så djupt nere —

(Sjunker ned i soffan.)

Det kan ju inte vara något annat. Så som jag längtat efter den lyckliga dag, då jag skulle få ge dig hustrunamn. — Älskade, du vet, hur jag längtat.

GERDA.

Jag har åtminstone trott mig veta det.

SKANTZ.

Det är ingen förändring! Det är här hos dig jag, vill vara — allt som har värde för mig i livet är här i detta rum, utanför är tomheten — den förfärliga ensamheten. Vart skulle jag gå — vilken människa skulle jag söka — det är så mycket, som faller i spillror och blir värdelöst, när de många åren gjort blicken klarsynt och hjärtat granntyckt — det finns ingen och ingenting där ute i livet, som jag kan fästa min längtan vid. — Gerda, hav fördrag med mig, glöm det vanvettiga jag sagt. Kom — kom —

(räcker ut handen och drager henne ner i soffan)

— och låt mig vila ett ögonblick hos dig. Jag är så trött, och det är så underligt — det är som om jag vore rädd för något — en förkänsla av något ont — den där oförklarliga ångesten, som ibland tar mig fången —

GERDA
(smeker honom med handen över huvudet. Efter en stund).

Det är dina nerver som äro slitna — det kan repareras.

SKANTZ.

Tvivlar du inte?

GERDA.

Nej.

SKANTZ.

Men tvivlet vore kanske på sin plats. Man har hunnit en farlig punkt, när man släppt allt i livet och bygger hela sin framtid på en annan människa, på en enda.

GERDA.

Du har lämnat det andra, därför att det var värdelöst, och du bygger inte på mig — jag är endast medlet för dig att finna det nya livsinnehåll du behöver.

SKANTZ.

Du tror så —

GERDA.

Det är så! Man slösar med sin kraft — förslösar den. Man lever lustigt och glatt, tills man inte längre kan — tröttheten kommer, ledan, och tillvaron kännes så meningslös, att man inte rår med den — för att rädda livet

måste man ha något annat och nytt.

SKANTZ
(ler).

Ja, du sade det! Men varifrån skall det tagas?

GERDA.

I stället för meningslösheten en vilja till något starkt och av värde, i stället för självsvåldet ansvarskänslan!

SKANTZ.

Det är stora saker det, och jag är så trött —

GERDA.

Du skall dikta —

SKANTZ.

Kära barn, jag gör ju inte annat! Lite småvers i tidningarna, ett dikthäfte var vår och en roman till julen. Det är kanske inte mycket, men det ger ganska ymnigt med ära och mynt.

GERDA.

Och — tillfredsställelse?

{{c|SKANTZ
(rycker till men svarar icke).

GERDA.

Du skall dikta som förr — som då, innan du blev namnet. Minns du dina proletärsånger —

SKANTZ
(i tankar).

Ja, jag minns — —

GERDA.

Hur de skälvde av kärlek till de små i samhället och av hat mot förtryckarna? Minns du rytmen — — hur man hörde gråten, jämmern, det rädda mumlet som steg till ekande hot, det dånande trampet av järnskodda klackar — — Minns du, Philip? — Du, som älskar rättfärdigheten, du skall kämpa för den i livet, du skall dikta den in i människornas hjärtan, tända den eld, som skall frälsa världen!

SKANTZ.

Kära barn, jag var ung då — stark — och nu —

GERDA.

Du skall vila dig till styrka hos mig.

SKANTZ
(kysser hennes hand).

Ibland har jag känt det, som beginge jag en orätt genom att binda din ungdom vid min frostbitna höst.

GERDA
(ler).

Och ge mening åt min meningslösa tillvaro — jag älskar dig!

SKANTZ.

En till hälften bruten man — ett under!

GERDA.

Du har givit mig den största gåva en människa kan skänka en annan — du har väckt min längtan efter renare luft.

SKANTZ.

Jag — cynikern?

GERDA.

Med puritanens kärlek till det sköna och rena!

SKANTZ.

Men som vandrat i orenlighet.

GERDA.

Det har varit din svaghet men inte din lust.

SKANTZ.

Det kan vara sant.

GERDA.

Och jag älskar dig också för annat — för ditt stora förbarmande med dem som felat. Där andra se endast skam och brott, där finner du förmildrande omständigheter, när andra dömer och fördömer, förlåter du.

SKANTZ.

En skral förtjänst för den, som själv är en så stor syndare.

(Gerda smeker honom med handen över huvudet.)

Men även om jag känner min ovärdighet, så värma mig dina ord — och vad din hand är mjuk — det är läkedom i dina smekningar — det är som ginge det kraft från dig till mig, mitt blod får fart — min fantasis torkade flöden börja porla, och det sjunger inom mig om en ny skaparetid — din hand är öm och lyckogivande som en moders — jag ville se dig med

ett barn i famnen — —

GERDA
(rycker till, stelnar och ser framför sig).

Ett barn — nej, jag tycker inte om barn. Har du inte märkt hur hårda och grymma de äro — att de inte förstå, inte förlåta, förrän de själva blivit vuxna — frestats och fallit! Jag är rädd för barnaögon — de äro så spejande, se så djupt och kallt — —

SKANTZ
(som med stigande upphetsning lyssnat på hennes ord).

Mina ögon kunna också fråga!

GERDA
(kyligt).

Nej, de sakna rätten!

SKANTZ.

En makes ögon!

GERDA.

Förfalskaren förebrår inte gärna tjuven för oärlighet.

(Reser sig ur soffan.)

SKANTZ
(som också sprungit upp).

Du menar att vi äro lika goda — —

GERDA.

— eller dåliga!

SKANTZ.

Så räknar man inte!

GERDA.

Jo, om man är en upplyst människa som du. (Trött.) Å Philip, låt oss inte komma in på detta igen — det är ju så lönlöst och vi sarga oss bara blodiga.

SKANTZ.

Det är du, som väcker mina misstankar till liv genom dina anklagelser mot dig själv.

GERDA.

Jag har sagt dig, att från den stund jag lärde känna dig har jag ingenting — hör du, ingenting att förebrå mig.

SKANTZ.

Ett år knappast! Men förut?

GERDA.

Den tiden är min, och där är jag ansvarig endast för mig själv. Vi ha talat om det förut. Det var villkoret för vårt giftermål och du samtyckte.

SKANTZ.

Jag visste inte vad jag gjorde — jag anade, att det varit någon eller några före mig, men jag kunde se bort från det.

GERDA.

Det var det som gjorde dig stor i mina ögon.

SKANTZ.

Det var snarare triumf i det — det var som att ha segrat. Du hade lekt med andra, övergivit dem, men mig älskade du. — Du ömmade för mig, hade oro och ångest för mig, och du som aldrig låtit fånga dig, du ville binda dig vid mig! Jag var din enda verkliga kärlek — eller — eller var det bara komedi? Hade du försökt locka män till giftermål förut, men misslyckats?

GERDA
(kallt).

Nej!

SKANTZ.

Lätt sagt det lilla ordet, men är det också sant?

GERDA.

Vet du vad du gör, Philip?

SKANTZ
(med ångest).

Jag kan inte hjälpa det — jag måste ha visshet. Förstår du inte, att ovissheten är helvetet. Allt är möjligt — det rysligaste, det fasansfullaste. — Jag går som i mörker — misstänkta individer snudda förbi mig, utan att jag kan gripa dem. Jag trycker hjärtligt en mans hand, samme man som kanske en gång varit min hustrus älskare, och nu hångrinar i sitt inre. Säg mig namnen, så att jag kan undvika de djävlarna eller strypa dem. Fen du har ju levt ett lustigt liv, du?

GERDA
(trotsigt).

Kanske — fast helt säkert inte på långt när ett så glatt som du!

(Skantz lyfter sin hand mot henne.)

Nå, varför slår du inte till. Är du rädd? Du som är så tapper i ord! — (Slår om.) Å, Philip, vi äro galna — vi älska varandra och äro grymmare än mot människor som vi hata. — Kunna vi då inte tiga?

SKANTZ.

Klarhet först!

GERDA.

Och vår överenskommelse om glömska?

SKANTZ.

Den gäller inte. Förr men inte nu.

GERDA.

Varför?

SKANTZ.

Allt är som förbytt —

GERDA.

Ingenting har hänt.

SKANTZ.

Förr var du du och jag var jag — två människor, var och en ansvarig för sina gärningar, men äktenskapet, som gjort oss till ett, har vältrat allt ansvaret över på mig, och nu går jag och bär på dina förbrytelser. — Jag vill se min skam så stor som den är — ge mig klarhet och jag skall tiga.

GERDA.

Jag har levat mitt liv som du ditt och som väl de flesta göra — jag har tagit den fattiga glädje det haft att bjuda utan att alltför noga granska dess halt. Jag har minnen — ett och annat — som tanken inte gärna går tillbaka till. — Så har också du — inte sant? Om det nu verkligen är missgärningar, så låt dem bli kvar i det förflutna, det fördolda och giv dem inte nytt liv med dina frågor.

SKANTZ.

Jag frågar, därför att jag ingenting vet, men fruktar allt. Hade jag klarhet, behövde jag inte fråga, och du finge fred.

GERDA.

Dina älskarinnor ha väl också haft ett förflutet — inte har du lidit så förfärligt av det och inte har du lagt dem på sträckbänken för nöjet att få veta namnen på dem som varit före dig?

SKANTZ.

Jag har aldrig älskat dem. Jag har åtrått dem, ägt dem, slängt dem, men dig, Gerda, dig älskar jag — min själ är i din kropp — din vanheder är min vanheder och jag lider! Förstår du inte, att hos älskarinnan söker mannen endast njutningen, men hos hustrun jungfruligheten, renheten, ärbarheten — hon är den kvinna som skall hedra hans namn, bli mor, bli det högsta i livet för hans barn.

GERDA
(med bittert hån).

Och vad ger mannen hustrun i utbyte mot all denna obesmittade härlighet? Har han sparat sig? Har det funnits någon gräns neråt för hans kärleksbekantskaper?

SKANTZ.

Så räknas det inte — —

GERDA.

Vilket ömkligt och småsint släkte ni män äro! Hur glupska för egen räkning! Hur snåla och gnidiga när det gäller andras rätt! — Ni älska kvinnlig dygd! Ja, hos er hustru, er mor, er syster, därför att ni äro rädda att bli vanhedrade genom dem! — Men säg mig du, om ni har försyn för andras hustrur, andras mödrar, andras systrar — generar ni er för en kärlekshandel med bästa vännens viv? — Ni vill ha renhet i livet, och ni sprider orenlighet omkring er! Ni jagar oskulden som jägaren villebrådet för att förgöra den — det är det ädla målet för all er kärleksträngtan. — Men när någon annan kommit er i förväg, vilken uppståndelse, vilken sedlig harm, vilken jämmer!

SKANTZ.

Jämmern passar inte äkta mannen illa, när det finns andra män som — köpt hans hustrus gunst!

GERDA
(tar sig åt hjärtat).

SKANTZ.

För var har du annars fått medel till det luxuösa liv du fört? Din lön som skådespelerska kan knappast ha räckt? — —

GERDA
(kyligt).

Nej, du har rätt.

SKANTZ.

Jag träffade! — Nej — inte det, Gerda!

GERDA.

Jo! Jag har sålt mig.

SKANTZ
(famlar efter ett vapen i fickan).

Tig!

GERDA
(gäckande).

Hotar du? Ett skott? — Inte vågar du? Tänk på dina nerver och den fula smällen.

SKANTZ.

Tig, hör du, tig!

GERDA
(emot honom).

Nej, du har pockat på klarhet, och du skall vid gud få den! — Hör du, jag har en gång som ung oskyldig flicka bjudit ut mig — sålt mig — av fri vilja — med kallt blod — utan att vara frestad!

SKANTZ
(lyfter handen mot henne).

Slinka!

GERDA
(viker undan).

Vänta, det är mera! — Far hade dött och från rikedom hade mor och jag hamnat i djupaste armod.

SKANTZ.

Det ursäktar ingenting — man arbetar sig fram!

GERDA.

Ja, om man är man, men inte kvinna! — Jag fick plats i en affär — å, om du visste, hur jag trälade för att göra mig förtjänt av en påökning på min månadslön, femtio kronor! — Mor var sjuk och olycklig och rädd för fattighuset — så förfärligt rädd — ångesten stirrade ut ur hennes förgråtna ögon — jag gick till chefen och bad ödmjukt om en femma mer i månaden, talade om mor och vår fattigdom — jag fick inte svar då, bara en hård blick och när månaden var slut — mitt avsked! Jag behövdes inte — jag kunde gå — det fanns hundrade att få i mitt ställe — jag tiggde om förskoning — nej, man tålde inga missnöjda element, inga uppviglare — ut!

SKANTZ.

Det fanns annat arbete att söka!

GERDA.

Jag sökte, men fann inget. Hyran skulle ut — bröd skulle köpas — mor fick en så ångestfullt spejande blick i ögonen — jag gick tillbaka till chefen. Nå — jag fick tillbaka platsen, men på ett villkor — jag antog det. Det fanns inte val! Jag fick överflöd på pengar, fast jag arbetade dåligt och håglöst — och mor, lilla mor, som ingenting anade, fick leva sitt sista år utan bekymmer — —

SKANTZ.

Om det varit en annan kvinna än du, skulle jag ha beklagat och ursäktat henne, men dig, Gerda — nej, det är mer än jag kan bära. Kanske känner jag den där mannen — en vän måhända eller, än värre, en fiende, som blottar min vanära — nej, jag kan inte förlåta!

GERDA.

Förlåta — förlåta! Skulle du ha något att förlåta mig? Är du bättre än jag? — Vilka löjliga företeelser ni män äro! Ni förakta kvinnor som sälja sig, ni köpare av kvinnlig nöd! Ni älska dygden och ärbarheten, ni som svältavlöna den kvinnliga fliten och göda den kvinnliga lösaktigheten. — Förlåta! Skulle jag behöva din förlåtelse?

SKANTZ.

Jag är din make!

GERDA.

Till namnet!

SKANTZ
(osäkert).

Ja, ännu — men —

GERDA.

Du skall aldrig bli annat. Det har inte varit någon början på vårt äktenskap och det skall inte heller bli någon.

SKANTZ
(famlande).

Jag förstår dig inte Gerda — vi äro vigda — Var det bara mitt namn du ville ha? Du har då inte älskat mig?

GERDA.

Jo, så mycket som en människa kan älska en annan har jag älskat dig. Jag har älskat dig, som det enda vackra, livet gav. Du var räddaren ur högsta nöd, du återgav mig tron på mig själv, kärleken till det goda, du var det strålande hopp, jag knöt min framtid vid —

SKANTZ.

Gerda — älskade hustru!

GERDA.

Nej, du är en främling — jag känner dig inte. Du är inte den man jag älskat — det var endast en vacker skenbild. — Du är en helt annan, och nu ser jag dig sådan som du verkligen är. Du sliter sönder vår lycka inte för brottets men för skammens skull. Om förbrytelsen varit hemlig, skulle du förlåtit den, men de höjda pekfingrarna göra dig vanvettig av skrämsel. — Vad rör dig egentligen dessa människor och vad de tänka — Behöver du — dem? Och om du lever eller dör kvittar inte det dem lika? Men mig, din hustru, den enda människa i livet, som älskar dig, och som du älskar tillbaka, henne hudflänger du för främlingarnas skull! Nej, du är inte den härliga man jag älskat, du är ful och liten och feg — hör du, jag känner dig inte!

(Sjunker ner i soffan med den knutna handen för ögonen.)

SKANTZ<br(som följt efter henne till soffan och stöder sig mot karmen, står tyst med blicken fästad på hustrun).

Vad du är vacker i din vrede!

(Gerda rycker till som av smärta.)

SKANTZ
(böjer sig fram mot henne).

Du är min hustru!

GERDA
(ser upp, hårt).

Än sen!

SKANTZ.

Jag älskar dig! — Jag vill vinna dig tillbaka — betvinga dig! Jag vill känna din kärlek — jag vill äga dig!

GERDA.

Och dina ord nyss?

SKANTZ.

Du är min hustru, och det är vår bröllopsnatt — vi äro ensamma och älska varandra — sällheten väntar oss! Vi ha tvistat — sådant händer — men i verkligheten betyder det ju ingenting. — Gerda, älskade, vi skola resa bort och gömma oss där ingen känner —

GERDA
(kyligt).

— vår skam? Det var ju så du menade?

SKANTZ.

Jag längtar efter din ömhet — trår efter lyckan i din famn.

GERDA.

Stackars vän, förstår du inte, att vi aldrig kunna nå lyckan?

SKANTZ.

Låt oss pröva! Du har själv trott — —

GERDA.

Ser du inte, att allt fallit i spillror omkring oss? Vi kunna binda våra tungor, men inte våra tankar och våra ögon skulle spruta hat. — Tänk dig vårt äktenskap — stunder av lidelse och timmar av förakt — hur ha vi inte kämpat denna natt —

SKANTZ.

Något helt tillfälligt, Gerda. Omständigheterna ha sammansvurit sig mot oss, dagen har varit full av tusende obehag — våra nerver ha råkat i olag — vi ha blivit häftiga — gått för långt —

GERDA.

Är du så blind? Eller vågar du inte se sanningen i ögonen. — Säg, är det möjligt, att vi efter en kärleksnatt här skola gå ut genom den där dörren och tillsammans börja vårt nya liv bland de människor du är så rädd för? Vad väntar oss?

SKANTZ
(osäkert).

Man ger ingenting förlorat, förrän man försökt allt och — misslyckats — —

GERDA.

Vi äro slut, Philip!

SKANTZ.

Du är ung och stark — —

GERDA.

Utan lust till livet sedan jag förlorat dig

— den ende!

SKANTZ.

Du älskar mig!

GERDA.

Mindre i dag än i går, och om en vecka efter nya tvister — hatar jag dig.

SKANTZ.

Jag älskar dig, Gerda! Jag skall återerövra dig, binda dig vid mig — Jag skall hämta styrka i din ungdom och din kärlek och åter bli skalden med gudagåvan — skalden med ett namn så högt och lysande, att förtalet och hånet inte skall nå det — —

GERDA.

Och skriva proletärsånger?

SKANTZ
(osäkert).

Kanhända —

GERDA.

Nej, du kan inte mer! Du har förrått din ungdoms ideal — sålt dem!

SKANTZ.

Jag?

GERDA.

Var det en nyhet för dig?

SKANTZ.

Jag är rädd för dina ord — —

GERDA.

Du var revolutionären, du hade massorna i din hand, du var farlig — mycket farlig! Att förfölja dig skulle ha varit att göra dig än farligare. Men man kände dig — så som jag nu känner dig — man köpte din likgiltighet nedåt och din välvilja uppåt med stora upplagor, höga honorar — och med ära! Det var din historia!

SKANTZ.

Varför säger du mig detta? För att hämnas?

GERDA.

Nej, Philip! Jag vill bara, att du skall se klart. — Har du inte fått nog av livet — livet som blev ett helt annat än det du innerst ville? Vad väntar du på? Är du inte mätt på att äta och dricka, är du inte trött på att gyckla glädje bland människor, som äro dig likgiltiga, och som du föraktar? För detta är ju det liv du lever —? Om slutet nu vore inne, vad mera? I dag eller nästa år eller om tio — vad är skillnaden? Uppbrottet måste ju en gång ske — Du bär ett vapen på dig — älskade, jag skall luta huvudet så här mot soffkarmen och blunda — jag skall vara lugn och stilla, och jag skall tacka dig för befrielsen som för livets bästa gåva — —

SKANTZ
(faller på knä framför henne).

Ej död, men liv! Vi älska varandra och den högsta lycka är inom räckhåll —

GERDA
(smeker honom med handen över huvudet).

Inte är du rädd för döden, Philip? Ett ögonblicks ångest och smärta och sedan lugnet, friden — lösningen av livets olösliga konflikt. Ännu ha vi kärlekens sken över vårt förhållande, ännu kunna vi ge varandra mod att dö, ännu finns det litet skönhet över vårt förbund, men i morgon — om en vecka med deras strider och bittra ord — skola vi vänta tills livet blivit för vidrigt att leva?

SKANTZ.

Giv mig denna natt i dina armar!

GERDA.

Har du inte modet, så räck mig vapnet.

SKANTZ.

Inte nu — sedan — sedan! — Skänk mig denna enda natt av gränslös lycka — se, som en tiggare ligger jag för dina fötter och bönfaller om din ömhet!

GERDA
(springer upp, med fasa).

Nej — nej, inte detta! Skymford och kärleksnjutning och alla våra onda tankar liggande på lur bakom, färdiga att åter bryta fram i rysliga tillvitelser. Har du inte blygsel, så har jag! — Philip — hör du, aldrig — aldrig!

SKANTZ
(som även sprungit upp).

Du är min hustru och jag skall äga dig! Det är det enda jag vet — det enda jag vill — och det du inte ger mig godvilligt, det tar jag med våld!

(Griper fast i henne.)

GERDA
(söker lösgöra sig).

Usling!

SKANTZ
(intill henne).

Ge mig ersättning för vad jag offrat, mitt namn, min heder! — För djävulen du har ju inte sparat dig, när det gällt andra — du tillhör mig, och vad jag tar, det är min rätt!

(De brottas ett ögonblick, Gerda stöter honom med en våldsam ansträngning tillbaka, springer in mellan de båda sängarna och griper om ringledningshandtaget.)

GERDA
(flämtande).

Ett steg hit och jag ringer på betjäningen.

SKANTZ.

Vad tänker du göra?

GERDA.

Jag ringer — ropar på hjälp — man spränger dörren —

SKANTZ.

Än sen! Du är min hustru!

GERDA.

Jag säger du ljuger — jag är din älskarinna — du har misshandlat mig — hotat mig till livet. — Jag begär att komma ut ur detta rum —

SKANTZ.

Och sedan?

GERDA.

Det finns intet sedan för dig och mig!

SKANTZ.

Du går ifrån mig — till vem?

GERDA
(ser trotsigt på honom men svarar inte).

SKANTZ
(rycker upp revolvern).

Till någon annan man?

GERDA
(långsamt).

Kanhända —

SKANTZ
(lyfter revolvern mot henne).

Till någon annan?

GERDA
(trycker på ringledningen och man hör ett häftigt pinglande ute i korridoren).

Ja!

(Skottet faller.)

GERDA
(träffad, sträcker armarna mot honom).

Älskade!

(Faller tillbaka i sängen död.)

SKANTZ
(stapplar ett par steg framåt, höjer med skälvande hand revolvern mot sitt bröst. Man hör buller i korridoren, upprörda människoröster, man försöker bryta upp dörren. Ridån sjunker. Skantz kämpar en häftig strid med sig själv. Höjer och sänker åter vapnet. Slagen mot dörren ökas i våldsamhet. När ridån är nära nere, smäller skottet).

EFTERÅT!