Högsta rätt - högsta orätt?

←  Epilog

Högsta rätt - högsta orätt? av Ingeborg Dahllöf

Enfin seuls!  →

alias Erik Berger. Ur Efteråt! 1915

HÖGSTA RÄTT — HÖGSTA ORÄTT?

DRAMATISK SITUATION I EN AKT

PERSONER:

SVEN SIVARD, 40 år.

BENGT VALLNER, 30 år.

En sjukvårdare.

---

Scenen föreställer ett dyrbart inrett herrum, hållet i mörka färger. Framåt rampen ett skrivbord med stolen inåt scenen till. En fåtölj i närheten. Dörr i fonden bakom skrivbordet.

SVEN SIVARD kommer in, går ett slag över golvet fram till fönstret, genom vilket han ser ut. Sedan till skrivbordet, där han sätter sig. Stöder huvudet i handen och ser framför sig med en skarp blick, till synes upptagen av en stark tanke. Han ger intryck av att vara en inåtvänd, grubblande natur, hypernervös. — Öppnar en skrivbordslåda och tar upp en revolver, som han laddar. Härunder har dörren i fonden ljudlöst öppnats och BENGT VALLNER, som på den mjuka mattan smugit sig fram bakom Sivard, kastar sig över honom och rycker till sig revolvern, som han blixtsnabbt stoppar i sin bröstficka.

SIVARD
(springer upp och de två männen stå flämtande mot varandra).

Du! — Du! — Vet du inte, att när jag går hit in i mitt arbetsrum, så är det för att få vara ensam? — Med vad rätt tränger du dig på mig?

VALLNER.

Med vänskapens rätt.

SIVARD.

Och överfallet på min person?

VALLNER.

Också med vänskapens rätt! — Sven, tror du att jag är din vän?

SIVARD.

Du har åtminstone den rätta hänsynslösheten och oförsyntheten.

VALLNER.

Vad menar du?

SIVARD.

Vad jag menar? Jo, bara det att man av en främling bemötes med respekt och inte behöver frukta någon ogrannlaga inblandning i sina angelägenheter, men en vän — han gör som du — tränger sig på, blandar sig i sådant, som inte angår honom, och söker vrida allt efter sin vilja. — Hur vågar du lägga din måttstock på mina handlingar och döma över dem?

VALLNER.

Därför att jag vet, att jag handlar rätt. Jag är inte ett ögonblick tveksam om den saken. Och bakom mig står din hustru.

SIVARD.

Min hustru? — Är det överenskommet spel er emellan — en komplott?

VALLNER.

Ditt hälsotillstånd har länge oroat oss — vi ha givit akt på dig — din nervösa överretning har ökats, och de senaste dagarna ha vi oavlåtligt övervakat dig.

(Sivard går ett slag över golvet.)

Sven, lita på oss! Vi ha ju endast ditt bästa för ögonen. — Förstår du inte, att vi vilja hjälpa dig.

SIVARD
(trött).

Jo, naturligtvis! Så som ni se det. Men om jag försäkrar dig, att en inblandning endast är till skada — att det är den största otjänst ni göra mig.

VALLNER.

Så kan jag inte tro dig!

SIVARD.

Du menar, att jag söker föra dig bakom ljuset — att jag ljuger!

VALLNER.

Nej, på ditt ord kan jag aldrig tvivla. Men du är sjuk — ditt nervsystem är i olag — du är offer för en fix idé — du ser inte klart —

SIVARD.

Du menar, att jag är oförmögen att bedöma mina egna handlingar.

VALLNER
(tvekar).

Ja!

SIVARD.

Är det också — också min hustrus åsikt?

VALLNER
(tungt).

Ja!

SIVARD.

Och mina försäkringar om motsatsen?

VALLNER.

Sven, förlåt! För din egen skull våga vi icke tillmäta dem någon betydelse.

SIVARD
(trött; går och sätter sig vid skrivbordet).

Så skola vi inte tala mer om den saken. Jag förstår din välmening, fast din omsorg besvärar och plågar mig — plågar mig mer än jag kan säga.

VALLNER.

Sven! För vår vänskaps skull!

SIVARD.

Ja — ja, jag förlåter dig — —

(Vänder sig om mot honom.)

Käre vän, jag har lite att skriva, och sedan har jag, som jag nämnde för dig förut, ett viktigt ärende ut i staden — ja, du förstår, jag har inte tid med dig just nu. Du kan ju gå in till min hustru en stund — hon behöver så väl lite sällskap. Gör det är du snäll! Adjö Bengt.

(Nickar åt honom, vänder sig åt skrivbordet, drar ut och skjuter in lådor, tar fram papper och börjar skriva. Vallner går några steg mot dörren, men stannar och blir stående med blicken på Sivard.)

SIVARD
(vänder efter någon minut varsamt på huvudet för att se efter om han är ensam, får sikte på Vallner, springer upp; häftigt).

Jag ville vara ensam. — Jag bad dig gå — Hörde du inte?

VALLNER.

Jo — —

SIVARD.

Nå, gå då för djävulen! Ut med dig! Det är mitt rum det här, och jag vill vara ensam!

VALLNER.

Det är förfärligt, Sven — jag kan inte gå — jag vågar inte lämna dig.

SIVARD
(mot dörren).

Så stanna då! Men jag vill inte ha ditt sällskap — och jag går.

VALLNER
(upprörd).

Gör det inte, Sven! Stanna och låt mig förklara — du skall inte gå ut — å, varför gör du det så svårt för mig — för guds skull, det finns folk i rummet utanför — —

SIVARD.

Folk — folk? Vad menar du?

VALLNER.

Det är bara av den ömmaste omtanke om dig — för att hindra dig att begå en överilad handling.

SIVARD.

Någon som skall hindra mig — jag förstår inte — Finns det främmande människor här i mitt hus, människor som ha med mig att skaffa?

VALLNER.

Var inte orolig! Det är endast ett par sjukvårdare — och de ha order att — om du försöker tränga dig ut — kvarhålla dig.

SIVARD.

Fångad! Fångad i en råttfälla av min hustru och min käraste vän!

VALLNER.

Sven, förlåt! Vi måste ju skydda dig mot dig själv.

SIVARD
(skyggt).

Är det kanske någon här i rummet också? — Spionerar man — lyssnar man på oss?

VALLNER.

Nej, nej, var lugn, Sven! Det är inte ringaste fara, man vill dig inget ont — bara hjälpa dig, tro mig.

SIVARD
(förvirrad; stryker sig med handen över pannan).

Vänta, säg inget mer! Låt mig försöka klara upp det här — det har kommit över mig så brådstörtat, så överraskande. — Jag får inte vara ensam i mitt eget rum, och när jag vill gå ut, hotar man att gripa mig. Jag är berövad min handlingsfrihet — varför?

VALLNER.

Jag har sagt det förut. Därför att du är sjuk — därför att du har ont i sinnet mot dig själv.

SIVARD
(spänt).

Endast därför? Du döljer ingenting?

VALLNER.

Nej, endast därför.

SIVARD.

Låt mig då gå, min vän. — Du är alldeles på villspår — jag har ingen tanke på att skada mig själv.

VALLNER.

Du glömmer vapnet, som du laddade och som jag tog ifrån dig.

SIVARD.

Det är inget bevis!

VALLNER.

Jo, i mina ögon.

SIVARD.

Har du inte tänkt på, att jag kan sätta hårt emot hårt, att det är jag som äger att befalla här i huset — att tjänstfolket är mig tillgivet och att jag kan låta kasta ut dig och dina hejdukar.

(Går hotande emot honom.)

VALLNER.

Inte så, Sven. Jag är starkare än du, och vaktarna äro varskodda. Ropar jag, så komma de in.

SIVARD
(tungt).

Med tvångströja?

VALLNER
(tiger).

SIVARD
(bittert).

Vad är det mer er kärlek har tänkt ut till mitt bästa?

VALLNER
(upprörd).

Om du är lugn, och om jag får stanna hos dig, tills du återvunnit din jämvikt, så händer det ingenting. Och vill du öppna ditt hjärta och ge mig en förklaring, som kan lugna våra farhågor, så är du i samma ögonblick fri.

SIVARD.

Och annars?

VALLNER.

Om din nervösa upphetsning tilltar och vi anse det nödvändigt, så skola sjukvårdarna —

SIVARD.

Vad skola de?

VALLNER.

Sven, det är högsta nöd, som tvingar oss — de skola — skola föra dig till en vårdanstalt — —

SIVARD.

Dårhuset! Och det våga ni taga på ert ansvar?

VALLNER.

Det är på din läkares råd. Det är enda sättet att rädda dig. Du vill taga ditt liv.

SIVARD.

Nej, har jag sagt! Du misstar dig fullständigt.

VALLNER.

Jag tror dig inte.

SIVARD.

Jag försäkrar det på min heder — jag svär!

VALLNER.

Jag tror dig inte ändå.

SIVARD.

Och du är dock min käraste vän — den människa, som står mig närmast i livet.

VALLNER.

Jag handlar så som mitt förstånd och samvete bjuder mig.

SIVARD
(samlar sig).

Jag påminner mig något, som du sade nyss och som kanske öppnar en utväg. — Säg mig, Bengt, om du ville, skulle du då kunna skaffa mig fri väg ut — skaffa mig friheten för denna enda eftermiddag? Svara mig öppet och ärligt, min vän.

VALLNER
(dröjande).

Ja!

SIVARD.

Och vaktarna?

VALLNER.

De ha order att på ett tecken av mig inte visa sig utan låta dig passera.

SIVARD.

Och vilket tecken?

VALLNER
(orolig).

Jag förstår inte varför du vill veta det. Du kan ju i alla fall inte begagna dig därav.

SIVARD.

Är det inte onödig grymhet att neka mig ett svar. Tecknet! Säg mig det!

VALLNER.

Om jag öppnar dörren och säger: Farväl, min vän! — ja, så är du fri.

SIVARD
(griper hans händer).

Du skall säga de orden! Bengt, min vän, min broder, vägra mig inte din hjälp i denna mitt livs svåraste stund! Hav förbarmande med min ångest! Jag ber, jag tigger om din hjälp!

VALLNER
(stöter honom ifrån sig).

Bed mig inte! Jag kan inte — får inte — vill inte! Det skulle vara att handla som en skurk — jag gör det inte.

SIVARD
(går fram till skrivbordet och stöder sig med handen däremot).

Din vänskap har inte bestått provet — nå, det är ingenting att göra åt. — — Jag skall nu taga saken från en annan sida. Bengt, jag är din vän, och jag varnar dig för att blanda dig i mina angelägenheter — ansvaret är större och tyngre än du anar.

VALLNER.

Hur stort det än må vara, tar jag det med glädje på mig.

SIVARD.

Du är modig, du.

VALLNER.

När man handlar rätt, har man ingenting att frukta. — Du ser det inte så nu, men jag känner mig som din hjälpare.

SIVARD.

Hjälpare? Ja kanske det, men då en sådan som man kallar — medbrottsling!

VALLNER
(bestört).

Medbrottsling?

SIVARD.

Ja! För det kan ju vara fråga om ett brott.

VALLNER.

Om så illa skulle vara, blir jag aldrig din medbrottsling. Jag förhindrar brottet.

SIVARD.

Jag varnar dig! Ännu står du utanför — du anar kanske något, men du vet ingenting — ännu kan du draga dig ur spelet med tämligen rent samvete, men ett enda steg till och du delar ansvaret med mig eller tar det helt på dig.

VALLNER.

Jag önskar ingenting högre än det. Jag lånar mig inte till det onda, jag förhindrar det! Det ansvaret är lätt att bära.

SIVARD.

Du tar fel, Bengt. — Ser du, förhindras mitt förehavande, så är det ett brott, och förhindras det inte, så är det också ett brott. Vilket som är den största förbrytelsen, det ser jag inte fullt klart —

VALLNER.

Du talar i yrsel, Sven. Det är en fix idé, som fått makt med dig och omtöcknat din blick. Jag är din vän, anförtro dig åt mig. Låt mig hjälpa dig att reda upp dina begrepp, som förvirrats av sjukligt grubbel.

SIVARD.

Vet du vad du begär?

VALLNER.

Ja, fullt ut.

SIVARD.

Nå, ske dig då som du vill! Du har inte velat taga varning — jag kan inte skona dig. Du har själv givit dig uti faran, förgås du, så är felet ditt eget.

(Sätter sig i skrivbordsstolen och inbjuder med en handrörelse Sivard att taga plats i länstolen.)

Sitt ner, käre vän. Förklaringen kommer att taga tid.

(Gör ett ögonblicks uppehåll).

Säg mig, Bengt, vad är din tanke om de så kallade fria kärleksförbindelserna — de där av rent tillfällig natur?

VALLNER.

Varför lämnade du det vi talade om och kastar dig in på ett ämne som inte alls hör dit?

SIVARD
(med hån).

Försök att glömma, att det är en dåre du talar med. Se i mig den vän, du förr funnit det nöjsamt att resonera med, en människa med redigt huvud och ganska klara tankar.

VALLNER.

Förlåt mig! Det var inte min mening att såra.

SIVARD
(med en avböjande gest).

Vad är sålunda din tanke om de tillfälliga kärleksförbindelser, där det icke är fråga om tillgivenhet, aktning och ömhet utan rätt och slätt om en älskog för stunden?

VALLNER.

De kunna försvaras.

SIVARD.

Under alla förhållanden?

VALLNER
(sökande).

Ja! — Nej! Jag gör ett undantag — två! Oskulden får icke förföras, och det får icke vara äktenskapsbrott.

SIVARD.

Men annars?

VALLNER.

Ja! Det är en naturlig drift och hos mannen så stark, att han måste tillfredsställa den för att inte förbrinna. Jag finner det om inte tilltalande så dock ursäktligt. Vad två människor utan tvång äro eniga om och föreha, det är deras ensak. Värt fördömelse är det inte — ingens rätt trädes ju för nära.

SIVARD.

Du menar att man — låt oss säga du utan skrupler — kan inlåta dig i kärlekshandel, endast motparten är en tillräckligt dålig kvinna.

VALLNER.

Ja, ungefär så.

SIVARD
(fixerar honom).

Än om älskogen sätter frukt? Om det blir barn?

VALLNER.

Faderskapet är i sådana fall alltför omtvistligt.

SIVARD.

Men det måste väl ändå finnas fäder till alla dessa tusentals oäkta barn, som årligen födas?

VALLNER.

Medgives! Och tror man sig vara fadern, så är det ju ens solklara skyldighet att understödja modern under den svåra tiden och lämna lagstadgat bidrag till barnets underhåll under minderårigheten.

SIVARD.

Rätt och slätt en penningfråga således. Det var att slippa lättvindigt undan!

VALLNER.

Tycker du? Jag anser nöjet vara ganska dyrt betalat.

SIVARD.

Hör på, Bengt! Du går i dina sämsta stunder, då du är en lekboll för dina lägsta drifter, till en kvinna, vars inre fördärv du alltför väl känner, och du och hon i förening giva livet åt ett litet barn — —. Har du aldrig reflekterat över, hur ett sådant där barn ser ut invärtes, jag menar vad det fått i andligt arv av sina föräldrar?

VALLNER
(förefaller obehagligt berörd men svarar icke).

SIVARD
(hånande).

Nej, du har inte det! Men nu har jag väckt tanken hos dig — den kommer att följa dig — bita sig fast och bli dig till en ständig plåga och pina — —

VALLNER.

Du ser för seriöst på saken. Naturligtvis är det bäst, om det inte blir barn, men skulle olyckan hända, så är det som det är — man kan inte göra något åt det. Jag har aldrig träffat på någon, som plågats av samvetskval av den art, som du av något besynnerligt skäl tycks vilja påtvinga mig.

SIVARD.

Därför att man döljer sina rötsår! Men tro mig, det finns samvetskval! Har det aldrig fallit dig in att t. ex. bakom alla dessa donationer till barnhem döljer sig en skälvande önskan att på omvägar söka gottgöra förbrytelsen mot de olyckliga barn, man i lättsinne påtvingat livet och givit lastbarhet till arv?

VALLNER.

Jag har inte tänkt på det där. Det ligger kanske något i det.

SIVARD.

Du umgås ju mycket i de bättre familjekretsarna, Bengt. När du är på sådana där lysande tillställningar och ser fäderna med sådan stolthet föra an sina ätteläggar — säg, smyger sig aldrig den lustiga tanken på dig, hur det skulle taga sig ut, om helt plötsligt även avkomman till vänster uppenbarade sig och befolkade salongerna?

VALLNER.

Nej! Och jag förstår inte, varför vi skola giva oss djupare in i det här ämnet. — Låt oss tala om något annat.

SIVARD.

Har du observerat, att förbrytare ofta verka halvras, jag menar så, att man mycket väl bredvid slinkan-modern, som är känd, kan tänka sig en herreman som den okände fadern? Och de lätta kvinnorna, som vi roa oss med, är knappast ren och oförfalskad underklass. Inte sant, det är inga bondlufsor, och deras händer äro inga grova arbeterskenävar — säg mig, har det aldrig hänt dig att du i de sminkade ansiktena tyckt dig skymta en underlig likhet — ett syskontycke med personer ur din egen värld?

VALLNER.

Nej aldrig! Det är ju bara sjukliga fantasier alltsammans. Varför skall vi dröja vid detta? Det verkar ju bara beklämmande.

SIVARD
(med ett lågt hånande skratt).

Jag tror du tar illa vid dig. — Hur är det? Har du något litet barn, som om femton—tjugu år skall vara moget för Långholmen eller bordellen?

VALLNER
(springer upp).

Du blandar mig in i saker, som jag finner avskyvärda och inte vill veta av. Jag förstår inte ditt motiv. Såvida det inte är det, att du vill komma bort från det vi egentligen skulle tala om.

SIVARD.

Alldeles inte, käre vän. Det är bara den nödvändiga inledningen till min egen historia.

VALLNER.

Är det på dig själv du hänsyftat?

SIVARD.

Du skall få höra. — Men sitt ner — historien är lång, ganska lång. — — — Det du kallar min sjukdom, det började med en dröm.

VALLNER.

Jag visste det! Det hela är något overkligt, en fantasi, som du gått och burit på och låtit växa dig över huvudet. — Det finns ju inte ringaste reson i ditt svårmod. Du är rik, du har en aktad ställning, du är lycklig med din hustru och du har en liten dotter, som du älskar — vad begär du då av livet för att känna dig till freds?

SIVARD.

Vänta! Det var den där drömmen — Jag drömde, att jag låg i min säng — jag var vaken — månen sken in genom fönstret — det prasslade vid dörrlåset — dörren sköts upp och en ung man smög in. Han kom fram till sängen där jag låg oförmögen att röra mig ur stället eller att ropa på hjälp. Ett knivblad blänker i hans hand — han böjer sig fram över mig och jag stirrar in i hans ondskefulla ansikte. I detsamma han hugger till, vaknar jag med ett ångestskri, badande i svett.

(Torkar ansiktet med näsduken.)

VALLNER.

En obehaglig dröm, men lätt att förklara. Man ligger på hjärtsidan, eller man har varit oförsiktig i matväg.

SIVARD.

Om du vore bibelkunnig, skulle du kunna nämna ännu en tänkbar orsak. Eller kanske du känner till det där underliga påståendet i Jobs bok: I drömmen och i nattlig syn talar Gud till människan.

VALLNER.

Amsagor!

SIVARD.

Kanhända och kanhända inte! Men vi lämna det därhän — det är utan betydelse för min historia. — — — Det var alltså min dröm. Det där ansiktet, i vilket jag läst bottenlös råhet och lastbarhet, föreföll mig på ett sällsamt sätt bekant. Det gjorde sig ständigt påmint och på ett plågsamt, oroande sätt. En dag, när jag stod framför spegeln, slog det mig, att ansiktet påminde om — mitt eget!

VALLNER.

Självsuggestion! Du skulle slagit bort de där tankarna i stället för att gräva ner dig i dem. Du skulle skaffat dig förströelse — —

SIVARD.

Och så en kväll i skymningen, när jag satt för mig själv, såg jag plötsligt bakom ynglingens hemska drag en kvinnas ansikte. — Jag hade äntligen fått en uppslagsända, och jag följde tråden till slut.

{{c|VALLNER
(i spänning). Och du kom?

SIVARD.

Till kvinnan! Jag hade som ung man haft en kärleksförbindelse — flickan tjänade hos ett par gamla fastrar, där jag var inackorderad. Hon var grann, frestande och genomusel — det fanns ingen last som var främmande för hennes själ. Förhållandet räckte några månader, så reste jag utomlands och glömde alltsammans. Drömmen väckte minnet till liv och jag frågade mig om älskogen satt någon frukt — —

VALLNER.

Hade den?

SIVARD.

Ja, en son! Flickan gick ur tjänsten strax efter det jag rest, tog plats — förde ett utsvävande liv, och hon bar min son under sitt hjärta! — — Barnet föddes, modern sjönk djupare, blev prostituerad, angreps av sjukdom och dog.

VALLNER.

Och vad blev det av barnet?

SIVARD.

Det onda är livskraftigt — barnet levde och lever. När modern dog, tog hennes syster gossen till sig. Hon var gift med en slaktare och barnet adopterades.

VALLNER.

När det var en sådan kvinna, behövde det inte vara din —

SIVARD.

Jo, det var min son. Det finns inga tvivel om den saken. Flickan hade tillräckligt nöje av mig för att inte behöva söka det på annat håll. Det finns också en påtaglig likhet med mig.

VALLNER.

Det är en beklaglig historia, men den hör till dem, som inte kunna repareras, och som det därför inte tjänar något till att bråka om. — Jag skulle vara dig tacksam, om du ville ta det summariskt — ämnet är obehagligt — låt detaljerna vara och giv mig med några ord slutet.

SIVARD.

Hur är det Bengt? Har du också minnen som plåga dig?

VALLNER.

Jag ber dig, låt mig stå utanför. Det är ju inte alls fråga om mina angelägenheter utan om dina. — Nå, du gjorde naturligtvis din skyldighet, du tog hand om gossen, anförtrodde honom åt ett gott men strängt hem, där han kan uppfostras till en bra karl.

SIVARD.

Du har ett makalöst sätt att enkelt och lättvindigt lösa alla svårigheter. Men annars vet du väl, att en far ingen rätt har till sitt oäkta barn?

VALLNER.

Sådant där gör man upp i godo. Fosterföräldrarna ville naturligtvis gärna bli kvitt försörjningsbördan —

SIVARD.

Nej, de ville inte det! De hade inga egna barn och fostersonen blev dem kär och omistlig. På omvägar, för att inte själv bli sedd, bjöd jag dem pengar men blev avsnäst.

VALLNER.

Det var i alla fall ett vackert drag av dem. Det är kanske bra och hyggliga människor.

SIVARD.

Nej, det är det inte. De äro inte straffade, men det är råa och hårda naturer. Du skulle se slaktaren misshandla kreaturen, som han köper till slakt — hur han lär min son detsamma — och att hantera kniven!

VALLNER.

Jag ber dig låt oss lämna det här ämnet — det är så ytterst plågsamt och det kan ju i alla fall inte leda till något. Det hetsar upp dig —

SIVARD.

Du måste veta vad jag lidit, du måste det för att kunna förstå mig och bliva villig att lämna mig hjälp. — Ser du, Bengt, jag forskade vidare för att om möjligt finna någon ljuspunkt i eländet. Vet du, vad jag fann? Att min sons moder tillhörde en förbrytaresläkt; det var tjuvar, drinkare och liderliga kvinnspersoner. — Jag följde min son som en skugga, övervakade honom för att utforska hans karaktär — han var grym mot djur, elak mot kamrater, lögnaktig och brutal — jag såg honom snatta ur äpplekorgarna på torget, plundra fågelbon, rita smutsiga ord på väggarna. — — — Det är min son! — — Nå, Bengt, du som så lätt reder upp livets trassliga härvor, lös nu denna knut för mig!

VALLNER.

Jag vet inte — jag förstår inte. — Hur gammalt är barnet?

SIVARD.

Min son fyller i dag femton år.

VALLNER.

Är han vuxen?!

SIVARD.

Ja, vuxen! Det är det, som skärper konflikten och gör en ögonblicklig lösning nödvändig, en lösning på ena eller — andra sättet.

VALLNER.

Jag förstår inte varthän du vill komma — —

SIVARD.

Jo, jag ser på dig, att du förstår vad det gäller, men du vill inte se! Du är rädd! — Den varelse jag i otrolig ansvarslöshet givit livet, är predestinerad för tukthuset — han är ond och farlig och hans väg går till förbrytelsen.

VALLNER
(i en skygg viskning).

Förstår du inte, att med detsamma är han oskadliggjord?

SIVARD.

För en tid — kanske också i lyckligaste fall för alltid.

VALLNER.

Sven, det är lösningen!

SIVARD.

Nej, du misstar dig! Modet till den stora förbrytelsen, den som sonas med långvarigt fängelsestraff har icke ynglingen, endast mannen! Det är ännu år att vänta och under tiden — förstår du vad jag menar?

VALLNER
(med en rysning).

Nej, det gör jag inte. Och jag önskar nästan att du inte fortsätter. — Jag vill, uppriktigt sagt, helst stå utanför — jag kan ju ändå inte vara dig till någon hjälp.

SIVARD.

Nej, Bengt, det är för sent att vända nu. Du ville inte taga varning! Och nu skall du dela ansvaret med mig! Hör då! Ännu har jag endast min son att rälkna med, men om ett år, om två, om tre skall denna varelse ha alstrat nya liv — den ändlösa kedjan är börjad. Ännu behärskar jag situationen, ännu kan jag genom en beslutsam handling gottgöra min ungdoms förbrytelse, hindra den att sätta nya onda frukter. Men låter jag tiden gå, förlorar jag kontrollen, så har min avkomma icke längre ett huvud utan många — jag känner dem inte, och jag kan inte nå dem! — Giv mig ett råd, Bengt!

VALLNER.

Det måste finnas ett sätt att förhindra det — jag menar ett sätt som rättsmedvetandet icke uppreser sig emot.

SIVARD.

Vilket? Säg vilket! Om jag går ut på vägar och stigar och ropar ut min förtvivlan och stora nöd — finns det någon, tror du, som hör på mig, någon enda som kan hjälpa mig? Man dödar ett skadedjur, men ett människoliv, om än så uselt och samhällsfarligt, är heligt, får icke röras.

VALLNER.

Det finns en möjlighet — sjukdom, sjukdom till döden.

SIVARD.

Hur har icke under de långa gångna åren mitt hopp klängt sig fast vid den tanken. Hur brinnande har jag inte önskat min sons död, att en olyckshändelse skulle drabba honom, sjukdom smitta honom. Jag har väntat tåligt, väntat ända in i det sista för att ge försynen tillfälle att träda emellan och frälsa mig från det jag annars måste göra. Det har varit förgäves! I dag, när min son ingår i sitt sextonde år, är fristen ute — jag vågar icke dröja — —

VALLNER
(springer upp).

Du — du ämnar! Nej, nej, Sven, du får inte. Det är alltför rysligt. Tänk på din hustru och din lilla dotter!

SIVARD
(som också rest sig).

Jag har att välja mellan två lika svåra alternativ — att släcka livet eller att låta det löpa ut i evighetskedjan. Jag ser framför mig min son och bakom honom tjuvar, missdådare, lösaktiga kvinnor. — Hjälp mig med valet, Bengt!

VALLNER
(skyggt).

Jag kan inte ge dig något råd — jag vill inte komma in i detta — du måste bära det själv, handla på eget ansvar — jag ber dig, förråd inte dina planer för mig — jag vill ingenting veta.

SIVARD.

Du gav dig själv i leken. Du tog inte varning, du tilltvingade dig mitt förtroende, du pockade på delaktighet i ansvaret — minns du? Och, Bengt, kanske har det varit någon särskild mening med det — jag skymtar liksom en ljusning, ett svagt hopp. — Å, Bengt, att taga en annans liv, det är en fasansfull tanke! Om du visste, hur ångesten marterat mig, hur jag kämpat och lidit! I sömnlösa nätter och rolösa dagar har jag bett: gånge denna kalken från mig! — och nu har den tanken kommit, att ditt inträngande i min hemlighet varit — varit — —

VALLNER.

Varit vad?

SIVARD.

Bönhörelsen! Frälsningen! Den hjälp jag bett om!

VALLNER.

Jag fattar inte din mening.

{{c|SIVARD
(våldsamt). Du stänger den där dörren för mig — du sätter tvångströjan på mig — för mig till dårhuset — spärrar in mig. Förstår du inte att det är räddningen? Jag är innestängd, berövad min handlingsfrihet — ansvaret är ej längre mitt utan ditt! Det är din vilja att min son skall leva!

VALLNER.

Nej! Du misstar dig!

SIVARD.

Förstår jag dig rätt? Du är min vän, min gode trogne vän — du står ensam i livet — jag har hustru och en liten dotter — du vill göra det i mitt ställe — det är en grym gärning men nödvändig. Du löper ingen risk — allt är noga beräknat. Han bor utanför staden — han cyklar dit i skymningen — —

VALLNER.

Nej! Tyst! Jag vill inte. Du får reda upp saken själv! Jag nekar att taga befattning —

SIVARD.

Och din vänskap? Ditt löfte att hjälpa mig? Att taga ansvaret på dig?

VALLNER.

Så långt sträcker sig ingen vänskap. Jag ställer mig utanför. Jag hjälper dig inte och jag hindrar dig inte.

SIVARD.

Du kan hindra min gärning, men du gör det inte — du är min medbrottsling!

VALLNER
(häftigt).

Nej, nej, jag vill inte! Hör du, vad jag säger, jag vill inte blandas in i din olycka!

(Dörren öppnas och en sjukvårdare reser sig.)

SIVARD.

Det är vaktaren, som du lejt. Kom in! Man ropade på er. Man behöver er hjälp.

VALLNER
(avvärjande).

Nej, stanna utanför! Allt är bra!

(Sjukvårdaren drar sig tillbaka och dörren stänges. Sivard och Vallner stå tysta, den senare med bortvänt ansikte.)

SIVARD.

Det är således din vilja att handlingen skall utföras?

VALLNER.

Min vilja?! Jag vill ingenting.

SIVARD.

Du undanhåller mig vapnet, utan vilket jag ingenting kan göra.

VALLNER.

Nej!

(Räcker honom, alltjämt med bortvänt ansikte, revolvern.)

SIVARD.

Du sätter vapnet i min hand.

(Gömmer pjäsen i fickan.)

Du uppmanar mig — —

VALLNER.

Nej! Vapnet är ditt.

SIVARD.

Öppnar du också dörren för mig?

VALLNER<br(går fram till skrivbordet och tar upp en tidning).

Du får ordna allt så som du själv tycker. Eller slumpen får avgöra det — eller den allsmäktige, om han finns! För den möjligheten återstår dock alltid att genom ett yttre ingripande — en tillfällighet dina planer kunna korsas — gärningen förhindras och du gå skuldlös ur denna förfärliga prövning! Jag lägger allt i ödets — i de goda makternas hand.

SIVARD.

Du glömmer, att jag inte kan komma förbi vaktarna utan tecknet från dig.

VALLNER
(ångestfullt).

Jag kan inte ge det! Å, Sven, var barmhärtig! Drag mig inte med i ditt elände. Jag är rädd, hör du — jag vågar inte ta ansvaret på mig.

SIVARD.

Jag kan inte hjälpa dig, stackars vän. Du har själv gillrat råttfällan, och ingen annan än du kan öppna den. Tiden går . . .

(Närmar sig dörren.)

Om några få minuter är det för sent.

VALLNER
(vacklar efter honom).

Sven — å, Sven — jag kan inte!

SIVARD
(lägger handen på dörrhandtaget).

Bengt, tiden är inne. Avgörandet ligger i din hand. Du måste fatta ditt beslut. Antingen det ena eller det andra. Nu öppnar jag dörren. Giv tecknet eller stäng vägen!

(Han öppnar dörren. En sjukvårdare ställer sig framför honom.)

VALLNER
(under stor upphetsning).

Sven — Sven! — Håll fast!

(Sjukvårdaren lägger sin hand på Sivards axel.)

Nej, inte så! Låt honom gå! Farväl, min vän —

(Tumlar mot väggen, medan sjukvårdaren drar sig tillbaka och Sivard går ut genom dörren.)

Ridå.

---